Semantiska pinnar (XCI)

Tjugoförsta juni.

Det blir en kaka till på maten. Att åse dagen,
helgen, sommaren. Det är din mamma som har gjort rabarbergrottor
istället för hallon-dito.

Rabarberstängerna
har vi haft med på tåget till bukten och din farmor, alltså från en stuga
till en annan. Du sitter på andra sidan bordet, utomhus, på framsidan, och nynnar dig runt, runt syltcentrumet som tydligen inte passar dig: Skåne, Båstad, Ängelholm…

Du äter på kartan. Lär dig ort för ort. Och vid ”Ängelholm” kände jag igen det här med kartmakeri i maten. Så där satt jag ju själv som barn. Inte minst med potatismoset. Fast då mest i ett invändigt mummel, antar jag.

Tjugonionde juni.

Gården ska inte vara ett enkelt liv. Kan inte vara ett, kan bara vara ett liv, ska vara mångas liv, drivhus med läckage: de som dricker och täcker bordet stöter bort mig, eller om jag stöter bort mig aldrig stannar, musiken jag inte uppfattar, snuskigheterna som berättas och ligger kvar en stund i örat. Hon som hänger ut bredvid vår port,

rökande, drar igen sitt fönster så snart vi kommer, går, ok sa jag, säger jag: vi kommer att träffas så här, rök du. Han som om nätterna låter hunden bajsa på gräsmattan. Utstuderat frånvänd. Barn som sägs släppa in andra barn, barn som sägs elda på möblerna, du vårt barn och springlekar; kan bara vara ett. Övergripande

undergång: ”Det har kommit till vår kännedom att ni/någon i våra trappor kastar ut mat till fåglarna från fönster eller balkong.” Med vänlig hälsning, det kommunala bostadsbolaget. Det finns

eller finns inte ett förskönande av fattigdom i viljan att inte vända bort mitt ansikte helt, nej jag vet inte; en relation kan i vilket fall inte vara enkel, en relation blir inte till genom förenklandet utan genom ett tappande på det (inte) helt egna; en oklar flerighet, ett buktande, något som lever en; alltid har, se så. Förrädisk längtan

efter tobak, spring, glöd, som gödd gödas av platsen. Som under korta samtal med henne som röker i fönstret utanför porten. Som jag säger, som din mamma sagt det till mig;
hon bor också här. Det är vår port.  Ett accepterande

är enkelt och sammansatt, icke överskådligt, tiden själv, någon skall komma att säga: här ska jag dö. ”Kanske sköldkörteln.” På marken ligger det spillning och du frågar vad det är och jag svarar fågelbajs och ser att det är aska, kluttar en masse. Från fönstret. Och vi pratar med henne

och hon pratar på (om råttor, möss, inbrottsrisker) och efteråt vill jag banna henne för att tala om vad som helst när du hör men jag tänker ganska snart att du bor här också, du ska inte skyddas, för det att skydda är bara förenklat, vrängt, förfelat redan

i ansatsen, ens inre ghettoisering flyttat över som ett paketpris till dig, inte för-flerande, inte en generativ vokabulär; om du ska ingå i gården måste du ingå i gården; hur låter det – ja hur låter det

om vi ska säga ditt namn som om vi är här. Och vi har hunnit vara här. Du har möjliga vänner. Med fönster mot gården. Vi går under dessa fönster innan sommarlovet tar över helt, vi tassar sakta sista tiden har allt att tala om. De sista veckorna, de senaste veckorna, gården och ut

vi öppnar den stora järnporten och tar höger på gatan mot förskolan, långsamheten, ingåendet, det att vända sig om för att benämna vad man har, kommer åter till, ja gården om kvällarna i mornarna och om mornarna med några kvällar i sig; banden till en man

som sätter sitt ögas finger på mitt bröstben. Det är enkelt. När det sker. Utan skäl. Det hoppas jag en dag få säga dig: Om det sker, det är något helt enkelt. Ens mänskliga anspråks lilla centrum: en kär vardag som ger en inbilsk tro

på rätten till en vardag. Under det att tiden saknar motstycke,
alltid har

mänsklighet
bara i en omedelbarhet, som det heter, och om det är så, var så, jag vet inte, men känner det så, när det sker, sitt ögas finger

 

 

 

Om spåren på stammen: Ur Semantiska pinnar LXIII

Det här är en text i en serie om skivan samma stam som franskans hjärta  utgiven tillsammans med Daniel Westerlund. Den här gången om spår nummer 9, Ur Semantiska pinnar LXIII.

Det går undan. Det har gått undan under lång tid.

Kanske är det en sådan känsla som underströmmar detta långsamma spår: sedan länge, strömmen av frånvända beslut; som om vi härskande
kunde lagstifta oss ifrån något
av döden givet –

Beslut vända bort från vår gemensamma grund (dödligheten). Beslut tagna för Rut, Rot och för maktens Rim och Reson
utan Pardon.

Beslut vända mot Centrum. Beslut tagna för att blända eller för själva det bländande vita.

Även i den lilla kommunen ska husen stå vända rygg mot rygg med plats för fruktträd emellan, om så bestäms; axel mot axel, ingen ögonkontakt, om så bestäms; skorsten på skorsten, om så … Bromölla kommun
har förbjudit bön på arbetstid.

Inte minst i den lilla kommunen ska människorna stå vända rygg mot rygg, om så bestäms –

*

Texten är ett fragment av ett fragment. Det större arbetet, långdikten som består av många bearbetade fragment, heter just Semantiska pinnar. Där har samtliga sidor ett du-tilltal.

Att detta ”du” emanerar ur mitt eget barn råder det ingen tvekan om alls. På detta text-ljud-spår som Daniel har gjort är duet utlyft. Här är det bara ett politiskt sken eller skeende kvar.

Eller är det så? Kanske finns duet – det autofiktiva barnet – i ”viet”? Men då drar man det ändå väl långt.

I det fragment som Daniel och jag har använt oss av handlar texten mestadels om känsloekonomier. Det handlar om frågan om vilka känslor som det är tillåtet att känna. Med hjälp av en serie i Bamse funderades det mycket på den saken sommaren 2019:

”Som detta med att ”de ska skratta”, de som lyder härskaren. Jag säger att de måste det. Det är förbjudet att vara ledsen. Men i Sverige är det inte det. Du upprepar: I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.”

Och här är vi.

Mars sista dagar, 2020. Covid-19 kommer att förändra vår (gör vad du vill med detta pronomen) förståelse av vem och vad som är sörjbart, sörjbara. Vem och vad som ska skyddas. Vem och vad en är, och inte minst, med vilka. Här är vi i ett klassamhälle som är dödligt för vissa och alla. Här, och vad det kan betyda, nu, sen.

I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.