Sjunde januari.

Redan vid förskolan fick din mamma höra att du inte skulle leka med mig ikväll. Du skulle vara arg på mig när jag kom hem. Igår hade jag nämligen slängt en (1) bit toapapper fel. Du stod inne på ”Lilla toaletten” och orkestrerade. Jag höll på att processa en annan order från dig (som gällde den tomma rullen och vart den skulle föras) när jag tanklöst slängde biten papper i vattnet bakom dig. Den skulle vara på golvet!

Nionde januari.

Morgon. Ni ska ta av för Gävle. Sju timmar på tåg framför er. Kling är min ritkompis, du är min lekkompis, säger du. Vi i de här dagarnas skrudar. Vi som placeras och relateras. Som skepnader eller gestalter; om vi stelnar i det påkallade kan vi räkna med att skakas om och formas på nytt inom kort. Inte är vi alltför stela som figurationer.

Hoppas jag vågar ta ett steg in i ditt begrepp lekkompis innan det eller jag flyttas runt.

Elfte januari.

Ni är i Gävle. På frågan om vad du vill göra där hade du svarat att du ”skulle vilja gå i en matbutik i Gävle, för det har jag aldrig gjort” på tåget upp. Vi sms:ar om att du är det lilla livets beskyddare. Jag börjar gråta här i Malmö.

Nittonde januari.

Söndag. Till frukosten börjar du tala om Loah-Silas som bor på Loahfamiljens hus. Alltså har ”Silas” nu blivit ett begrepp för takboende låtsasvänner (dvs. även utanför vår familjekontext). Ditt tidigare namn flyger iväg i fantasivärldens realitet.

Vi sitter och talar om att se från de olika taken. Loah-Silas ser bättre än Silas på taket här hos oss. De bor ju i ett åttavåningshus. Vi funderar på olika byggnader i Malmö som tar ner sikten. Det som nästan är en skrapa tilll hus på Värnhem, det som hyser Coop Värnhem, kvalar in högt.

I flera dagar har det pågått olika försök att förstå hur Silas kommer in till oss. Han har en stege. Nej, han har ett rör. Denna morgon prövar du tanken att han har en lucka i taket på ditt rum. Du ser nöjd ut. Blickar bort över Segevång. Det är speciellt att se i dina ögon hur du prövar gränsen mellan yttre och inre sanningar.