Femte juli.

Idag driver jag med dig och säger att du är som en ”härskare, den dåliga härskaren som vill bestämma över andra” när du vägrar låta mig tala med Kling om … ja vad det nu än var, i sängen. Klockan var 09:05 och Kling försökte med en klockpedagogisk lösning: ”Nu är den långa visaren på ettan, sen när den snart kommer till tvåan, då vill Koffe leka med dig.”

Men det går inte. Gick och går inte, är inte alls nära dessa dagar. Tal ut, brottning in. Vi gruffar runt. Du försöker lägga golvmattan över mitt ansikte, men du får istället en spikmattetagg nånstans och blir ledsen. Du springer gråtande runt sängen, kryper upp hos din mamma, Kling. Jag spelar avundsjuk: ”Det var ju jag som skulle mysa med henne … ” –  och sen blir det omljudslek tillsammans alla tre. Vi känner på ”mussa” som är ditt omgjorda ord ”mysa”. Ett mussaskap, för att tala umlautmässig.

Första juli.

Det är ett slags hjärntävling timmen innan nattning: Vem kan förknippa samtliga namn med rätt leksak längst tid? Materiel ikväll: diverse fordon. Fiktivt tilläggsmateriel: förarnamn som vi hittar på.

Exempel med lastbil. Jag: Vem är det som kör den här lastbilen? Det är … Saut. Som hjärntävlingssugen smakar man på namnet högt: ”Saut alltså.” Sen är det barnets tur att fråga: Vem kör den här motorcykeln? Det är Salt. Man smakar: ”Salt, och Saut.” Vem kör sportbilen? Saut. Heter den också Saut? Vad tusan? Jo, det är en annan Saut! Sedan fylls det på med namn på stundens karta: Saut, Salt och Saut får sällskap av Sauk, Sjåå, Sackå, Sacky. Eller hur de nu än ska stavas.

Tävlingen och magvärmen pågår och man tittar alltså den andre djupt i ögonen och säger exempelvis: ”Och då kör Saut iväg med sportbilen…” och så gäller det att halka rimligt kvasi-korrekt mellan vokal- och konsonantkurvorna. Tills någon sätter tungan fel i munnen och … inte var det Sjåå som körde hästbilen!

En explicitsubtil humor.

Nionde juni.

På väg hem från Gula Huset stannar vi och köper glass i Kärleks Hörnan Kiosk (sic!) och det blir en Sandwich för dig och en Snickers för mig. Vi sätter oss på en bänk i solen på David Halls torg. Pratar om det f.d. Polishuset, om de två röd-vita kranarna, om klockan på husväggen, om varför de behöver två kranar, hur jäkla stort huset är egentligen, om husväggsväxtligheten som nu tyvärr ska ner, ja rivs den med.

Du börjar fara runt lite, på barns sprittande vis. Och så försvinner du för ett par sekunder iväg bakom min rygg. Issekunderna griper om mig, hjärtat hoppar till innan jag får syn på dig bakom statyn vid cykelvägen femton meter bort. Jag ropar: KLANG! Du kommer direkt, jag tar upp dig och får en stor kram och jag säger: Jag älskar dig så mycket. Jag älskar inte …[dig; med väsande röst]. Jag kan ta det. Frågar istället bekräftande: Älskar du Kling? Ja. Och … Manne, och alla mina gosedjur.

Och det blir ändå lite hjärttungt, för det är en ansträngande tid med dig. Det viktigaste är att inte tala om för dig vad du känner – alltså att säga emot. Ta det tunga, vända på det. På cykeln bort till Värnhem tänker jag på hur vuxna sa ”Det gör du visst” till oss barn om det mesta under min uppväxt.

På eftermiddagen. Det var fint att leka med LEGO-gubbarna vid matbordet efter middagen (och så mycket spaghetti du åt).