Semantiska pinnar (LIV)

Tjugoåttonde november (2018), onsdag.

Vi är hos Jannica, leker på hennes golv. Bilar och figurer. Små temporära byggen med figurerna. Hon får testa Silas lek- och samtalsmetod med konstruktionen ”Då säger … ”.

I denna lekstund var det konstruktionen ”Då säger Pojken… ”, vilket min syster fullföljer några vändor. Sedan berättar hon – eller nej, karaktären berättar ju – för Silas: ”Jag heter faktiskt inte Pojken.” ”Nääh?” Och så hittar vi på ett namn tillsammans, alla tre.

Var detta Famusa? Ja, denna karaktär skulle heta Famusa.

Fjärde november (2018).

Persemon, vilket vackert namn!
Det är till frukost och det är ditt öra, sinne. Det är om söndagen: Vilket vackert namn!

Jag minns hur ”yoghurt” var ett fint ord en sommarmorgon. Och Mikael, Mikael, Mikael var ett fint namn tidigare i höstas. Just Mikaels ursprung var lättspårat: det är en karaktär i barnprogrammet Brandman Sam.

Jag som aldrig hade lyssnat till Mikael. Det har varit ett torrt namn för mig. Nu skulle jag vilja skriva en innerlig novell om en Mikael. Och det sedan alltid överskuggande ”Micke” är som glömt när du säger Mikael.

Tjugoåttonde december (2018).

Jag skulle lyfta ner korgen med Silas leksaker och någon större bil från Jannicas bokhylla. Ur en bil föll Famusa och fick mot golvet sitt porslinshuvud avslaget.

Sorgens banalitet. De många namn och annat språkligt som hyser den.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s