Till vårt åttonde möte över några dikter hade Christoffer och jag valt malmöitisk poesi som ingång. Plats för att ackompanjera detta tema valde han: Malmö Brygghus. Det var sent i juni, nog av andningstag in på sommarlovet.

Christoffer följde – för ovanlighetens skull – vårt tematiska påbud och hade med sig dikter ur Hamnen av Sanna Hartnor respektive Tegelkartor av Tove Folkesson.

I ”TORG” av Folkesson heter det inledningsvis i dikten:

”Asfalten glittrar om man tittar rakt ned i den och det är sol. Torget är
avdukat, men hundratals plastpåsar och vitkålshudflagor fladdrar över
platsen som obetalda räkningar.
Avundstrådarna hänger i sjok från molnen.

I springorna mellan kullersten och kullersten trängs fågelmat och andra
djurs mat. En ensam klubbpinne sticker upp, är ett segel utan vind. Inget
tyg att grabba tag. I. För vinden. Det är mörkt i fickorna på människorna
som passerar, de sticker ned händerna och gräver.”

Ordet ”vitkålshudsflagor” beundrade vi.
Snacka om att sätta ordskapelsens mäss på något som skymtat i ögonvrån både över torg och diskbänkar genom livet. Det underligt-läskiga hudlika där …

Flagornas fladdrighet rimmade väl med min läsning av något annat kvällen som föregick vårt möte. Jag hade i kolonistugan läst om den välkända novellen ”Vår nattliga badort” av Stig Dagerman. Ur dess inledning stiger strax en skräpighetens arkipelag fram:

”Stränder där man minst av allt väntat något sådant visar sej, när man låtit roddbåten glida in, försedda med formliga barriärer av äggskal, gamla tidningar och bruna flaskor som ligger och knackar mot stenarna som en stationstelegraf, man stiger i land efter att med stor motvilja ha släpat båten över den oaptitliga randen och hamnar mitt i ett upplag av trasiga konservburkar, deformerade, vårdslöst uppfläkta, grinande mot besökarna med sina ännu blanka bottnar – och i buskarna fladdrar tragiskt gulnade dagstidningar hjälplöst med sin drunknande världshistoria.”

Folkessons dikt trädde i vårt samtal fram som en sång om Möllevångstorgets sista tid som skräpig bunke. Påsarna förbjöds … eller förbjöds ”på prov”? … under våren 2019. Cigaretten förbjöds mer än på prov bara något dygn efter vår sittning ett stenkast ifrån Möllevångstorget. Bunken borstas ur.

Jag har i alla fall inte sett och hört prasslet från de ”hundratals plastpåsar” som vinande tagit platsen i besittning under så många år innan plastpåseförbudet.

Folkessons dikt trädde fram som en slags pastisch. Där far också ”obetalda räkningar” i vinden – tumlar runt – som i ett ”upplag av trasiga … ” för att tala med Dagermans text. Det hör också till det centrala i hans novell att ställa själva frågan om hur vi försöker – eller inte försöker – städa undan vår dödlighet – eller vår förståelse av dito. Som: Varför är ”i förrgår, den kusligt döda dagen före igår” just kusligare och mer dödsmärkt ”än 1936 eller 1928 eller 1912”. En önskad pastisch hade Folkesson kunnat skriva om de svunna påsarna och det ”renade” torget i relation till 90-talet, demonstrationer (säg) 2001 och 2008. Det svunna, också kusliga, men kanske mildare, tunnare.

Den strof som följer på händerna som gräver i fickor i ”TORG”:

”Himlen slocknar.
På andra sidan Ystadgatan har någon skrivit
med olaglig penna: Du är inte rädd.”

Leve poesin.