genre:
in-
lärnings-
problematiken
i
sig

Lördag kväll.
Har läst i min dagbok, detta års juli, och något som gladde mig särskilt var enkla meningar om hur mycket jag tycker om praktlysing. Denna gula blomma som räknas som en invasiv art – ”kan vara mycket svår att bli av med” – men som i sommarens trädgårdar ser ut att låta oss stanna för evigt.

Jag är glad i att ha den vid kolonistugan i Malmö, men nu var det om tågresans blommor jag läste. I Hörken hade Erika och Jonas en ö av praktlysing direkt i backen utanför torpets bibliotek. Den lös om morgonen. Som en fet blinkning till den av oss som var först upp på morgonen.

Grannarna hade låtit själva huset omringas av prakten.

Fadäsen från Hörken hör rallarrosen till. Vi var på väg hem från sjöbadet, uppför på en grusväg med barnen på cyklarna. ”Den där kan du iallafall”, sa han. ”Är det … johannesört?” Nej, det var det ju inte.

Just rallarrosen får/tvingas man sedan se väldigt mycket av på tågresan vidare norrut mot Nordmaling och Olofsfors. Ja, det invasivas överallt.

Just med ”Rallarrosor” undertecknade Athena och jag en kollektiv text i tidskriften Subaltern år 2007. Problemet för mig var bara det att jag hade tänkt på blomman vallmo när jag föreslog namnet ”Rallarrosor”. Fadäsen med rallarrosen tycks alltså generisk.

Den underliggande, livsirriterande fadäsen rör såklart att inte leva ett liv som får mer växtnamn att komma i naturlig svang och andning.