Det var den 15 juli, lördagen efter
årets sommarkurs. Det var
svårt att ta sig upp,
urlakad,

lycklig
och lyckad, beslutsam om
att inte göra annat
än att läsa ut Vänd dig
inte om av Tove Alsterdal.

Sänglägets förmiddag. Där,
plötsligt denna
lilla skiss
på handryggen.

Där, en bild för vad jag önskade
(av) mig själv
med en nyköpt kolonistuga:
ett analogt varv
med det diktmanus jag skriver på;

från dator till skrivmaskin. Till fots.
I boden. I skymningen
eller gryningen, ark för ark, ord
för ord
i en annan ton

Nej, nu blev det inte så, inte sommaren
2017. Nu blev det av vad som låg
närmare.

En skrivmaskin kom till slut på plats
och skrivplatsen känns
i kroppen
när jag skriver det här, men,
fruktträdens långsamhet
och transkriptionens långsamhet
har ännu kvar: att.