Kollektiv dikt 190522

I

och jag ska
passera denna väg
som sträcker sig
längre än vad mina ben tåler
och du hjälper mig
inte för du har redan gett upp
och nu sträcker jag ut
min hand men du
är ju inte här
du har egentligen aldrig

II

varit med i
vår tvåsamhet
i det gula
i det smutsiga
vidrigt önskande
ett omättat begär
passerade vägskäl
vilken väg
bara väg, rå väg
en ensam förbindelse

III

mellan mig och mig
men i själva verket
tar du in
ingrodd konflikt
lever kvar
i oss
i det gulas bleknar
ditt ansikte
segnar medan
vägskälet är råare

*

Dikten är skriven tillsammans med Olivia Fredriksson under lektionstid. Vi skrev varannan rad och skickade via våra datorer. Dikten får stå kvar i sin allra första skrud.

Lektionsdagen var en uppföljning till Wanås-utflykten dagen innan – och teman i dikten kan väl sägas ha spår av sådant som vi eventuellt tänkte på när vi traskade omkring och samtalade runt verken i skulpturparken. Möjligen; det står inte explicit på någon rad i dikten.

Här står bara följande explicit: vi tyckte att det var fint värre att skriva en gemensam dikt om konstupplevelsen.

Tack Olivia och alla andra i Kreativt skrivande för ett läsår jag kommer att minnas.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s