Metoderna (Livedikt, showdikt och annan dikt såsom exempelvis tryckt dikt i bokform)

Det var en ganska sen kväll för ett par-tre veckor sedan. Kanske kom Stina från nattningens rum; jag satt hur som helst i den blå fåtöljen, hon ville inte störa men ändå leva med mig. Kanske hade jag en cigg i mungipan. Kanske läste jag ännu en kväll i någon av Sven Lindqvists böcker. Han hade inte varit död så länge. Han har inte varit borta länge än.

Hon satte sig i soffan mittemot och jag hörde hur hon tecknade, kanske i en hast. Det liksom krafsade och tog sig in i mina öron. Så ironiskt då. Jag såg att det var en tjockare tusch som hon använde. Sedan, bara någon minut senare, gick hon ut på balkongen. Jag tände också min cigarett.

Kanske rökte vi inga cigaretter, kanske kom jag aldrig ut efter henne. När hon kom in igen frågade jag om jag fick se – eller hon erbjöd mig att se – nej, det gjorde hon ju inte; hon sa att det var en showdikt och att jag fick lov att vänta. Det var jag som frågade vad hon tecknat och då gick hon för att hämta klackskor (och peruk?). Sedan brände hon av sitt nummer och en genre var född.

Hur gick det här till? sa jag. Hon berättade att hon hade känt sig lätt i bröstet när hon såg på mig där i fåtöljen. Klackskor och peruk hade ju redan varit framme under kvällen, sa hon. Det här är realfantasi, sa jag; att verka med vad som redan finns till gagn. Det var inget tecknande, allt är tecknande, det var.

*

Stinas nedkrafsade showdikt:

dagen går in i axeln
lägger sig i position
här är kroppen
plötsligt en tall i havsvind
som letat sig
le le lekt sig in

lungor pågår
ett aldrig sinande arbete
jag fyller tallkronan
den fylls i mig
under
mormors fingrar när hon
la vävremsorna mellan
trådarna och
SMACK

barnets/minnens smulor
det dagliga brödet
knäckebröd med smör
har fallit ut i utanför
jag tror du är en
en eller kanske en liguster
eller järneken som kämpat sig
upp mellan syrenen.
Du ler luft. Vi röker igen.

*

Showdikten skriver – i vårt livssammanhang – in sig som ett komplement till livedikten. En livedikt är något som äger rum, vilket vi med en knapp fördröjning uppfattar som – livedikt. Ett typiskt exempel är när ett barn är övertrött och börjar koppla ihop både det ena och det andra och i sitt tal framkastar en omedveten diktning. Se där, där glidflög en livedikt förbi i rummet. Det kan även vara mindre av ord och mer av skeende. Att tillsammans erfara och benämna: Åh, det där var väl som en livedikt?

*

Boken, en nödvändig form, och en form att älska. Jag kastar några blickar mot min bokhylla och suckar. Tidig morgon. Krafsar mig fram till ett utkast om framträdelseformer.

*

Boken, en förbannat nödvändig form, men förskönandet av den – inte alls.

Det går ju inte att ropa Så många poeter som det inte går att tänka utan deras böcker! utan att förta allt genom själva upphöjandet. Det är ett ont, det normerande och förskönande.

De senaste dagarna har jag läst om en svit av Jenny Tunedal: ”Ibland glömmer jag att de är döda” som finns i Glänta 2/2018. Vid gud vad jag önskar att Tunedal sträcker ut dessa arton sidor till sjuttioåtta bokliga sidor. Men samtidigt. Hon är för bra för att jag ska kunna ta till mig en hel bok av henne. Rosor skador är inte läsbar i ”formen av en bok”, utan bara som ett dagligt brott bröd.

Dessa arton tidskriftssidor gör det för mig möjligt att (illusoriskt) hålla om en helhet. Jag får omfamna dikten. (Om än … fan vet, arton sidor är nog också för mycket.) Men något upplever jag som att det träder mig till mötes vid läsningens rand; ja, en form för framträdelsen har konturerat den lyssnande. Som vid synen av en peruk som lyfts av: ack, det var slut där.

*

Behöver man förstå något om en dikts framträdelseform för att göra en viss dikt rättvisa? Det vill jag nog mena. Men framför allt är det en lisa för skälen att uppleva flera former som valbara, till, för handen i rummet.

 

Så funkar det – på bloggen

Den här bloggen har sedan sommaren 2017 en (tänkt) struktur i vilken inläggen samlas under rubriker som ”Semantiska pinnar”, ”Annorstädes”, ”Väntextgruppen” med flera.

