Metoderna (Att göra en annan bok, som knappt kan kallas för en bok, vilken, åtminstone, pekar mot att böcker låter sig göras)

Jag hade skrivit den trettioandra ”semantiska pinnen” om Silas då jag tänkte att Jo, vid femtio ska jag samla ihop de pinnar som finns till en slags kärve. Som en sädeskärve hängs ut till fåglarna om vintern skulle jag vilja spara de femtio texterna för att ta fram och ställa ut i en tid långt framför oss.

Ordet kärve fick mig även att tänka på forna tider. En ”kärve” kunde för mycket länge sedan stå ”ett sädestionde” nära i betydelse. Det vill säga, att allmogen var tvungen att ”ge i kärven”.

Jag kan inte veta vad Silas som tio- eller femtonåring vill veta av, kännas vid, försjunka med. Kanske önskar han inget skriftligt ”tionde” av mig från åren 2017, 2018 och 2019. Men jag behöver inte heller veta. En bok vet inget om sina eventuella läsare.

Däremot vet jag ju att jag själv vill veta av och kännas vid vad han sa, och därtill all vår undran och förundran kring varför en människa utvecklar de ”sägande-anspråk” just hon utvecklar. Jag vill, som ge i kärven. Jag vill ha skrivit dessa semantiska pinnar för att det ska finnas oss en potentiell ”fägnad”, ja som kärven kan stå för ett knippe av ljus. En bok vet trots allt somligt om sina eventuella läsare.

Jag hade i text trettiotvå skrivit om att försöka bekräfta mitt barn som kramande människa:

”Du har blivit en så bra kramare, säger jag. Jag är ingen kramare. Jag är en lådare. Vad är en lådare? Tystnad, blicken bort mot det mörka fönstret. Det fanns inget snabbt svar.”

Jag hade skrivit och känt på ordet ”lådare”. Jag började se fram emot att skriva ut femtio texter och gömma den samlingen texter – den ”boken” – någonstans, några år. Minst, ja.

Samtidigt löpte tanken förbi den där framtida, femtionde texten; jag ville fortsätta. Jag började skriva utkast som om det kommer behövas texter för att nå hundra texter. Löftet om en helhet – en bok, om än i ett enda exemplar – vid femtio, födde något mer. Och inte bara i en framåtkastande rörelse, inte bara i en längtan efter att lyckas skriva många texter till, även en längtan efter att skriva om, fördjupa de texter som fanns, föddes. Något dynamiskt sattes i spel, i mig.

Alltså: till tanken på kärven kom tanken på bindaren. Att bland de femtio texterna som en dag ska bindas ihop – bara ta tre texter och låta dem mötas. Att skrivfantisera om att använda några få ”semantiska pinnar” för att skriva annan, ännu okänd text. Att ta ut ett mentalt tionde, som en småfågel i vinterskrud.

Metoderna (Att lyssna till ett drömt bud)

Mellandagarna i ett uthus i Harkskär utanför Gävle. Tyst, kylslaget. Bara träd i de smala fönstren. Ett sceneri för drömmar.

Jag drömde två ”textdrömmar”, vilket är ovanligt för mig sedan några år. Jag skrev två texter, eller det skrevs, åt mig, för det var mer som gåvor, anländande. Först en kort dikt. Kort som i en ramsa på några rader. Sedan en längre text i krönikans stil, om sport. Båda var viktiga och hade med varandra att göra.

Först när jag skriver ner det här ett par dagar senare kan jag se att den längre texten var som ett förverkligande av poetiken i den korta dikten. Det fanns ett tematiskt spår: upprepningen. Båda texterna handlade om nödvändigheten i upprepningen.

I sporttexten var det någon rad om att fortsätta ta skott utifrån i basket. Någon annan rad om att klappa in sina gymnastikhänder i det vita magnesiumkarbonatet.

Inför att skriva detta vaknade jag utan drömmar i Malmö. Jag började fundera på vilken dikt som skulle kunna motsvara den jag skrev i drömmen. Att minnas den som den var kommer inte på fråga. Vilken dikt skulle kunna tänkas likna den drömda – och spilla ljus över dess form?

Jag funderar på en dikt med fyra korta meningar av Fredrik Nyberg. Men boken, Åren, där den står att finna, låter sig inte hittas. Och detta, att det blev stopp, det blev till ett incitament till att börja skriva på den här texten. Att inte slutas inför det oförmedlade.

I dikten med fyra rader upprepas ”Syret invaderar kroppen schematiskt.” och upptar alltså två av fyra meningar i dikten. Upprepningen är tjugofem procent av dikten eller det som upprepas är halva dikten, beroende på hur man ser på det: Syret invaderar kroppen schematiskt.

Och jag kom – säkert – att tänka på Fredrik Nyberg tack vare att jag läste i hans senaste, Offerzonerna, igår kväll. Och jag läste
i hans senaste
delvis
tack vare drivveden från drömmen. Verk invid
verk.

(En annan del av sanningen,
att stadsbiblioteket väntar
Offerzonerna
åter.)

Mellandagarnas mornar i ett uthus – och jag vet att det inte heter så,
då huset är uppvärmt, men det finns något
i ordet – vid den lugna skogskanten.
Mellandagarna med ett besked om det repetitivas grund.

Vi bör SKRIVA den KORTA dikten, skriver vi till varandra i sms, dagarna
som tar oss in i det nya året, min närmsta vän
och jag.

Metoderna (Att inte släppa idéer innan ens egen lomhördhet har släppt)

”Frågorna i Creme Fraiche” heter ett av de minst motiverade dokumenten i mappen ”Dikt” på min dator. Textidén, den fullständiga idén så här långt, består i att transkribera samtliga direkta frågor i Suzanne Bröggers bok. Mer finns det inte i ett första led. När frågorna väl är samlade kommer jag kanske att ha fått en förnyad idé. Men jag tvivlar. Det är ett så kallat idiotprojekt. Jag har transkriberat till ungefär sidan 50 i boken.

Så här kan det låta (i mitt dokument):

” – Har inte vi setts på Bettys party? – Ja tack, var vill du att jag ska vara? – Vill du ha en större eller mindre? – Gud, går det verkligen? – Var du ändå inte lite rädd för att komma? Vad är det med det där handtaget? – Är det inte efter fri fantasi, va? – Vilken färg ska du ha den i?

Ja, varför skulle någon vilja läsa det där. Jag vet inte. Det är ett idiotprojekt. Det finns nog inget att vaska fram. Men man måste överlåta sig till ovetande för att det ska hända något. Någonsin. Eller någonstans. Det är bara det att jag har fastnat i anti-vetandet; åren går varken i vetande eller ovetande.

Den ursprungliga intentionen, som nådde mig någonstans runt år 2007, innebar känslor som jag inte har tillgång till längre. Jag vet bara att jag kände mig rusig av funderingar genom att föreställa mig svärmen av frågor. När jag tittar bakåt och försöker få syn på något … nä, jag får inte fatt på mig själv. Bara annat. Jag ser till exempel att Pär Thörn gav ut Röda rummet (alfabetisk) 2010. Googlar och så här inleds Smålandspostens recension av boken:

”Pär Thörn är en författare med gott om idéer och infall. Hans senaste påhitt är en alfabetisk omstöpning av Strindbergs Röda Rummet. Originalets tjugonio kapitel har gjorts om till något som närmast liknar ordlistor, där ingen annan ordning än siffer- och bokstavsordningen är tillåten.
Glöm den klassiska öppningen: Det var en afton i början av maj. Röda Rummet anno 2010 inleds sålunda: 16, 2, 2, 2, 25, 29, 4, 4, 45, 48, 5, à, Advokatfiskalens, afton, aftonsång, aktier, Aktuarien, Aktuarien, Aktuarien, aktuarien, Aktuariens, Aktuariens. (…)

Några sidor längre fram kan en poetik anas: litteraturen, litteratör, Litteratör, Litteratören, litteratörs, litteratörsbanan, liv, liv, liv, liv, livets, livets, ljud, ljudet, ljudet, ljudet, Ljudet, ljungande, lokalen, lossade, luften, lukten, lutade, lycklig, lyfta, lyfte, lyfte, lyssnade.”

