Den här texten skrev jag utan att trycka på ”Publicera”. Den var tänkt som bloggens allra första inlägg, men eftersom jag aldrig blev nöjd fick Jenny – till slut – tuffa igång och agera draglok istället. Här kommer texten tre år senare.

*  

Det första Jenny och jag säger till varandra om det här bloggskrivandet: utgå ifrån din dag, skriv ur det som händer och vad du tänker om det, för vad skulle det här skrivandet vara värt annars?

Jag ligger nerbäddad, jag längtar ut, jag önskar mig en enda klar tanke. Det händer: vi slår upp porten till den här bloggen, det är den 26 augusti, 2014. I Malmö spelar solljuset över blad och fasader. Tung värme skär rakt igenom den tidiga hösten. Ett smekfullt kraftspel, den vackraste av årstider. Vi går i den tid som snart tar ett hastigt kliv in i hösten. Men ännu går det bra att dra av sig sin långärmade tröja i parken (får jag hoppas). Kroppen får vara med, framme, i spel, på vädring. Men här ligger jag bakom glas. Utgå ifrån dag…

Sol, årstid, åtråord. Jag ser solen spela över bladen på innergården, kan inte känna dofterna, ljuden, stadens puls. Med ojämna mellanrum tar jag en Ipren. Helst i krossat format, då jag, genant nog, är dålig på att svälja tabletter. Det är ett ljud i min dag: kniven som krossar tablettkroppen. Skrivövning: tag en tablett och skriv under den tid du uppfattar tabletter som verkande. Nej, men ta någon slags humor till hjälp.

Händer, tänker: större delen av dagen har jag min dator i knät. I flödet på Facebook återkommer trådar där människor försvarar polisens övervåld i Limhamn. Det här är en blogg som vill beröra frågor om skrivandets villkor och ändå törs jag knappt ställa den givna frågan: vilka roller kan det skönlitterära skrivandet och läsandet spela i dagens politiska läge?

Frågan är för klumpig.

För långt ifrån en människa bostad. Nej, min bostad. Från min bostad.

Tänker, och tror, att Jenny och jag kommer att skriva texter utifrån frågor. Både frågor som vi ställer oss i skrivandet, frågor till varandra (för att sätta igång skrivandet), och frågor om skrivande som många har ställt före oss. Till den sista kategorin av frågor, de allmänna, rungande existentiella, de blödande, de kallande, hör frågan om hur skönlitteratur kan vara en politisk kraft. Om. Eller hur.