Semantiska pinnar (LXXXVII)

Fjärde mars.

Dagen som kommer efter
denna dag.

Dagen som kom före denna dag.

Du har aldrig intresserat dig för ”igår” och ”imorgon” och när vi har gått och lagt oss säger din mamma något tjusigt om att det anses vara ett matematiskt slöseri. I någon mening har du inte tid med ”imorgon”. En dag är livet. En med hatten full av dagar. Slöseri? Eller att det låter skeenden förstelna; bättre med en språklighet som svänger, som kopplar ihop genom att uttryckas, som snurrar på brättets band.

Även det att du gärna tar ett missgrepp igen: Imorgon gjorde vi det, Koffe. Ingen större idé att på nytt meddela att imorgon inte har inträffat än.

Första mars.

Vi låg i sängen, den stora, det var eftermiddag, kanske man kan säga att vi slökollade lite på Svenska Cupen i fotboll tillsammans. Och sedan såg vi lite ”Barn-tv”. Någon gång under icke-tittandet frågade du: Är det sant att man kan rita med kol? Ja. Har du gjort det? Ja, javisst. Vill du pröva, det får du. Nej. Kan man rita på sin egen kropp? Nej, det blir inte bra … Det är konstigt, tåg använde kol, Koffe. Ja, det är konstigt. Men såna tåg finns inte längre. Nej, men ritkol finns. Ja, det är konstigt.

Morgon, samma dag. Det var så viktigt för dig att packa upp din väska. Jag borde ha förstått att det fanns nyheter däri. Sakerna lät du rinna ut på hallgolvet utanför toaletten. Sedan, efter en stund, flyttade vi oss till köksbordet. Tog med nya dinosaurieklistermärken, skulle skriva brev och använda desamma. Det blev två inledningar, ett till farmor, och ett till moster Emeli. Sedan räckte det och de där fortsättningarna kändes … mycket avlägsna. Nu skulle vi skriva fritt.

Du tog ton: ”Det fanns en speciell och en vanlig dinosaurietid. Skriv nu, Koffe.” Ja, jag skriver. Du fortsatte diktera. Jag skrev med versaler, i svart, lite styltigt på snedden för att du skulle se. Alldeles strax frågade du mig om jag har hört den nya dinosaurielåten. Det har kommit en ny. Har du hört den, Koffe? Jag blev uppriktigt nyfiken, frågade om det är en låt med Pappa Kapsyl. Nej, det var det inte. Vad är det för låt då? Min nyfikenhet som faktiskt steg. Virad runt ditt finger. Det är den med … och så börjar du nynna: Det fanns en speciell tid och en vanlig tid… Jag tittade på det du dikterat och lyssnade till hur du tonsatte myten om att berättelsen nyligen kommit till också kommit ut som musik.

Där satt jag. Du hade just skapat inledningen på en berättelse men skojade genast om att det är en låt som fanns. Finns … för att den fanns. Finns fanns, fanns finns. Blicka och skeendet rinner vidare.

Publicerad av textdungen

textdungen skrivs av Joakim Andersson och Jenny Green som träffades när de studerade skrivpedagogik på Skurups folkhögskola, 2013-14.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: