Livet med Lundberg (IV)

Allting började med Lundberg för mig. I alla fall nästan.

Januari, kanske februari, mars – 1999. Jag går andra året på Erik Dahlbergsgymnasiet. Någonting får mig att söka mig till biblioteket. I en vit läsfåtölj försöker jag läsa kulturdelen i Jönköpings-Posten. Om natten blir handen ett skepp av ljus, en bok av Kristian Lundberg. Det enda jag minns är att jag inte förstod ett skvatt egentligen. Och att jag tyckte om det.

På påsklovet någon månad senare ska familjen övernatta i Danmark. Bara göra någonting. Se något. Jag försöker njuta av kultursidan i faderns Expressen, men det glöder liksom inte. Vad var det där för glöd som var där, en gång … ?

Min sportande personlighet känns både långsam och rask i sin transformation: tjugo år senare minns jag inte saker med skärpa. Skrivandets konturering, här, tillför i alla fall.

Jag tror att det dröjde något år innan jag började läsa – vad som då fanns av – Lundberg. Våren 1999 traskade läsningen snarare omkring i Lukas Moodyssons böcker, vilka var enklare att relatera till. Det är dock lustigt att gudsflisan fanns även hos honom.

Allting började kanske med en svart antologi med ”Malmöligan”; kanske var det med hjälp av den som jag hade Lundbergs namn i mig och började läsa recensioner?

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s