Detta är en vag men klar tanke.

I Sanningskonst: samtal om ett författarskap nämner Sven Lindqvist – som jag förstår det mycket uppsluppet – att Lars Ahlin ringde när Hemmaresan kom ut 1959. Den boken var inte enkel att ta emot. Recensenterna hade skruvat på sig; varför låta fyra uppslag för mycket ta plats och skymma sikten för varandra? Ja, det förstod kanske inte Sven själv, inte fullt ut. Och så ringde Lars och sa: Det är en jäkla bra bok du har skrivit.

Där var en som kanske inte satte läsbarheten, lättillgängligheten, först. En som ville leva länge med de underliggande frågorna: ”Skall man sätta barn till en sån värld som den här? Kan man leva ett liv utan resultat? Finns det en frihet som inte utmynnar i tomhet?” (Frågorna från svenlindqvist.se)

Jag tänker på stunden med luren mot örat som ett bedyrande av att den författande behöver få låta det braka in. Jag tänker på det inför den här skrivveckan och hur jag liksom tassade runt igår för att dämpa min tanke, som för att stuva undan några uppslag, som för att inte förhäva mig … Fy bubblan för det! Det är måndag morgon och om inte tiden för uppslagsväldet får råda nu så vet jag inte vad. Nu ska jag gå ner på knä och säga som Sven:

Idag, Joakim, ska du vara dålig … så dålig som bara du kan … och bara VRÄK ur dig uppslag … och de ska rynka på näsan åt varandra av oförstående … de och du ska må dåligt på grund av uppslagens inbördes olikheter, ja anomalier … inte heller du ska förstå … bara så kan det bli lite mer harmoni imorgon! Arbeta på nu …