Metoderna (Att låta texten skriva sig själv)

Av olika skäl tänker jag återkommande på Österbottnisk gotik av Ralf Andtbacka. Det är en långdikt av det lustigare slaget som börjar:

”LANDSKAPET gnisslar i kvällningen.
Ljumskarna läcker som ett såll.
Sotmossa i knävecken.
Stjärnbilderna tiger visst.
Låt oss spela rent.
Regnet blandar och ger.”

Att den strida strömmen på 70 sidor kan sägas tematisera klimatkatastrofen och gavs ut redan 2008 är en av anledningarna till att jag tänker på den; inte alltför många verk har varit med i den genren sedan slutet av 00-talet. Att läsa om den allteftersom annan tid rinner in, till, det intresserar mig. Hur står sig denna lustighet till bok?

Mer personligt, boken blev efter Annika Boholms och min debut med Inte nudda golv en av de böcker som jag liksom ”vägde” våra val emot. Missförstå mig rätt, det är inte två böcker som liknar varandra. Men släktskapspåhittet är just ens eget påfund; ”Dra nu upp gardinen och se ut./ Det är kväll./ Det måste finnas överenskommelser. ”

En enda dag i mitt liv har jag funderat på vad österbottnisk gotik är. Det var förra sommaren då en bekant skrev om begreppet i ett samtal som handlade om en annan finlandssvensk författare, Peter Sandström. Jag hade lyckats läsa Österbottnisk gotik i tio år utan att ens undra över dess titels tyngd. I så blinda skär kan man också röra sig.

Det som föranleder detta inlägg i serien av metodologiskt grus är däremot en mening i det efterord som egentligen bara är ett tackord. Som ett ensamt stycke står denna mening:

”Dikten skrev sig själv mellan den 29 juni och den 16 juli 2007.”

Vad menas med detta? Hur går det till? I vilken mening skrev den här texten sig själv?

Handlar det om tillit? Förhöjd eller fördjupad.

Om jag får ställa en fråga till Andtbacka i detta jordeliv kommer det att bli till att be honom tänka högt om detta att texten skriver sig själv.

Metoderna (obetydligheternas betydelse)

Författaren Agneta Pleijel sommarpratade i år – för fjärde gången – och önskade då tala om själva arbetet med orden: ”Jag tänker tala om det  jag sysslat med helst i livet, det vill säga det som kallas fiktion: med rätt att hitta på. (…) Jag ska tala om att läsa också; läsa och skriva hör mycket nära  ihop.”

Det är bekanta papper för den som skriver. Det är välkomna påminnelser: du vill något – helst; du längtar känna en rätt.

Grunderna för verksamheten känns igen: ”Att skriva ner minnen är … att få fram ännu mer minnen. (…) Skriva är det bästa sättet att fånga minnet i smsandets och instagramandets tid. (…) Att skriva är också att möta sig själv, man är också sin egen läsare. På sätt och vis tror jag att alla människor skriver. (…) Nu tänker jag citera mig själv:  Alla människor skriver… ”

Det är bekanta tankar för den som skriver: att möta sig själv (och inte!), att härva i försöken i denna flimrets och förödelsens tid. Men även detta att tänka på hur allas liv skrivs är det nog – skulle jag tro – relativt vanligt att den skrivande tänker mycket kring. Eller, snarare undrar om. För just hur det går till – när allt liv skrivs – är det kanske inte så angenämt att känna sig alldeles säker på. Det mer skymtar. Drar genom dagarna.

*

Att lyssna till Pleijels tankar sammanföll i dagen – augustis första vecka – med att jag läste tidskriften Horisonts senaste nummer på biblioteket. Temat för numret är öar.*

Om en ö skrev en poet som har varit med mig ganska mycket de senaste femton åren: Ralf Andtbacka. Från och till i skarpa skurar, ja. Nu störtdök hans existens in igen genom tankar om obetydligheternas betydelse. I sin text skriver Andtbacka om Antbackgrundet, som ön kallas när han söker efter information på nätet, eller Andtback grunne som platsen heter på deklarationsblanketten: ”Stavningen haltar men det är ändå mitt efternamn och det förenar mig med en specifik plats … ”

”Svårare är att få reda på hur stuglivet såg ut på 1930- och 1940-talen. Vilka var rutinerna? Vad gjorde man om kvällarna? (…)

REDAN i barndomen fascinerades jag av minnet och dess gåtfullhet. Vad var värt att komma ihåg? Hade jag överhuvudtaget upplevt något sådant? (…) Med tiden insåg jag att också det förment oanseliga kan ha resonans och var mer beständigt än det som konventionellt tillmäts betydelse. En kärnupplevelse av tid och existens lagras i sådana minnesspår, som små medvetandeöar i en ocean av oundviklig och kanske nödvändig glömska.”

Ja, det mesta är intetsägande ocean. Men kära är då inte grunden? De få grund som förenar en med en specifik plats … 

Fortsatt Andtbacka:
”FÖRFATTARSKAP, skrivande – detta är min erfarenhet – handlar ofta om att navigera i denna minnesarkipelag, inte nödvändigtvis för att göra dikt på den egna biografin utan för att låta texten laddas av de mörka energier som finns där. Man kan aldrig exakt veta var öarna, de triggande grunden, ligger. Tidens förvandlingar får somt att stiga till ytan medan annat att sjunka till botten.”

Bekanta papper för den som skriver: varje ord är både en ö och dess kringgärdande vatten. Bränningen själv, inte själv. Det är själva skiftningen; hur det visas och döljs genom att döljas genom att visas: och.

Det var redan språk med Andtbacka och fortsatt:
”EGENTLIGEN ÄR SAMSPELET mellan synliggörande och osynliggörande alltid närvarande i språket. Varje ord, varje namn är en ö som inte avslöjar allt och aldrig kan göra det heller. Paradoxen är att också synliggörandet är en form av döljande.”

*

Åter till Agneta Pleijels Sommar: ”Peter Bischsel, han sa att skrivandet, det som tar fantasin i bruk, inte handlar om att berätta hur verkligheten är, utan om hur berättaren upplever den. (…) Bichsel har också sagt en annan sak som jag har fäst mig vid, nämligen att litteraturen måste ha lov att syssla med obetydligheter, rösten måste var fri, som i tangon.”

Konsten – så? Vad är konsten? Ja, inte dansar vi tango utan kavaljer. Inte stiger medvetandöarna upp bara för att du tänker på något så kallat väsentligt. Inte skriver vi om hur det ”är” genom att börjar med vad vi tror är början, eller en ö, eller tango. Vi har att lyssna till liv som redan skrivs? Och skriva med – om – bort – in – ja … ja, komma i bruk?