Metoderna (Att lyssna till ett drömt bud)

Mellandagarna i ett uthus i Harkskär utanför Gävle. Tyst, kylslaget. Bara träd i de smala fönstren. Ett sceneri för drömmar.

Jag drömde två ”textdrömmar”, vilket är ovanligt för mig sedan några år. Jag skrev två texter, eller det skrevs, åt mig, för det var mer som gåvor, anländande. Först en kort dikt. Kort som i en ramsa på några rader. Sedan en längre text i krönikans stil, om sport. Båda var viktiga och hade med varandra att göra.

Först när jag skriver ner det här ett par dagar senare kan jag se att den längre texten var som ett förverkligande av poetiken i den korta dikten. Det fanns ett tematiskt spår: upprepningen. Båda texterna handlade om nödvändigheten i upprepningen.

I sporttexten var det någon rad om att fortsätta ta skott utifrån i basket. Någon annan rad om att klappa in sina gymnastikhänder i det vita magnesiumkarbonatet.

Inför att skriva detta vaknade jag utan drömmar i Malmö. Jag började fundera på vilken dikt som skulle kunna motsvara den jag skrev i drömmen. Att minnas den som den var kommer inte på fråga. Vilken dikt skulle kunna tänkas likna den drömda – och spilla ljus över dess form?

Jag funderar på en dikt med fyra korta meningar av Fredrik Nyberg. Men boken, Åren, där den står att finna, låter sig inte hittas. Och detta, att det blev stopp, det blev till ett incitament till att börja skriva på den här texten. Att inte slutas inför det oförmedlade.

I dikten med fyra rader upprepas ”Syret invaderar kroppen schematiskt.” och upptar alltså två av fyra meningar i dikten. Upprepningen är tjugofem procent av dikten eller det som upprepas är halva dikten, beroende på hur man ser på det: Syret invaderar kroppen schematiskt.

Och jag kom – säkert – att tänka på Fredrik Nyberg tack vare att jag läste i hans senaste, Offerzonerna, igår kväll. Och jag läste
i hans senaste
delvis
tack vare drivveden från drömmen. Verk invid
verk.

(En annan del av sanningen,
att stadsbiblioteket väntar
Offerzonerna
åter.)

Mellandagarnas mornar i ett uthus – och jag vet att det inte heter så,
då huset är uppvärmt, men det finns något
i ordet – vid den lugna skogskanten.
Mellandagarna med ett besked om det repetitivas grund.

Vi bör SKRIVA den KORTA dikten, skriver vi till varandra i sms, dagarna
som tar oss in i det nya året, min närmsta vän
och jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s