De här rubrikerna kallar jag (något semantiskt missledande) för vinjetter.

När det här förklarande inlägget görs den 23 juni 2019 finns det under vinjetten ”Semantiska pinnar” sextio två texter publicerade, under vinjetten ”Annorstädes” finns det kanske sju-åtta texter, ”Månadens skrivövning” som presenteras i början av månaden har utkommit sju månader i rad nu, den månatliga kvällsdikt – om än inte kronologisk – som var gång heter ”Dikt en ____kväll” utifrån månadernas namn – har jag ingen koll på; och ja, det finns fler vinjetter.

Och tanken är just att jag ska tillåta mig att skriva utifrån tillkomsten av nya vinjettnamn. De första delarna till serien ”FADÄSER, nödvändiga” finns redan och gömmer sig ex vis i Word. Jag upplever det som generativt och roande att skriva en blogg på detta sätt. Svårare är det inte:

En del vinjetter får sina texter skrivna direkt ur en stund, ex vis låter sig ”En bok en tanke” ofta skrivas ur ett nu, medan texter som ”Diskursdikterna” kanske pyr i bakgrunden ett tag innan de når publicering.

Jag gillar det diversa och samtidigt sammansmältande i det hela, ja som det blir på en blogg. Somliga vinjetter är jag oklar över på ett behagligt sätt, ex vis är vinjetten ”Metoder” svår att veta vart den är på väg (i nivå).

Nå, just.

Metoderna (Var så dålig som du egentligen kan vara)

I skrivande stund kan man se dokumentären om Sven Lindqvist – ökendykaren –  i tio dagar till på SVT Play.

Det finns så många sekvenser som jag håller kära i den.

Just nu ville jag tipsa om dokumentären genom att citera Sven på denna punkt som i sig är en hel metodanvisning:

Jo, vi snackade om arbetsmetoder, och det gäller att inte vara så ängslig och sitta och spänna sig för att nå precis dit man vill redan i första stöten. När man kommer till ett riktigt svårt avsnitt som är jobbigt och marigt att skriva, då gäller det att våga vara så dålig som man egentligen är. Mm, [som] jag säger när jag går till jobbet på måndagen: Idag, Sven, ska du vara dålig … och bara VRÄKA ur dig det sämsta du nånsin kan, för bara så kan det bli lite bättre imorgon … å, underbart … på fredag. Och det där knepet fungerar märkvärdigt väl alltså.

 

Metoderna (Textens plats utifrån synens villkor)

Lördags morgon med en fredagskväll som sitter kvar över pannan: det var releasefest för Skrivarlinjen och dess antologi ”Hugget/Satt/Ristat” på Grand i Malmö. Alla dessa betydelsestinna ord –  Skrivarlinje, antologi, Malmö – som det inte alls ska handla om nu, tror jag.

Jag läste om en diktsvit på tyska som min vän Gesche och jag arbetar på … nej det är fel, vi arbetar inte på den; vi lever med den. Och det är ingen svit, det är en plats – för tankar, utbyte, språkliga försök. Jag kan ju egentligen inte skriva på tyska. Och ändå gör jag det, eftersom det finns en relationell plats för saken.

Så: det är lördag morgon och jag har med en tacksamhet över gårdagskvällen i kroppen läst i ett dokument – vilket jag skriver i tillsammans med min tyska vän – och jag begrundar platsen där ens text står att läsa. Som fenomen och realiteter.

För tillfället, för den här omtalade texten, finns det ett Word-dokument som jag har tillträde till på två olika sätt: den vanliga datorvägen i en ”mapp” samt i mailen där dikterna finns skickade oss emellan.

Själva platsen där texten står att läsa skiljer ut – mina läsningar. Jag läser dikterna bättre i mailen än i Word. Det finns en annan koncentration – paradoxalt nog – när jag klickar fram texten i malströmmen mailen. Nånting får mig att läsa med vilja, med kroppen, med relationen, historia, just där. Så konkret är det: i mitt skrivande mailar jag ofta mig själv för att läsa (alltså Word) med den anordningen.

Så skedde också denna morgon. Jag tryckte först på Word-programmet bara för att stänga det igen. Ja, eller bara för att öppna vår text via mailen.

Även denna plats – bloggen – ingår i seendets hackiga grammatik. Att publicera något ur skrivandet med Gesche skulle, för mig, inför mig själv, handla om en förhoppning om att få korn på något genom att läsa just här.

