Till den elfte sammankomsten kom vi oss för att bryta mot vårt mönster; tidigare hade vi överlämnat dikt på plats och ställe, alltid läst de utbytta dikterna tyst. I barmiljöer. Var gång en ny bar (eller liknande). I sicksack över Malmös karta. Den här gången utbytte vi dikter på förhand då ”temat” var långdikt. Och platsen var inte en ny lokal på kommersens karta, men väl mitt nya skrivbord och dess lokal på Norra Skolgatan.

Christoffer flaggade redan innan jullovet för att han skulle dra sitt favoritkort. Det var dags för Tranströmer att gästa oss en andra gång. Östersjöar ville han att jag skulle läsa inför mötet. Från mig meddelades inte ett val. Jag trodde mig istället söka efter något nytt …  ur de vatten jag hade närmast i december.

Mitt val kom seriellt, så att säga, via litteraturens julmarknad på Victoriateatern. Jag högg två exemplar av Eva-Liisa Manners Befria din kärlek ur leran som ellerströms gav ut 2019. Boken avslutas med en arton sidor lång dikt med titeln ”De kromatiska nivåerna eller en inledning om att bryta ned en sluten form”.

Inslaget i rött papper lämnades ett exemplar till C i brevlådan under mellandagarna. Det blåsiga Västra Hamnen. De nyetablerade gymmens Västra Hamnen. Enklavkapitalismens Västra Hamnen. Så långt ifrån den inledning vi snart skulle läsa, tänkte jag:

”Jag öppnar dörren, det är en vanlig trädörr
av solfärgad pinje
Jag öppnar dörren som en klaff
går från ett svalt rum
till ett annat svalt rum
här är den, förstugan,
en förstuga i världsalltet
inte en plats utan en rymd
där ingen finns
det är en tom rymd, urgröpt av frånvaro”

Kanske tänkte jag alldeles fel, tänker jag nu. Även Västra Hamnen skulle kunna vara en ”förstuga i världsalltet” – ”där ingen finns”. Även en steril säkerhetsdörr kan få en liknelse som klaffar. Det är svårt att möta någon där. Ute och inne. Det är vinande rymder. Byggekon.

En annan kväll ska jag närma mig vårt samtal om dikterna. Den rymd som har varit full och förblir så.