”Bort från det världsliga.” skrev min kollega Christoffer nyligen i ett sms och fortsatte: ”Jag hoppas att du har varit och förblir poet idag. Något annat icke-världsligt: jag läste ut Dykungens dotter i helgen och har med inspiration från dig skapat ett dokument som heter ”En bok – en …”. Där finns underrubriker som En bok – en tanke (din!), En bok – en haiku, En bok – en dikt, En bok – en skiss. Om Dykungens dotter skrev jag en skiss.”

Det där gjorde mig såklart väldigt glad. Att inspirera till skrivpraktiker för läsningens praktiker: mumma vad fint. Och fint – även det att själv ställas inför hans idéer, utvidgningen, att rekursivt fråga mig: Jaja, skulle jag också vilja ha underrubriker? Kanske, kanske inte. Jag skulle ju behöva dem, för inte ser mina texter ut som tankar alla gånger. Få gånger gör de det.

Å en sidan, behöva, styra upp. Å den andra: det är väl lite av grejen med min ”vinjett”, min serie av texter, att driva med föreställningen om vad en tanke är … ? Att liksom göra en tanke beroende av andra tankar/texter; att påvisa beroendet, att bevinga enskildheten, låta det fläkta från kollektivet som har föregått eller – måhända – tassar runt i nästan samma nu, på en annan plats för text.

En tanke. En skiss. En dikt. Ord, läppar, sälla praktiker. En tanke en skiss. En skiss till en dikt. Ord, läppar, fingrar. En tankes diktnärmande. Ord, över, runt ini; rekursiv är inspirationen.