I viss mån har detta med textens tillfälliga läsplats allt att göra med deltagarnas läsningar av sina texter på Grand igår. Det händer ju så mycket annat – inför en själv – med ens text när den äger rum från en scen. Jag tänker exempelvis på hur en person sa att hon hade fått lust att säga ”Jag drar en text till!” när hon läst den text hon skulle läsa. Så flyttas både självkänsla och text, tänker jag: symbiotiskt.

Själv och inte själv med fragment sju i vår svit:

VII

Aalbeerische ich.
Man hat diesen Monat
Mai genannt. 
Traubenslos
und traubenswertig. Klar so
in stille, glitzernde 
Zweifelhaft, Wärme;
ichliche Zunge, duligen Laschen.
Nah. 
Denken 
über Würde 
wäre Ich hätte lieber 
diese Klarheit – die ich nicht halten
konnte – umarmt – sowie  
mit einem 
Körper erliebt.

Metoderna (Personifierad deadline-struktur)

Onsdag. Det sedvanliga 07:07-tåget till jobbet i Skurup.

När tåget står stilla i Oxie skickar jag ett brev (jaja, mailifierat brev) till Lena.

Mellan Svedala och Skurup skriver jag lite på ”det där projektet” som jag alltför hastigt skydde i februari, mars och april då det banne mej har bränts lite.  Att nu våga läsa igenom och ändra en hel del, om än bara i tio minuter, var så skönt.

Och innan jag gick på tåget satt jag på Malmö C och skrev i ett reflektionsdokument om samarbetet med Carola. I huvudsak handlade det om att Carola och jag har olika typ av deadline: vi ser tiden an från olika håll. En har sitt inte innan, den andra sitt inte efter.

Carola har satt sin deadline till just idag och då heter det ”inte innan den 24 april”. Om det var min tur att skriva samt att sätta deadline hade det – på klassiskt vis – hetat ”inte efter den 24 april”.

Vi tar liksom vartannat krön i det kollektiva skrivandet. Och vi vill nå krönen på olika sätt. Det är ungefär som att en av oss löper en slinga medsols och den andra motsols. Platsen där skrivandets slinga börjar och slutar är bekant och samma för båda. Orienteringens skylt står där den står (och där står vårt manifest att läsa). Men vi skriver oss fram till utbytet – nästa varv på slingan – med olika stil.

Jag är framme på jobbet. I Skrivarhuset. Jag tänker på humorn i att våra sätt att fungera måste finnas med i det gemensamma arbetssättet och hur denna humor smittar mig med skrivlust till mer …

Metoderna (Lite av ett intersubjektivt konsekvenstänk med sitt barn vore väl bra)

Tesen här gäller följande: När jag försöker leda in mitt eget barn i delaktighetens självklarhet måste jag själv haka på. Frågan blir därför var jag menar att jag ska delta.

Mitt barn som är tre och ett halvt kan gå på en uppstyrd trumkurs eller piskar en sten med pinnar med ett främmande barn i parken, det är liksom sak samma: han involveras i livet. Men jag då …

Jag tänker på detta från tid till annan. Jag gläds när något har styrts upp med en vän och utbytet inte är svårt, utan delaktighet i varandras liv och skapande bara sker.

Tidigt i vintras tänkte jag på detta när jag liksom föste Silas framåt, mot en Bamsetävling. Ja, att mena att han ska rita och skicka in sin ”tårta” till Bamsetävlingen och sedan inte mena att jag ska mitt. Om jag ser rätt ligger det en inkonsekvens på lut här.

Att måna om att få den där ”tårtan” (sex blå streck) på postlådan. Att måna. Att stanna upp med cykeln och vända mig om till honom: Ånej, nu glömde jag brevet igen. Barnet som svarar direkt: Det ordnar sig, pappa.

Överföring eller analogi. Eller en blandning. Hur som. Alltid, att måna eller inte måna om de deadlines som faktiskt korrelerar till hans eller min värld. Det i hallen glömda kuvertet som symbol. Men även, alltid att uppfatta (eller inte) om något är viktigt eller ej. Inte det yttre kuvert, snarare ett inre.

Så om jag låter våra livsvärldar beröra varandra något under våren 2019, vad kan jag få syn på? Trumkurs kontra … ?

Mars första dagar bestämde jag mig för att delta i ”Hans Ruins essätävling”. Det är en tävling som äger rum vart tredje år. Tre år tidigare, i januari 2016, hade någon satt upp en affisch om saken i Skrivarhuset i Skurup. Jaha, tänkte jag då, så var det dags igen. Och inte är jag på en plats där jag kan skriva en essä, förstod jag med en 3-månaders bebis hemma.

