Tesen här gäller följande: När jag försöker leda in mitt eget barn i delaktighetens självklarhet måste jag själv haka på. Frågan blir därför var jag menar att jag ska delta.

Mitt barn som är tre och ett halvt kan gå på en uppstyrd trumkurs eller piskar en sten med pinnar med ett främmande barn i parken, det är liksom sak samma: han involveras i livet. Men jag då …

Jag tänker på detta från tid till annan. Jag gläds när något har styrts upp med en vän och utbytet inte är svårt, utan delaktighet i varandras liv och skapande bara sker.

Tidigt i vintras tänkte jag på detta när jag liksom föste Silas framåt, mot en Bamsetävling. Ja, att mena att han ska rita och skicka in sin ”tårta” till Bamsetävlingen och sedan inte mena att jag ska mitt. Om jag ser rätt ligger det en inkonsekvens på lut här.

Att måna om att få den där ”tårtan” (sex blå streck) på postlådan. Att måna. Att stanna upp med cykeln och vända mig om till honom: Ånej, nu glömde jag brevet igen. Barnet som svarar direkt: Det ordnar sig, pappa.

Överföring eller analogi. Eller en blandning. Hur som. Alltid, att måna eller inte måna om de deadlines som faktiskt korrelerar till hans eller min värld. Det i hallen glömda kuvertet som symbol. Men även, alltid att uppfatta (eller inte) om något är viktigt eller ej. Inte det yttre kuvert, snarare ett inre.

Så om jag låter våra livsvärldar beröra varandra något under våren 2019, vad kan jag få syn på? Trumkurs kontra … ?

Mars första dagar bestämde jag mig för att delta i ”Hans Ruins essätävling”. Det är en tävling som äger rum vart tredje år. Tre år tidigare, i januari 2016, hade någon satt upp en affisch om saken i Skrivarhuset i Skurup. Jaha, tänkte jag då, så var det dags igen. Och inte är jag på en plats där jag kan skriva en essä, förstod jag med en 3-månaders bebis hemma.

Sista veckan i februari 2019. Jag hade nyligen mailat den sympatiska tidskriften Poros att jag har en idé som jag hoppas kunna bena och skriva ut, så egentligen skulle jag skriva på den, en annan essä vid denna tidpunkt.

Delaktighetens självklarhet?

Det var allt annat än slumpartat att jag hört av mig till Poros. Sättet som de säger sig arbeta med text fångade mig:

”Vi tar gärna emot såväl förslag på idéer som färdiga utkast, men tänk på att vår respons blir desto mer ingående om du tänkt igenom vad du vill göra innan.

( … )

Till skillnad från andra tidskrifter så varken refuserar vi eller antar bidrag rakt av – istället arbetar vi vidare med allt material vi får in givet att skribenten är villig att lägga ner det arbete som krävs för att essän ska bli färdig för publicering.”

Om man har ett streck till sin tårta blir det nog snart två i samspråk med dem, kan man få tro.

Jag skrev en essä – till ”Hans Ruins essätävling”. För min egen skull. Eller för den större gemenskapen. För alla typer av tårtor.

Återstår att våga skriva vad jag längtar efter att våga, i samspråk med dem på Poros. Kanske springer jag in i rätt känsla för konsekvenser till påsk …