Sjätte augusti.

Precis innan du somnar frågar du: Varför luktar det så fint här? Vi ligger i det stora sovrummet i Stugan. Träpanelen, den lustiga som kanske var tänkt för golv. Vi vet inte. Min morfar, som dog 1972, satte upp väggarna. Du är mycket nära sömn och kan inte hålla dig kvar i ditt eget allvar: Men i köket luktar det bläh!

Stugan med stort S, sedan alltid för mig.

Tidigare i juli. Mamma och jag sitter i bilen, kanske är vi ute och far efter material till ett staketbygge. Det är en öm och enkel dag. Vi skrattar mycket åt oss själva: ”Nej, vi har ingen … vinkelslip.” Nånstans i farandet mellan Andreassons Byggvaror i Skottorp och stället inne i Laholm brister mamma ut i ett ”det är bara du och din syster som kan uppskatta doften i Stugan”.

Jag blir faktiskt förvånad; jag har ännu en gång förträngt att det rent objektivt luktar illa i stugan, har räknat in mamma i min sentimentala bubbla.

Tolfte maj.

Regressionen i grammatiken
– en så urgulligt
monolitisk sak
som rör på sig; än hit, än dit
och ändå inom
sina mönsters skrankor.

Tade.
Nötar.
Handar.

Gåde.
Slåde.
Drickte.

*

Vi var i Holma och på den stora lekplatsen där. Du fick en sticka när vi sprang upp och ner bredvid rutschkanan; du drog handen på träräcket. Du satt sedan i mitt knä på en sådan där jättestubbe, det finns en ”stubbstig” på lekplatsen som är uppbyggd som en bana med banor, ett enda runt-springande, hoppande tjo; och jag fick ut den, stickan, men du var fortsatt ledsen.

Jag bar dig till cykeln. På tillbakavägen var det åter okej. Men så snart vi kom in i stugan var det tårigt, töcknigt, igensatt. Du satt i mitt knä i soffan, och vi sa fortfarande inget, som om cykelfärden hem pågick, och jag strök dig över handryggen och medan jag funderade på vad Roy Jakobsen skriver (i en roman) om hur knogar bildas under många år, så somnade du. Sen jag la dig på ett litet berg av täcken.