Sista veckan i februari 2019. Jag hade nyligen mailat den sympatiska tidskriften Poros att jag har en idé som jag hoppas kunna bena och skriva ut, så egentligen skulle jag skriva på den, en annan essä vid denna tidpunkt.

Delaktighetens självklarhet?

Det var allt annat än slumpartat att jag hört av mig till Poros. Sättet som de säger sig arbeta med text fångade mig:

”Vi tar gärna emot såväl förslag på idéer som färdiga utkast, men tänk på att vår respons blir desto mer ingående om du tänkt igenom vad du vill göra innan.

( … )

Till skillnad från andra tidskrifter så varken refuserar vi eller antar bidrag rakt av – istället arbetar vi vidare med allt material vi får in givet att skribenten är villig att lägga ner det arbete som krävs för att essän ska bli färdig för publicering.”

Om man har ett streck till sin tårta blir det nog snart två i samspråk med dem, kan man få tro.

Jag skrev en essä – till ”Hans Ruins essätävling”. För min egen skull. Eller för den större gemenskapen. För alla typer av tårtor.

Återstår att våga skriva vad jag längtar efter att våga, i samspråk med dem på Poros. Kanske springer jag in i rätt känsla för konsekvenser till påsk …

Metoderna (Rekursiv inspiration)

”Bort från det världsliga.” skrev min kollega Christoffer nyligen i ett sms och fortsatte: ”Jag hoppas att du har varit och förblir poet idag. Något annat icke-världsligt: jag läste ut Dykungens dotter i helgen och har med inspiration från dig skapat ett dokument som heter ”En bok – en …”. Där finns underrubriker som En bok – en tanke (din!), En bok – en haiku, En bok – en dikt, En bok – en skiss. Om Dykungens dotter skrev jag en skiss.”

Det där gjorde mig såklart väldigt glad. Att inspirera till skrivpraktiker för läsningens praktiker: mumma vad fint. Och fint – även det att själv ställas inför hans idéer, utvidgningen, att rekursivt fråga mig: Jaja, skulle jag också vilja ha underrubriker? Kanske, kanske inte. Jag skulle ju behöva dem, för inte ser mina texter ut som tankar alla gånger. Få gånger gör de det.

Å en sidan, behöva, styra upp. Å den andra: det är väl lite av grejen med min ”vinjett”, min serie av texter, att driva med föreställningen om vad en tanke är … ? Att liksom göra en tanke beroende av andra tankar/texter; att påvisa beroendet, att bevinga enskildheten, låta det fläkta från kollektivet som har föregått eller – måhända – tassar runt i nästan samma nu, på en annan plats för text.

En tanke. En skiss. En dikt. Ord, läppar, sälla praktiker. En tanke en skiss. En skiss till en dikt. Ord, läppar, fingrar. En tankes diktnärmande. Ord, över, runt ini; rekursiv är inspirationen.

 

 

Metoderna (Att läsande längta till läsning)

Lördag morgon, 06:19.

Vi är alla tre uppe i ottan. Det har varit en del tjo, tjim eller nej … det har varit en hel del ryt och påbörjade trotsbryt. Jag fick inte ligga i soffan, till exempel; jag skulle sitta i fåtöljen, vilket jag inte ville vid 05:30. Att få ett svar på om det skulle vara hårt eller mjukt bröd för den lille tog också sin tid.

Så småningom fann jag mig med Egen spis av Lars Ahlin. I den där blå fåtöljen. I den här fåtöljen. Och sedan en tid är Ahlin-litteraturen starkt förknippad med att läsa i Köpenhamn; jag började längta och jag längtade till ett bibliotek i Köpenhamn. Jag längtar efter att sitta, en lördag, med ett gäng diktsamlingar och bara förkovra mig.

Det är inte gott om danska diktsamlingar på biblioteket i Malmö.

Igår läste jag en intervju med novellförfattaren Caroline Albertine Minor, som jag ser fram emot att läsa (jag är nummer 4 av 20 på reservationslistan):

”Medan kaffet kokar klart går samtalet från ljuslängtan till litteratur. Minor berättar att hon vill lära sig läsa långsammare. För att ta in orden bättre.

