Av olika skäl tänker jag återkommande på Österbottnisk gotik av Ralf Andtbacka. Det är en långdikt av det lustigare slaget som börjar:

”LANDSKAPET gnisslar i kvällningen.
Ljumskarna läcker som ett såll.
Sotmossa i knävecken.
Stjärnbilderna tiger visst.
Låt oss spela rent.
Regnet blandar och ger.”

Att den strida strömmen på 70 sidor kan sägas tematisera klimatkatastrofen och gavs ut redan 2008 är en av anledningarna till att jag tänker på den; inte alltför många verk har varit med i den genren sedan slutet av 00-talet. Att läsa om den allteftersom annan tid rinner in, till, det intresserar mig. Hur står sig denna lustighet till bok?

Mer personligt, boken blev efter Annika Boholms och min debut med Inte nudda golv en av de böcker som jag liksom ”vägde” våra val emot. Missförstå mig rätt, det är inte två böcker som liknar varandra. Men släktskapspåhittet är just ens eget påfund; ”Dra nu upp gardinen och se ut./ Det är kväll./ Det måste finnas överenskommelser. ”

En enda dag i mitt liv har jag funderat på vad österbottnisk gotik är. Det var förra sommaren då en bekant skrev om begreppet i ett samtal som handlade om en annan finlandssvensk författare, Peter Sandström. Jag hade lyckats läsa Österbottnisk gotik i tio år utan att ens undra över dess titels tyngd. I så blinda skär kan man också röra sig.

Det som föranleder detta inlägg i serien av metodologiskt grus är däremot en mening i det efterord som egentligen bara är ett tackord. Som ett ensamt stycke står denna mening:

”Dikten skrev sig själv mellan den 29 juni och den 16 juli 2007.”

Vad menas med detta? Hur går det till? I vilken mening skrev den här texten sig själv?

Handlar det om tillit? Förhöjd eller fördjupad.

Om jag får ställa en fråga till Andtbacka i detta jordeliv kommer det att bli till att be honom tänka högt om detta att texten skriver sig själv.