I denna gråa lördag lyfter jag mig själv i håret genom att långt innan denna dag ha
konstituerat den: en bekant, en Fredrik, är här. Han sitter i vårt kök i detta nu och skriver (”på den gamla romanen”) medan jag ligger i sängen och skriver på mitt.

Mitt, hans. Och så, med dagens som fortskrider, något som blir vårt. (Ja, det här kommer att bli en dag då någon typ av ”vårt” skapas, vilket jag inte kan skriva – eller tänka – utan att åter tänka på Andrev Waldens krönika om manlig ensamhet.)

Innan vi satte av varandra i olika rum för 30 minuter av skrivande fikade vi och pratade om barnen, jobben, framtiden, ja allt det där andra. Det som inte är här. Inte i skrivandets halvtimme. Inte i vad en vill känna som tillblivande. Innan vi satte av, då i samma rum, konstaterade vi även att bådas val av text tycktes peka utåt. Vi skriver på texter som vill ut i världen, iallafall en dag, någon gång.

Och detta säger mig något om vikten av hans besök, hans närvaro, den potentiella vänskapen. Och vår gemensamma anomali: detta möte är något som inte brukar äga rum. Han har två barn, jag har ett, och vi, vi har ju tänkt ses ungefär som vi gör idag under ett par år. När det som inte händer faktiskt händer, och man förstår varför det sker, då är det gott. Så tänker jag om denna dag. Så bestämmer jag mig för att kalla detta för ”Skrivbesök”. Så pekar jag åter på vad som ligger under valet av text -> med en människa på besök är det närmare till en publik text, så funkar jag.

Förskjutningen. Som med Kirseberg, och den våta, grå morgonen, på vägen till butiken under morgonen; det kändes annorlunda. Som vägen till tillblivelse inombords ska göra. Måhända köper jag någonting som är för mig alldeles för typiskt (säg dammsugare), men jag kommer att dela stunden över kaffebrödet på ett nytt sätt. Ögonen, andningen, hela perceptions-tjohejet är idag precis lagom lite rubbat.

Mitt skrivande, det dokument som finns bakom detta ”fönster” på datorn, det som jag skriver på under några timmar (med många pauser), är en mässande text, en mer prosaisk text än vad jag brukar skriva (på), en text om … helveten, såsom klimathelvetet, fascismens framväxt och … alienation. Inte så muntert, om man lägger upp bollen på det sättet. Men. Det är inte allt. Mässandet släpper fram, rösten rör sig och för med sig även lite behagligare bråte.

I den första skrivpausen pratade Fredrik om ”låga trösklar in till sin text”, att det då är ”kort från tanke till text”. Det är ju precis sådana saker en vill orda om med någon istället för att sitta själv – och tro sig vilja skriva – en lördag. Lyssna till vad som kanske gör trösklarna höga in till hans text. Fundera lite tillsammans på varför man säger pusslande, nycklar till en text, idéroman, eller ”balans mellan idé och det levande”. Ha sina hjärnor. Förbundet för en stund.