Vid två olika tillfällen med bara några dagar emellan kom jag att välja ordet ”fortgå” för att beskriva vad jag hoppas på i det närmaste, till hösten, ja mer av – ur det som redan är. Att fortgå, alltså att få fortsätta.

Det banala när det kanske rymmer något mer ändå. Fortgå.

Det är sent och efter en sömnbristens natt.

Jag läste i den sena kvällen: ”Det är också den [Atemwende] av Celans diktsamlingar som betytt mest för mig. Jag har läst den i ganska exakt 40 år nu, alltsedan jag skaffade tvåbandsutgåvan. Den har utan vidare bibehållit sin stränga magi och lyster.”

Bokens svenska översättare, Anders Olsson. Det finns något i orden ”ganska exakt 40 år …” som rör detta med att fortgå, ja på djupet med det rymmande-väldiga, det ivägseglandes bana. Jag ber att få fortsätta.

D var här.
D var den första av de två inför vilka jag sa det: Att fortgå. D ville spela in en del dikter av och med mig (och andra). När jag kommit lite i gasen – så ovan vid att låta mina dikter ta så mycket plats! – frågade jag om han även, bara kanske ja, skulle vilja ha … eller kunna tänka sig … en dikt på tyska?

Vi fortgår även ur våra misstagna idésprång. Tyskan borde hållas utanför band och inspelningar. Väl.

Den andra, inför vilken ordet fortgå rann ur mig, var min syster. En kort tur i Svarvareskogen, med vår mammas hund. Kvällning. Ett par-tre veckor till hösten, eller? Hur som helst: vad hoppas en på? Mer av samma menade jag. Läsperiodens kontinuitet. Jag ber att få fortsätta.