Första juli.

Vi sitter med din dagbok. Jag vill skriva där vi ”är” i tiden, du föredrar en dag i ett förgånget maj. Du pekar (där du vill):

Du kan rita första juni här.
Första juli, menar du?
Juli!

Vi tittar på sidan. Jag undrar faktiskt:
Hur ska jag rita juli?
Bara rita.
Menar du skriva?
Skriva!
Okej.
Bara skriv, Koffe.

Och jag skriver precis det vi sa: Du kan rita första juni här. Och så vidare: Bara skriv, Koffe.

Hur kommer vi en dag att tala om det skrivna från din barndom? Kommer det att vara som en mytologi vi är mer eller mindre är överens om det mesta? I stil med: ”Och då sa du: Skriv det där! Och så skrev jag lite, och sen frågade jag dig om det lät som du hoppades.”

Hur kommer vi en dag tala
om det skrivna
som du kan läsa? Hur kommer du läsa
det?

Och.
När. Om.
Varförfjärder.

Det talade-nedskrivna-utläsbara?

Tionde augusti.

Väcktes ur en dröm på Månsarps IP. Du känner inte till den orten, min ursprungsort. Vi sa bara ”IP”, inte ”Idrottsplatsen”. Du har inte ens varit i Jönköping på två år.

Innan drömförlusten hade jag precis dubbelkollat med Uwe Rösler hur han menade med den lapp han precis gett mig genom målets nätmaskor: ”5 minutes into the game [pil uppåt]”. Jag hade samlat ihop bollarna efter uppvärmningen, inför matchen, och vänt mig mot planen med slänten på andra sidan. Tallarna. Skymning, regn i luften, tovigt gräs. En lustig känsla av det att matchen inte var spelad ännu, att vi var inför, då det redan skymde. Och fram steg han med händer som gjorda för maskor.

Jag sprang sedan ifatt Uwe (Malmö FFs nuvarande tränare) och jodå; med pilen uppåt menade han att jag skulle störta in i offensivt straffområde efter exakt fem minuter. En AC-löpning? Yes, indeed. Men det är ju absurt, ville jag säga … det beror ju på spelet, spelbilden, momenten där och då; tillfälligheter över hela linjen.

Du var leende, tyst, igen. För tredje morgonen i rad kom du in till oss och bara la dig i vår säng. En revolution tycks pågå; du har ropat och ropat från ditt rum, sällan eller aldrig kommit släntrande till oss under ett och ett halvt år med eget rum. Denna morgon bara konstaterade du att du skulle vilja ha frukost. Efter att ha lagt dig ner. Vi steg strax upp.

Åttonde juni.

På Helsingborg C kom tendensen att vilja säga att du bara vill vara med Kling, inte med mig. Du väste på ditt signifikanta vis: Jag vill inte, vara, med, dig.

Vi kom från fina dygn i mammas, din farmors, stuga. Det kom som ett oväder över dina ögon: … gillar inte dig.

Livet med ett bara som drar fram över skyarna och träffar på oss igen och igen. Bara Kling!

Andra juni.

Vaknar och tänker på vad det egentligen står om känslor i Existentialismen är en humanism. Vad ville jag åt när mina fingrar tog ned just den – just igår kväll?

Minns det här med att känslor formas, att vi måste handla för att veta något-om-något känslomässigt. Att ha mod att stå ut med att inte vara omtyckt av dig, mitt eget barn, blir större genom att tänka på hur du helst ska få forma känslor som är: motsägelsefulla, utmanande, tillfälliga, rekursiva, falsifierbara, ja … vad vet jag.

Sartre: ”Å andra sidan är det, som Gide så väl har uttryckt det, nästan omöjligt att skilja mellan spelad känsla och upplevd känsla: att bestämma mig för att jag älskar min mor och stannar hos henne eller att spela en komedi som får mig att stanna hos henne, det är ungefär samma sak. Med andra ord, känslan uppbygges genom de handlingar man utför; följaktligen kan man inte gå till känslan och här få några direktiv.”