Tjugonde augusti, 2018.

För några helger sedan kom en sådan där helg som man liksom väntar på som förälder. Griper nu efter den, söker efter ord som ringar in. Ibland är det som att tillvaron tillsammans står nära, lutar sig in mot, nya ageranden, vårt sammelsurium; någonting ligger i luften mellan oss och pickar, snurrar.

Jag hade hummat jakande under förmiddagen. Du hade, till exempel, bett mig om att se något som du hade byggt. Jag kollade, såg, och hummade, jakande. Jag vände mig: till.

Men detta jakande var inte nog: Du måste säga ja, pappa. Skärpan när denna mening kom. Allvaret. Ett implicit annars. Om jag inte sa ja – skulle jag svika ett slags förtroende för själva bryrseln.

Det spelade ingen roll att jag menade ja,  att jag menade ja, att det fanns ja i mitt hummande. Att jag var där. Jag var inte där, ini; du kände inte ett menande ja, och sa det, vred på min kind med din lilla hand, och var fanns då ett menande ja …

Jag kunde känna din menandeförståelserätt.

Så vill jag skriva. Jag kunde minnas att själv vara barn. Jag kunde känna din rätt-till-ditt-menande. Jag kunde se det tveeggade i – att ge upp, att vända om. Det finns ett gott uppgivande, och ett uppgivet uppgivande. Så ville jag skriva.

Att ge upp, genom att uppge eller inte uppge något. Att vända om sluten eller läckande.

Jag tyckte mig även förstå samt identifiera mig med min egen pappa, för en gång skull. Det kändes inte som att jag skulle behöva vända mig till dig, mitt barn, än mer. Det kändes inte som att bemötandet av ditt tornbygge och din blick krävde ett extra ja. Jag upplevde mig som närvarande. Det var helg. Det var jag som hade vårt barn. Det var jag som hade dig och jag märkte inte hur du hade blivit mitt lilla objekt.

Men jag kom att tycka mig känna
din
menandeförståelserätt; Du måste säga ja, pappa.

Det du önskade fanns inte i hummandets lunkande jakande historiska gång.