Semantiska pinnar (LXIX)

Första juni.

I kyrkbänken – dock, i en kyrka med mjuka, vadderade stolar; här ska det vara mersmak istället för träsmak, tycks Östermalmskyrkan i Kristianstad mena – här berättar jag för min systers barndomsvän – som bär på deras andra barn, som alltså ska bli ett sommarbarn – att du säger att du inte tycker om mig. Att det framför allt är där vi är med varandra, nu. Inom utmaningens hägn. Att vi där skall bli.

Och att sitta där, på ett bröllop, upplyft av det vadderade, iförd min blommiga skjorta  – som skenbart solitär. Utan familjen. Som jag. Eller. I brytningens där: vad är en-som-jag? Vi sitter å står å går alla i brytningar – skrider fram, bort. In: brudparet. Gravida.

Om du visste vad ett bröllop var och jag kunde beskriva just det jag varit på denna lördag hade jag alldeles säkert sagt att det var sagolikt, för så upplevde jag det. Rörd av smak, hela ansiktet. Rymmas skulle även det att jag bröt upp tidigt, för så var det bestämt – av mig.

Hemma igen hos er, oss. I soffan med Brandman Sam på skärmen frågar jag hur länge du inte ska tycka om mig? Du tänker lite och säger sen: Fyra minuter.

Under timmen som kommer frågar jag eller Stina om det har gått fyra minuter. Vid ett tillfälle säger du att du ska tycka om mig efter imorgon. Det låter bra, säger vi.

På natten sover vi alla tre i den stora sängen. Innan vi somnar gnuggar du näsan på först mig, sedan Stina. Du skrattar. Natten igenom ligger vi mestadels panna mot panna. Din nu milda febers natt.

Tjugonionde maj.

Malmö C. Tidig onsdagsmorgon. Bär med mig många känslor runt anknytning. Läste i Tor Wennerbergs bok Själv och tillsammans igår innan sömnen.

Detta med att anknytning snarare handlar om att fly till än ifrån, och att vi då får en primär – och generaliserbar – fråga om denna ”plats” som vi flyr till. Vad är detta för ”plats”?

Det är inget gryt (för vi har inget gryt). Det är inte en avatar (för det biologiska livet är inte virtuellt). Det är, i någon mån, en person (eller flera) som utgör en relation som blir en ”plats” genom rörelsen. Personen är ”denna plats”, men inte så enkelt. Det är inte bara personen som är platsen, då även rörelsens dit är en platsskapelse.

Om jag förstår Wennerbergs underliggande poäng med detta ”till”-skap, så kan man säga att platsen ligger så att säga spridd på vägen – dit. Den inryms och utgörs delvis i och av språket. Som om ett spädbarn kunde säga: ”Du är denna plats för mig.” Och genom talakten, ja genom, genom den – att kristalliseras.

Kroppsspråket är ändå det första språket? Lätets kropp?

Alltså. Ett helt tvunget dit? Om en förälder är missbrukande är ändå den ontologiska grunden den samma: en rörelse måste livet till. Anknytningen som ger närhet-distans; det dialektiska förhållandet som en påbörjar innan medvetandet därom är med. Närhetens avstånd och avståndets närhet.

Tjugofemte juli.

Denna din rakhet. I denna vår sommardag: När du är naken tycker jag inte om dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s