– Jag läser så snabbt på danska, skummar nästan. Jag kan franska också och när jag läser böcker på franska tar det längre tid. Jag måste koncentrera mig mer eftersom jag inte kan språket lika bra. Det är skönt. Jag ska försöka börja läsa på svenska nu, tänker att det också borde gå lite långsammare, säger hon.”

Sån er det, med läsandet. Jag behöver komma bort från skummandets framryckande fart. I alla fall för en dag emellanåt. En lördag, för att fastna på sina ställen, vid ett lånat bord.

Metoderna (Att förstå sig på listor som Svens lilla lista)

Jag lever sedan ett par månader nära Sven Lindqvists författarskap. Kanske tog det fart när jag la händerna på boken SANNINGSKONST – Samtal om ett författarskap, i vilken Stefan Jonsson samtalar med Lindqvist om samtliga böcker av Lindqvist. Som ett försök att navigera, för att välja och vraka, så slår jag i deras samtal och lånar hem titlar som förhoppningsvis fördjupa det spår jag vill dra upp.

Att läsa Lindqvist har alltid handlat om skrivande för mig. Ända sedan Nu dog du som jag försökte läsa, men föll till föga, kring år 2001. En undran inför textskapandet, redan då. Denna författare har en blick på text och värld som liksom tvinnar dem, och jag längtar efter att våga … låna något av ansatsen?

När samtalet – när boken – går mot sitt slut vänder sig Jonsson-Lindqvist utåt, till läsarna, och talar om hur det går till att skriva, ja hur Sven l. har gjort, egentligen:

Jag har en kom ihåg-lista. Den lyder ungefär så här:

Skriv brev!
Var konkret!
Dramatisera stoffet!
Stryk jargongen!
Nöj dig inte!
Våga vara dålig!
Våga leka!
Mjölka varje dag!
Drick vatten!
Spara i anteckningsbanken!
Skriv inte något annat!

 

Jag vill som myckna, jag vill som gå i Ja till det där.

Mjölka varje dag! – säger så mycket mer än ”Skriv varje dag”. Och det att dricka vatten, hur man måste, för att leka väl. För att skratta åt sitt dåliga. Välja mer av det dåliga, innan en vändning. Innan du stryker. Hur vi bör spara någorlunda platsbegåvat. Dramatisera, ja – att inte låta sig nöja med en tidig känsla för stoffet. Drick vatten! Och gå sedan runt tomten. Gå i kors. Skriv brev om korset! Men var konkret! Och skriv inte något annat än ur det kallande hjärtslaget …

Metoderna (Att skriva för andra, men även för vinden, och åren, och – )

Jag satt på ett konditori i lilla Vara och funderade på vad jag kunde säga, skriva. Det var augusti 2008 och min vän skulle ha en kärleksfest för sitt nyfödda barn. Och barnet, det skulle få heta Rami, vilket betyder kärlek, men på vilket språk så, det kommer jag inte ihåg. Rami, jag ville inte köpa en PRODUKT till honom och för kärleken; jag skulle skriva istället.

Det är mycket som glider isär i mitt minne, vad gäller det här brevet. Kanske beror det på att min vänskap med modern, R, gjorde just det. Sprack. Flakades. Tio år efter festen i Vara driver jag omkring i min ångboll till skalle sommaren 2018 och jag tänker ganska mycket på det här brevets intention.

Jag ville ge Rami en uppriktig gåva. Vad skulle det vara? Jag skrev om dagen och jag föreställde mig den: Kanske kommer dina föräldrar vara klädda i något vackert, som de kommer komma ihåg och kan berätta om. Jag ville skriva ett brev till den 10-årige Rami. Jag gjorde det. Skrev på kuvertet som det var: en tidskapsel. Jag ville att någon skulle vara uppriktig: jag skrev att hans föräldrar, statistiskt, inte skulle vara ihop 2018.

Jag kom från en demonstration mot ett kolkraftverk i sydöstra England. Jag satt på ett konditori och funderade på vad jag skulle kunna skriva till ett barn år 2018. Det gjorde ont. Det gör ont att tänka på. Vad skrev jag om kombinationen – föräldrar och klimatförändringen? Att de skulle göra vad de kan? Att de var älskvärda örtsamlare … ?

Detta brev kom naturligtvis inte från ingenstans. Tvärtom var 2008 året då jag tillsammans med Annika Boholm försökte skriva/skrev en bok om själva frågan om att få barn, ja – i denna tid. Jag var nedsänkt i frågan och oron. Och jag skrev alltså ett brev om en framtida, varmare värld om vilken få vågade tala. Det säger jag mig vid skrivbordet: Jag skrev.