Under en herrans massa år hade jag en maskot. Den stod och tittade på mig från ett hörn på skrivbordet, den reste med till alla klassrum jag undervisade i; den var som en maskot ska vara, en följeslagare.

Vid ett tillfälle tog jag en bild som jag har funderat på från och till sedan dess.

Jag kom tillbaka från en rast på eftermiddagen, när jag fann pingvinen omhuldad. Några deltagare på kursen ”Det skrivande rummet” (Västerbergs Folkhögskola, våren 15) hade gjort en slags metakommentar: de ville inte ha rast, men jag hade tvingade dem. Argumentet, från min sida, var att hjärnan måste ha syre. Mycket typiskt mig att påstå, tyckte nog de vid det laget.

Ett skäl till att jag har tänkt på deras ömma handling/kommentar och det här fotot – rör att jag någon timme senare ”tappade det”. Ironiskt nog, apropå det där syret. Det är den enda gång jag har tappat kontrollen över mitt eget agerande i undervisningssammanhang.

Det var en distanskurs och jag blev frustrerad över ett ifrågasättande av den längre skrivövning vi hade gjort under hela dagen. Många hade rest tämligen långt för två dagars undervisning på plats – och att någon skulle snacka bort tid från andras dyrbara minuter av skrivande – nej – jag fixade inte det, inte just då. Jag tog mina väskor och bara drog, alldeles för hastigt.

Pingvinen tjänade ju annars – ofta – som en ”stämningslättare”. Med en ny grupp tyckte jag om att fråga vad deltagarna tänkte om den; varför var den med? Hade den ett namn? Den ena gissning snirkligare än den andra – alltid lika roligt att få lyssna till. Likaså att få min okunskap om min egen maskot kastad i ansiktet: ”Fast den där är ingen vinterpingvin. Den lever i sand. Kan det var en Humboldt?”

Men så, i somras, efter alla dessa äventyr, var det som att all meningsfullhet hade runnit av vår relation. På årets sommarkurs på Skurups Folkhögskola var den plötsligt överflödig. Hörde snarare till ett barns djurpark hemma i lägenheten.