böcker

En bok en tanke (Mitt privatliv)

Posted on av textdungen

att gråta som gräsänkling – att först som gräsänkling gråta – och vad som får mig dit eller vad som för mig till det som får mig till gråten? varför de här sorgeböckerna måste till …

att ställa sig på tå på, blunda, öppna käften mot rymden runt: Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka,

att liksom beundra en stillhet hos någon i efterdyningarna, när orden har vänt sig eller tvingat sig åter, någon som – utan att det är begripligt – har skrivit om det som inte går …

att tänka på det som förbedjan, att tänka på författare som förbedjare, att tänka på Lars Ahlin, att som beundra en stillhet efter författarnas stormar … livens …

att vilja fotografera vad någon annan har fotograferat, gå in, med, vika och vikas, läggas för att dröja som en kind mot, i en acceptans som också består också av sin egen brist – jag vill fotografera alltså stamma alltså;

Vi eier ingenting.
Mange av dem jeg elsker, er borte.
Det er naturlig. Jeg elsker naturen.

Så har Tomas Espedal skrivit till bilden ”Min farmors hvite asaleaer. 2012”. Blommorna står på ett bord. Det gör också rosorna ”fra Silje til min fødelsedag, Øyjordsveien, 12. november. 2011” –

Min femtiårsdag.
Jeg feiret dagen alene.
Men skrev en av mine beste tekster: <Gjesten>.

espedal

 

En bok en tanke (Tag och skriv!)

Posted on av textdungen

Med mig till kontoret denna måndagsmorgon – den andra mars – har jag ett knippe böcker som ungefär rymmer Varat och tiden, Filosofiska undersökningar, Tag och skriv! och Nattlig jakt. Ungefär, det är ett ord jag tänker på efter att ha läst om Andrea Lundgrens bidrag till skrivhandboken Tag och skriv! –

”Jag kallar mitt rum för Hålan. Eller Grytet. Jag säger det på skämt, men vet att jag inte skojar.”

Lundgrens text heter ”Ner i grävlingsgrytet” och börjar med att hon berättar om hur hon söker sig till ett köpcentrum efter att ha skrivit; ”för att försöka bli normal igen”. I denna min förmiddag ska jag snart iväg till biblioteket för att delvis bli normal igen, delvis för att åter få gå i gryt (eller vad det nu är för en), ja därefter. Vändan.

Och jag tänker på hur namnfrågan har med praktiken att göra. Hur ett ungefär behövs.

Denna plats med ett skrivbord i Malmö har ännu inte fått sitt rätta namn. Den kan lika gärna kallas ”Skolgatan”, ”Kontoret” eller ”Skrivplatsen”. Inte lika gärna men mycket väl något av förslagen. Lundgrens text hjälper mig att förstå det arbiträra i namnvalet: ”För rummet är bara den yttre platsen, illusionen om att det finns en plats. Den inre platsen är något annat, det har tagit lång tid att lära sig beskriva den. Och inte kan jag det än.”

Kanske får texten mig att tro att vi benämner de yttre platserna personligt, med humor, om än mörk och skållande, för att göra ett litet gläntande till det inre möjligt.

Dikt 200226

Posted on av textdungen

Livet skulle börja på annat håll, ja har vi inte alla hört

Perspektivstinna ideal

Bad och fram med flytringen; annat håll

Tag och Skriv!

hämtas senast 2020-03-03

men då fyller ju jag år

Tänder i livet på barnets rum, onsdag kväll

Lång helg kort, suckar

som gräsänklingssuckar

suckar över mig

En bok en tanke (Deliria)

Posted on av textdungen

Jag skriver på papper, med ett anslag som det inte går att ta hand om; min egen kropp, på väggar och reglade dörrar, på allt som råkar finnas till hands, men vad

skulle det ha varit, det, att ta hand om eller löpa linan ut, ljussättande reglars textur om natten, vad; för att jag älskar, förstår, inget vet, lider, minns en del, måste dö, men det att –

verk kan ställa frågan om full blom – i anslaget – som för att erbjuda oss ett skapandets  med verket utlöpande misslyckande – att projicera på; jag är tretton, tjugo, tjugonio,

trettiofem, nittio, ja även – kilen som stundom går och minner; slinter, och träffar, upphör eller uppför; lugnad av biets druckna sömn på botten av klockan gick jag ut för att leva

En bok en tanke (Försök till testamente)

Posted on av textdungen

att avstå ordlösheten, det som dödar, så nära döden, vågorna av rönnbär, sönder-/ trampade … att kalla kråkan gråsvart
mot den svartgrå himlen, lägga
värdet i att tala ut och

”En gång vid ett besök på Jönköpings läns museum såg jag ett gammalt krucifix i trä från Vireda socken.”

att avstå ordlösheten, att testamentera också sina brister, meditera över dem, vara värt nära eller besvärande nära
död i det liv som är; Hur ska jag bära mig åt för att få med
åtminstone en bit av dig?

att skriva fram hur en kan finna
bortom det använda trasans oväntade skönhet utan att det raderar
något bländande frågetecken