Kanske finns det inget fynd under ytan
hur många år
detta fiskande i Creme Fraiche än får
på sig. Men som ett bejakande
av infall
borde jag helga
det meningstunna dokumentet. Självklart
kommer något höras
från svärmen av frågor
om jag lägger örat emot … en dag som jag inte känner än …
rätt dag … och ett annat infall skall
komma …

Metoderna (Att kära till sig med en plats)

När jag får en dag för självvaro åker jag gärna till Köpenhamn. Det är nära, men det är ändå något annat. Ja, från en malmöhorisont är det som det minsta av annorstädes för att faktiskt vara ”annor-”; det är tillräckligt, et andet sted og sprog istället för språk. Att det talas, skyltas, väses, skrattas, kanar och krasar på ett annat språk, för mig så tacksamt att tumla runt i själv.

Som när jag sitter vid en damm och läser och två vänner stryker förbi i sitt samtal och det som ligger kvar i örat efteråt är det konsonantspottande och i vokalsänkor borrande ordet skidsød.

Et sted. Här köpte jag Christensens Det sommaren 2005. Tog tåget över bara för att införskaffa det diktverk jag håller högst, ännu. Personligen. Här läste jag ut Om våren sommaren 2017. Här sträckläste jag Kvinna, kvinna hösten 2018. Här är lite lagom särskilt. Inte anmärkningsvärt, men mycket värt att anmärkas vid. Mine steder.

Som med Pauseriet. Om vilket jag säger, till mig själv, för att komma iväg, och väl ute på Öresundsbron, och när jag är framme: det är ett ställe, detta. En trappa ner. En familj som driver en liten ”business”. Oftast är de så väna mot alla. Och gästerna är i sin tur väna, omhuldande, som med amerikanerna som viskade när de såg att jag läste (sommaren 17). När de gick fick jag tacka dem. De log sin väg ut.

Som med klippkortet. Varje gång, en konstig känsla; att lägga upp ett klippkort som om det var Espresso House som var valet. Nu är jag uppe i nio stämplar på kaffekortet. Jag har det i plastfickan med Jojo-kortet. Pendlarkortet. Pendlingen som sker åt andra hållet, österut. En läsplats västerut. I det allt knasigare, farliga landet. Även i sådant finns den privata ”annorheten”. I detaljernas vardaglighet. I plasten och vinden. I att det finns extra pengar på ett månadskort. Att det finns något som aktiveras när jag köper biljett till Köpenhamn.

Skrivandets läsplats. Så heter det.

Vad fattar jag för val? Vad har jag läst de här två senaste åren med några över-bron-resor? Två romaner av Lars Ahlin. Den ena en omläsning (Om), den andra en som hade väntat länge på sin tid (Kvinna, kvinna). Gränsen av Elise K; vilket var bingo i omfång, tema, stilinspiration.  Om våren, vilken var bingo i tajming för kombinationen mitt liv som småbarnsförälder + ”du”-diktare.  Och Det mellanmänskliga. Min dosering av Martin Buber. Även här.

Så mycket tack vare att falla för en källare. Så tänker jag denna lördags morgon, med tid för läsning någonstans i Malmö om några timmar.

Metoderna (Att ha skrivbesök)

I denna gråa lördag lyfter jag mig själv i håret genom att långt innan denna dag ha
konstituerat den: en bekant, en Fredrik, är här. Han sitter i vårt kök i detta nu och skriver (”på den gamla romanen”) medan jag ligger i sängen och skriver på mitt.

Mitt, hans. Och så, med dagens som fortskrider, något som blir vårt. (Ja, det här kommer att bli en dag då någon typ av ”vårt” skapas, vilket jag inte kan skriva – eller tänka – utan att åter tänka på Andrev Waldens krönika om manlig ensamhet.)

Innan vi satte av varandra i olika rum för 30 minuter av skrivande fikade vi och pratade om barnen, jobben, framtiden, ja allt det där andra. Det som inte är här. Inte i skrivandets halvtimme. Inte i vad en vill känna som tillblivande. Innan vi satte av, då i samma rum, konstaterade vi även att bådas val av text tycktes peka utåt. Vi skriver på texter som vill ut i världen, iallafall en dag, någon gång.

Och detta säger mig något om vikten av hans besök, hans närvaro, den potentiella vänskapen. Och vår gemensamma anomali: detta möte är något som inte brukar äga rum. Han har två barn, jag har ett, och vi, vi har ju tänkt ses ungefär som vi gör idag under ett par år. När det som inte händer faktiskt händer, och man förstår varför det sker, då är det gott. Så tänker jag om denna dag. Så bestämmer jag mig för att kalla detta för ”Skrivbesök”. Så pekar jag åter på vad som ligger under valet av text -> med en människa på besök är det närmare till en publik text, så funkar jag.

Förskjutningen. Som med Kirseberg, och den våta, grå morgonen, på vägen till butiken under morgonen; det kändes annorlunda. Som vägen till tillblivelse inombords ska göra. Måhända köper jag någonting som är för mig alldeles för typiskt (säg dammsugare), men jag kommer att dela stunden över kaffebrödet på ett nytt sätt. Ögonen, andningen, hela perceptions-tjohejet är idag precis lagom lite rubbat.

Mitt skrivande, det dokument som finns bakom detta ”fönster” på datorn, det som jag skriver på under några timmar (med många pauser), är en mässande text, en mer prosaisk text än vad jag brukar skriva (på), en text om … helveten, såsom klimathelvetet, fascismens framväxt och … alienation. Inte så muntert, om man lägger upp bollen på det sättet. Men. Det är inte allt. Mässandet släpper fram, rösten rör sig och för med sig även lite behagligare bråte.

I den första skrivpausen pratade Fredrik om ”låga trösklar in till sin text”, att det då är ”kort från tanke till text”. Det är ju precis sådana saker en vill orda om med någon istället för att sitta själv – och tro sig vilja skriva – en lördag. Lyssna till vad som kanske gör trösklarna höga in till hans text. Fundera lite tillsammans på varför man säger pusslande, nycklar till en text, idéroman, eller ”balans mellan idé och det levande”. Ha sina hjärnor. Förbundet för en stund.

Metoderna (reservationsfetischism)

 

Denna helgmorgon har jag fjorton böcker på min lista för reservationer. På fyra böcker står jag som nummer 1 av 1. Några böcker har en så lång väntetid att det måste kanske bli vår innan det blir min tur att låna, som med Människan är den vackraste staden, där det står 28 av 30 som angivelse för mig. De som jag är nummer 1 på är ofta böcker som finns på ett bibliotek långt bort (Oxie, Bunkeflo, typ) och jag har lagt en reservation för att få boken hitförd. Utförd. Inställd på mitt kvartersbibliotek i Kirseberg.

Reserverad, väntad. Efterlängtad.

Fjorton böcker på listan, vilket är precis lagom för den här nya ”aktiviteten” i min tillvaro; det känns meningsfullt att dagligen gå in och kika på ”Mitt bibliotekskonto” för att se om något lån närmar sig. Men den senaste veckan har det stannat av, vilket är olustigt men spänningsskapande. Väntade, efterlängtade, men stillastående. Sådan bok sådan människa.

Jag vill inte logga in och se 1 av 1 – bara för att tvingas undra varför biblioteken inte levererar Sill till mig. Eller Kärleksförklaring: subjektiveringens dialektik. Eller Blå: roman. De står lediga. De kan köras hit. Malmö stad har som strypt min lån- och reservationslycka. Jag som just funnit en gratissyssla som styrkte och tjänade vårt utbyte.

Trött på att inte få mina böcker levererade till Kirseberg började jag i veckan önska böcker. Nu är ”inköpsförslag” det nya svarta, på grund av – eller tack vare – att det stannade av. Föreslog poeten Hanna Hallgrens nya, Ett paradis, fastän förtorkat, och se, där är det nu lovande att stå som 1 av 1. Staden har alltså valt att köpa in denna (troliga) pärla tack vare min beställning. Förslog en självbiografi av Malmö FF:s tränare Uwe Rösler: Knocking down walls. Även denna (troliga) pärla har staden valt att köpa in.

Men här finns en kuriosa, jag är nummer 1 av 2 som väntar på Röslers bok. Vem är denna andra? Och hur är det möjligt att hen har dykt upp och börjat köa sista två-tre dygnen, alltså efter att jag önskade den? Är det någon inom biblioteket som ställde sig själv i kö?

1 av 1 kan nu betyda stiltje och frustration; vad är detta, har jag trasserat antalet böcker som är rimligt att begära mellan biblioteken? Men även ett Ha! Jag styr vad vi ska läsa i den här stan. Det divergerar mellan ettorna.

Men man kan även vara tvåa på bollen och längta hårt: 2 av 17. Som när man är i tid med sin reservation. Har koll på att ellerströms släpper något (troligen) hett. Vet att man inte blir ensam om att längta efter Nora eller Brinn Oslo brinn. Fast, från början var vi inte så många om Nora. Jag var 3 av 6 på den. Denna arla morgon – Silas tittar på Barnkanalen och klockan är runt 06 och snart borde han ropa på macka – är jag 2 av 17 på Johanna Frids roman. Den sitter bra i ögat den tvåan. När det blir min tur är jag beredd att läsa, och gå vidare i skriv.

Metoder (Man saknar inte kon förrän båset … )

I mitt skrivande liv har jag några praktiker som på ytan känns triviala, men som i själva verket konstituerar känslan av en helhet. Jag skulle gärna kalla dem för de små praktikerna, eller de återkommande, cykliska skrivanden som återkommer kanske inte lika troget som 11-kaffet för en tidigare generation, men som iallafall återkommer, i ett försök till förtrogenhet.

Som det skrivande jag – med mig själv – har kallat för ”Månadsormen”.  Det har varit en typ av dagboksskrivande: när en månad tar slut skriver jag igenom månaden – dag för dag – genom att nämna något från varje dag. En mening räcker gott. Eller ett citat från en viss dags läsning. Något. För varje dags del ger – helheten. Radbandet. Det har varit en mycket trivsam praktik för minnet. Och för tron på det skrivande livet.

Jag minns att jag gjorde det här (om än det inte hette ”Månadsorm” då) redan för 15 år sedan. Praktiken har kommit och gått. Och nu har den liksom utgått. Jag känner hur den har fallit mig ur händerna. Minns, att jag hade ambitionen att minnesskriva juni men … släppte det. Och i juni slutade jag snusa, och det är ju vedervärdigt att skylla på (allt som rör det). Och nu handlar det ju om ”ormen”, om praktiken, nyttan med den. Att sakna det hela och ge sig fan på att återkomma eller få det att återkomma: Ja.

Sträva, på denna plats, för en annan plats, skriven, skriven.

Metoder (Den lyckliga mängden; det att erfara skrivanden)

16 april.

Det finns en rödmarkering som irriterar mig lite extra i Word eller, för all del, här i WordPress. Det är pluralformen för skrivande. Det förväntas tydligen inte finnas skrivanden. Och skarpare blir det om man tänker på det så här: en människa förväntas inte förväntas ha skrivanden.

Om ordet var etablerat skulle det kanske handla om en ande för skrivandet. Ja, i bestämd form då. En gudom. Högst omodern. Tanken på en sådan ande skrev en kursdeltagare om på ett intressant sätt för några år sedan. (Mer om den andetanken en annan gång.)

För mig är det viktigt att det finns skrivanden. Alltså i plural, som olika praktiker. Det finns skrivande för ens höga nöjes skull. Det finns skrivande för någon annans skull. För ens framtid. För mitt barns framtid. För det framtidslösa. Det finns skrivande för att få erfara livets allvar. Det finns drömmar om böcker som gör skrivande. Det finns skrivande som gör ogjort, eller som avgör, eller som förgör …

Och stundom, (tänk dig gärna att ”skrivom” inte rödmarkerades, tänk dig en skrivtillvaro där det var fullt av lexikala ord för skrivanden), stundom finns det skrivanden som är varandra behjälpliga. Det finns dagböcker och drömmar om både det ena och det andra (fria från böckers normerande gravitation). Det finns läsande skrivande. Det finns människoansikten.

Brevskrivandet är ett skrivande som inget annat. Politiskt klotter. Vinden. Rötterna som flyger ur skottkärran på vägen till slänget. Dikter som växer fram genom meddelanden. Skrivanden förutsätter på olika sätt varandra, vill jag tro, som jag känner det. Vinden. Vattnet. Bläcket. Vintern, våren, sommaren. Eller i en annan komposition, för alltid; skrivom kastar om.

Och jag tänkte på det här, igen, häromveckan, när det kom ett nytt brev från min vän Carola. Vi har ett utbyte, vilket handlar om skrivandet men även om skrivanden. I sitt brev skrev hon om att ha berättat om sina många projekt för en klass på Författarskolan i Lund. Hon skrev att hon kom till 17 projekt när det räknades upp och ut.

Det var en lektion på vilken deltagarna skrev om sina projekt, och Carola skrev samtidigt om sina.

Ja, projekt är en stor, förgrenande sak. Skrivanden, är ändå en större sakfråga. Nej, nu låter det bara pompöst och trampar vatten det här …


3 juni.

Det var så många skrivanden som rann mig ur händerna denna vår; så typiskt så.

Och jag sneglar på utkastet ovan – som aldrig tycktes lämna april – men nu står mig vid.

Väntextgruppen

21 mars.

Jodå, både Jenny och jag lämnade in text till deadlinen den 15 mars. Det skulle vara fullt möjligt att färdas tryggt tillbakalutade mot nästa textsamtal. Sedan parkera, slå oss nerpå rastplatsen, lägga en halvtimme på var text. Nu blir det inte så, för vi viker av på färden.

Ett par dagar efter deadline skickar Jenny ett sms:
”Texten är nu en annan. Annan miljö, annan gestaltning, annat fokus. Funderar på om vi ska ha planeringssamtal istället för textsamtal. Texters framtid och planering osv … ? Vad säger J om det?”

Jag svarade ett rungande ja till det. Det är hög tid för ett planeringssamtal snarare än ett rutinmässigt, pliktskyldigt textsamtal. Vart är vi på väg? I våra enskildheter. I våra projekt.

Jennys omläggande av vägen fick mig att minnas ett samtal vi hade i ”Textgruppen”, när K och S ännu var med. I december 2015 bestämde vi oss för att alla skulle skriva ett ”författarbrev”. Utifrån dessa brev skulle vi sedan hålla vårt samtal.

Jag letade nu fram min text från den 30 december 2015. Typiskt mig med ett långt brev – av det slaget. Jag lyfter ut ett stort parti i mitten och lägger här ned början och slutet:

 

Kära textgrupp,

 

Nu har jag slagit mig ner på Doffeln. Det är ett ”fik på vägen” i bokstavlig mening, för här köper pendlarna sitt kaffe innan de tar rulltrappan ner till Triangelns station alldeles intill. Även jag, som pendlare till Skurup, sticker i all hast in mitt huvud här om morgnarna.

     Utöver pendlarkaffe erbjuder Doffeln även ett paradoxalt lugn för ”ensamsittande”. Här får man inga ”du borde gå snart”-blickar. Det här är ett ställe att skriva på. I alla fall kortare pass.

     Idag är jag så sakteliga på väg till simhallen. Kockumsbadet. Ja, stadens historia finns i namnen. (Även Doffeln har en genuin historia, men den kommer jag inte ihåg i detta nu. Kockums historia har ni nog ett hum om allihop i gruppen.)

     Ja, jag är på väg. Mellanlandningens text. Varför?

(…)

Så?

     En svit av sviter?

     Låt oss hoppas att jag kan pin-point:a några DETALJER nu. Sammanhangsmässiga detaljer. Alger som göder havet (och den oöverblickbara helheten).

     Utifrån tre frågor:

  1. Finns det en startsvit? I så fall varför?
  2. Vad brinner jag för att skriva?
  3. Hur brinner jag för att bli läst?

På 1 svarar jag Ja, det är en dikt från vårt år ihop på utbildningen. Det är dikten som börjar:

får

och får känna

stilla

och som du

får

och får kännas

härifrån

Där är duet dels läsaren och dels en älskande. Det är poetiken. Det är ingången eftersom 2. Jag brinner egentligen alltid för samma SKÄL. Ett kontaktsökande. Så banal vill jag vara? Ja, jag tror det. 2. Jag brinner för att skriva en kontakt med ett du. Läsaren, den konkreta, och det gudomligt-onåbara.

      I dikterna är duet ”ambulent”: det är ibland en kär, ibland en främling, (numera) ofta mitt barn, min älskade, min far, osv. 

      På 3. svarar jag – att jag ens ställer den frågan. Den säger bara att jag är hemskt långt ifrån att vara textnära i mitt liv med mina egna texter. Den generella frågan är … strunt.

      Gå till texten. Texterna. Ord för ord. Hoppas jag att jag kommer göra innan vårt kommande samtal – med anledning av ATT vi kommer att ha samtal. Om skrivprocesserna våra.

Kram på er!

Mot cykeln och simhallen och 2016.

/Joakim

Nej, den där inledande sviten är borta sedan länge. Omläggningarna äro många med åren.

Metoderna (Skriva om Inte nudda golv)

IMAG0403

Idag har jag rotat i en låda efter arbetsmaterial från 2008. Det var året då Annika Boholm och jag skrev boken Inte nudda golv. Det finns en uppsjö av ark, både från det manus som sedan blev boken och olika uppslag som inte kom med. Från och till, under de här tio åren, har jag såklart undrat hur värt eller ovärt det har varit att släpa på, flytta med, skuffa undan, ta fram och skuffa undan alla dessa papper igen.

Idag är rotandet som att äta prinsesstårta. Jag letar med nyfikenhet, då vi har börjat röra vid tanken på att skriva om/vidare på boken. Det är inte bara på mitt eget rum som det rör på sig, det rör på sig tillsammans med henne. Jag ser fram emot att skicka foton på några uppslag som inte kom med, då. Läsa om dem nu. I ljuset och mörkret från samma fondvägg: klimatförändringen. Detta vårt ringa tema.

Då,  dessa uppslag som seglade in i en strid ström, och nästan uteslutande seglade de in från Annikas bord i Stockholm till min dörrmatta i Göteborg. Nu har vi en annan situation i vilken det är jag som verkar mer kapabel till aktivitet. Och jag har de senaste veckorna undrat om Annika minns detta, hur det var hennes skrivande som behövde vara drivande för vår gemensamma farkost. Jag var inte kapabel under våren. Och ja, om det går att se det som en balansräkning när jag nu önskar förskaffa drivmedel.

Hur som helst, jag har önskat just det under åren med alla rangerade papper; att det skulle komma en dag då jag fick visa henne det överflöd hon gav oss som en potentiell, futural gåva.

En rangerad skärva:

imag0418.jpg

Något som flyttades i boken – utifrån tankar på ett arbetsmöte:

imag0420-e1520164717424.jpg