Jag skriver på papper, med ett anslag som det inte går att ta hand om; min egen kropp, på väggar och reglade dörrar, på allt som råkar finnas till hands, men vad

skulle det ha varit, det, att ta hand om eller löpa linan ut, ljussättande reglars textur om natten, vad; för att jag älskar, förstår, inget vet, lider, minns en del, måste dö, men det att –

verk kan ställa frågan om full blom – i anslaget – som för att erbjuda oss ett skapandets  med verket utlöpande misslyckande – att projicera på; jag är tretton, tjugo, tjugonio,

trettiofem, nittio, ja även – kilen som stundom går och minner; slinter, och träffar, upphör eller uppför; lugnad av biets druckna sömn på botten av klockan gick jag ut för att leva