Semantiska pinnar (LVII)

Tjugoåttonde februari.

Silas vill ha pasta. Ja, säger jag, och drar ut på jat, pastans jah.

Vad är pasta? Här är pasta som gjort för språklig och världslig proportionsgymnastik.

Vad är pasta, Klang? Pasta är … mat. Visst. Kan den vara lång, kan den vara kort? Ja lång spaghetti. Man bakar den, Koffe. Ja, man kokar den. Pastan blir mjuk. Pastan är lång! Pastan blir mjuk. Spaghetti är lång, Koffe. Ja, och spaghettin blir mjuk. När blir den mjuk? Du måste komma till mitt rum, Koffe. Du måste leka med mig. Jag måste ju ta hand om pastavattnet här.

Jag läser senare Wittgenstein om ordens familjeegenskaper. Minns hur vi talade om att inte koka dig som pasta. I den senaste semantiska pinne jag täljde till.

Senare under förmiddagen, i köket åter, frågar jag dig vilken pasta du vill ha. Du svarar inte. Jag ger förslag: makaroner, spaghetti … den långa … rättar mig själv där, nej kanske någon sort som är liten blir bra för magen idag, ja frågande, magsjukan ekar, du ska troligen inte komma att äta. Det är prat. Bilder. Och så plötsligt när jag har gett upp och tror mig vara inne i en monolog säger du: Jag vill ha fjärilspasta, det tycker jag om.

Ordens familjeegenskaper.

En liten stund senare ropar Stina: Det blir bönpasta. Och den undran vi strax går igenom, Stina och jag, är inte Silas reaktion på detta med sorten, utan om jag är orolig för mängden, befintligheten vi har hemma (alltså ett lutande inte, alltså den eventuella bristen på pasta). Min tänk-om-det tar-slut-neuros – som rör just pasta.

Jag borde läsa vidare, jag borde läsa om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s