Författaren Agneta Pleijel sommarpratade i år – för fjärde gången – och önskade då tala om själva arbetet med orden: ”Jag tänker tala om det  jag sysslat med helst i livet, det vill säga det som kallas fiktion: med rätt att hitta på. (…) Jag ska tala om att läsa också; läsa och skriva hör mycket nära  ihop.”

Det är bekanta papper för den som skriver. Det är välkomna påminnelser: du vill något – helst; du längtar känna en rätt.

Grunderna för verksamheten känns igen: ”Att skriva ner minnen är … att få fram ännu mer minnen. (…) Skriva är det bästa sättet att fånga minnet i smsandets och instagramandets tid. (…) Att skriva är också att möta sig själv, man är också sin egen läsare. På sätt och vis tror jag att alla människor skriver. (…) Nu tänker jag citera mig själv:  Alla människor skriver… ”

Det är bekanta tankar för den som skriver: att möta sig själv (och inte!), att härva i försöken i denna flimrets och förödelsens tid. Men även detta att tänka på hur allas liv skrivs är det nog – skulle jag tro – relativt vanligt att den skrivande tänker mycket kring. Eller, snarare undrar om. För just hur det går till – när allt liv skrivs – är det kanske inte så angenämt att känna sig alldeles säker på. Det mer skymtar. Drar genom dagarna.

*

Att lyssna till Pleijels tankar sammanföll i dagen – augustis första vecka – med att jag läste tidskriften Horisonts senaste nummer på biblioteket. Temat för numret är öar.*

Om en ö skrev en poet som har varit med mig ganska mycket de senaste femton åren: Ralf Andtbacka. Från och till i skarpa skurar, ja. Nu störtdök hans existens in igen genom tankar om obetydligheternas betydelse. I sin text skriver Andtbacka om Antbackgrundet, som ön kallas när han söker efter information på nätet, eller Andtback grunne som platsen heter på deklarationsblanketten: ”Stavningen haltar men det är ändå mitt efternamn och det förenar mig med en specifik plats … ”

”Svårare är att få reda på hur stuglivet såg ut på 1930- och 1940-talen. Vilka var rutinerna? Vad gjorde man om kvällarna? (…)

REDAN i barndomen fascinerades jag av minnet och dess gåtfullhet. Vad var värt att komma ihåg? Hade jag överhuvudtaget upplevt något sådant? (…) Med tiden insåg jag att också det förment oanseliga kan ha resonans och var mer beständigt än det som konventionellt tillmäts betydelse. En kärnupplevelse av tid och existens lagras i sådana minnesspår, som små medvetandeöar i en ocean av oundviklig och kanske nödvändig glömska.”

Ja, det mesta är intetsägande ocean. Men kära är då inte grunden? De få grund som förenar en med en specifik plats … 

Fortsatt Andtbacka:
”FÖRFATTARSKAP, skrivande – detta är min erfarenhet – handlar ofta om att navigera i denna minnesarkipelag, inte nödvändigtvis för att göra dikt på den egna biografin utan för att låta texten laddas av de mörka energier som finns där. Man kan aldrig exakt veta var öarna, de triggande grunden, ligger. Tidens förvandlingar får somt att stiga till ytan medan annat att sjunka till botten.”

Bekanta papper för den som skriver: varje ord är både en ö och dess kringgärdande vatten. Bränningen själv, inte själv. Det är själva skiftningen; hur det visas och döljs genom att döljas genom att visas: och.

Det var redan språk med Andtbacka och fortsatt:
”EGENTLIGEN ÄR SAMSPELET mellan synliggörande och osynliggörande alltid närvarande i språket. Varje ord, varje namn är en ö som inte avslöjar allt och aldrig kan göra det heller. Paradoxen är att också synliggörandet är en form av döljande.”

*

Åter till Agneta Pleijels Sommar: ”Peter Bischsel, han sa att skrivandet, det som tar fantasin i bruk, inte handlar om att berätta hur verkligheten är, utan om hur berättaren upplever den. (…) Bichsel har också sagt en annan sak som jag har fäst mig vid, nämligen att litteraturen måste ha lov att syssla med obetydligheter, rösten måste var fri, som i tangon.”

Konsten – så? Vad är konsten? Ja, inte dansar vi tango utan kavaljer. Inte stiger medvetandöarna upp bara för att du tänker på något så kallat väsentligt. Inte skriver vi om hur det ”är” genom att börjar med vad vi tror är början, eller en ö, eller tango. Vi har att lyssna till liv som redan skrivs? Och skriva med – om – bort – in – ja … ja, komma i bruk?