Vad som ska göras med alla osorterade
kassar och backar vet jag knappt själv

odöd med jönson

Posted on av textdungen

givetvis är det vad d säger så snart han har boken i händerna i stugan: ”pengar, ha! det är det första jag ser: ”jag måste få in pengar”, givetvis, och du skulle bara veta (för du har tydligen undsluppit recensionerna), veta hur boken har blivit läst mot de återkommande raderna om pengar, pengar, pengar

och jag tänker att jönson spelar en (slags) charad med vår läsning av verket (Marginalia) eller charad är inget bra begrepp för det här men det spelar ingen roll, det viktiga, som jag ser det, är att han har skapat en möjlighet till icke-läsningar av de återkommande raderna om pengar, pengar, pengar

jag tror inte att man ska läsa dem, egentligen; jag tror att läsaren ”erbjuds” en möjlighet att göra något annat, som det att kisa, eller kila med ett finger över varje rad ja eller spotta i väggen eller ja raderna om pengar, pengar, pengar

ja, så tror jag

ja, som metaforen ”brus”, generiskt; det ”erbjuds” att forslas med i bruset raderna om pengar, pengar, pengar

som faktiskt brus, fast läsnings ansvars raderna om igen

En bok en tanke (Transit)

Posted on av textdungen

så här är det, det författarskap som – säkert – kommer att bli min take på den
ofrånkomliga tanke- och samtalsfiguren believe the hype som cirkulerar fritt mellan hög- och
lågkultur, mellan tidningssidor och pendlingsresor, och hon såg mest ut som att hon hade undvikit att utsätta sig för risker, som ett veck i en gardin som inte bleks för att det aldrig möter solen,
så heter det, i en bild, dessa mästerligt enkla bilder (som inte är enkla?), ja det
mästerliga eller det egna (näh?) eller allra helst det k o n s e k v e n t a i detta bildskapande språk; den metaforiska matta som läsaren hela tiden får se rulla ut sig framför en i läsningen, den rullar ut sig,
litteratur får gärna kännas som ett vatten om kroppen, ett bad till, tack,
en tillbakabläddring en dag senare: som ett veck i en gardin som inte bleks för att det aldrig,

och kanske är ordet slitstarka – det är slitstarka bilder; hela tiden ett komplement till skeendet, konversationen, livet, ett undre eller övre lager,
för en identifikation eller ett steg bort ifrån en snyltig (dito), men hela tiden
konsekvent som en väv, våg,
det woolfska – som många har funnit – i språket, hela tiden
står språket bild

En bok en tanke (Ett paradis, fastän förtorkat)

Posted on av textdungen

Det som går. igen

Från den första till den senaste

Den ena. den andra

bok vars bökar

bokar

backars brus eller tanken på. bruset

både i debuten

och i den när-

komna Kärleken tänkte jag mig så:

Orden som springer med skorna

i handen,

denna hands den

jag håller i: Det oupphörliga bruset

(i debuten, på första sidan)

Ett språk, själv ett brus, hur det rinner

inuti sten. (ur Ett paradis, på den andra

sidan) så / jag misstog mig

det fanns övermått icke-mått så mycket läsningsankring

att finna / finna / finna ut

 

Som i den första. den senaste: om orden

måste det skrivas

Och fler och. mer

om orden tycks det bli

med det tilltagande författarskapet:

Orden har inga hemligheter

De reser öppna igenom oss

En bok en tanke (Och jag ruskade en älskling)

Posted on av textdungen

inte för alla – flera jag får jag avstå – inte hur som helst, utan bara med en vana, en viss andning eller sättning – det att föreställa sig en pärla mellan överläpp och tungan med tungan utanför, ovanför, långsamt rullande, förandes en pärla, och nu skriver jag figuralt, du får inte tänka dig en verklig pärla (alldeles för många muskler spänner sig), ingen hårdhet, bara skimmer och vått, bara en föreställd, mellan överläppen och tungan, tungspetsen utanför, ovanför hålet spetsen mot pärlan, så tänker jag att Mayröcker kan läsas, och nu skriver jag figuralt, pärlan som tänkt andningsbild, bildande violens, ljusmössa kom emot mig, inte för alla mina jag, flera får jag avstå

En bok en tanke (Det)

Posted on av textdungen

Vid tanken på allt som fattas oss
för att fatta,
omfatta,
uttala vad vi står inför
med klimatförändringen –
fastnar jag ofta
för frågor om rädsla. Hur
ska vi lära oss
att härbärgera en rädsla
som osannolikt nog får oss
att agera?
Vid tanken på allt som fattas oss,
att fatta om Inger Christensens
ord om rädslan:

Det begynder
I angsten
I angsten som en hvile
Angsten for at være alene
Angsten for at være sammen
Angsten for det afsluttede
Angsten for det uafsluttede
Angsten for kønnet
Angsten for døden
begynder allevegne
allevegne i et menneske
( ..)
Og meningen
at holde sig á jour med angsten
at gå ind under angsten
som man går ind under bruseren
at gå ind for angsten
at gå ind for angsten som man går ind for at skaffe sig et måltid
fordi man er sulten
(…)
det vigtige er ikke
det vi er
men det vi godt
kunne være
kan være
ikke kan være endnu
men kan og skal blive engang
være engang
være bange
men ikke være bange
for at være bange

ja
vara en gång, vara rädd,

men icke vara rädd
för att vara rädd,