En bok en tanke (Mitt privatliv)

att gråta som gräsänkling – att först som gräsänkling gråta – och vad som får mig dit eller vad som för mig till det som får mig till gråten? varför de här sorgeböckerna måste till …

att ställa sig på tå på, blunda, öppna käften mot rymden runt: Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka,

att liksom beundra en stillhet hos någon i efterdyningarna, när orden har vänt sig eller tvingat sig åter, någon som – utan att det är begripligt – har skrivit om det som inte går …

att tänka på det som förbedjan, att tänka på författare som förbedjare, att tänka på Lars Ahlin, att som beundra en stillhet efter författarnas stormar … livens …

att vilja fotografera vad någon annan har fotograferat, gå in, med, vika och vikas, läggas för att dröja som en kind mot, i en acceptans som också består också av sin egen brist – jag vill fotografera alltså stamma alltså;

Vi eier ingenting.
Mange av dem jeg elsker, er borte.
Det er naturlig. Jeg elsker naturen.

Så har Tomas Espedal skrivit till bilden ”Min farmors hvite asaleaer. 2012”. Blommorna står på ett bord. Det gör också rosorna ”fra Silje til min fødelsedag, Øyjordsveien, 12. november. 2011” –

Min femtiårsdag.
Jeg feiret dagen alene.
Men skrev en av mine beste tekster: <Gjesten>.

espedal

 

Publicerad av textdungen

textdungen skrivs av Joakim Andersson och Jenny Green som träffades när de studerade skrivpedagogik på Skurups folkhögskola, 2013-14.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: