Väntextgruppen

21 mars.

Jodå, både Jenny och jag lämnade in text till deadlinen den 15 mars. Det skulle vara fullt möjligt att färdas tryggt tillbakalutade mot nästa textsamtal. Sedan parkera, slå oss nerpå rastplatsen, lägga en halvtimme på var text. Nu blir det inte så, för vi viker av på färden.

Ett par dagar efter deadline skickar Jenny ett sms:
”Texten är nu en annan. Annan miljö, annan gestaltning, annat fokus. Funderar på om vi ska ha planeringssamtal istället för textsamtal. Texters framtid och planering osv … ? Vad säger J om det?”

Jag svarade ett rungande ja till det. Det är hög tid för ett planeringssamtal snarare än ett rutinmässigt, pliktskyldigt textsamtal. Vart är vi på väg? I våra enskildheter. I våra projekt.

Jennys omläggande av vägen fick mig att minnas ett samtal vi hade i ”Textgruppen”, när K och S ännu var med. I december 2015 bestämde vi oss för att alla skulle skriva ett ”författarbrev”. Utifrån dessa brev skulle vi sedan hålla vårt samtal.

Jag letade nu fram min text från den 30 december 2015. Typiskt mig med ett långt brev – av det slaget. Jag lyfter ut ett stort parti i mitten och lägger här ned början och slutet:

 

Kära textgrupp,

 

Nu har jag slagit mig ner på Doffeln. Det är ett ”fik på vägen” i bokstavlig mening, för här köper pendlarna sitt kaffe innan de tar rulltrappan ner till Triangelns station alldeles intill. Även jag, som pendlare till Skurup, sticker i all hast in mitt huvud här om morgnarna.

     Utöver pendlarkaffe erbjuder Doffeln även ett paradoxalt lugn för ”ensamsittande”. Här får man inga ”du borde gå snart”-blickar. Det här är ett ställe att skriva på. I alla fall kortare pass.

     Idag är jag så sakteliga på väg till simhallen. Kockumsbadet. Ja, stadens historia finns i namnen. (Även Doffeln har en genuin historia, men den kommer jag inte ihåg i detta nu. Kockums historia har ni nog ett hum om allihop i gruppen.)

     Ja, jag är på väg. Mellanlandningens text. Varför?

(…)

Så?

     En svit av sviter?

     Låt oss hoppas att jag kan pin-point:a några DETALJER nu. Sammanhangsmässiga detaljer. Alger som göder havet (och den oöverblickbara helheten).

     Utifrån tre frågor:

  1. Finns det en startsvit? I så fall varför?
  2. Vad brinner jag för att skriva?
  3. Hur brinner jag för att bli läst?

På 1 svarar jag Ja, det är en dikt från vårt år ihop på utbildningen. Det är dikten som börjar:

får

och får känna

stilla

och som du

får

och får kännas

härifrån

Där är duet dels läsaren och dels en älskande. Det är poetiken. Det är ingången eftersom 2. Jag brinner egentligen alltid för samma SKÄL. Ett kontaktsökande. Så banal vill jag vara? Ja, jag tror det. 2. Jag brinner för att skriva en kontakt med ett du. Läsaren, den konkreta, och det gudomligt-onåbara.

      I dikterna är duet ”ambulent”: det är ibland en kär, ibland en främling, (numera) ofta mitt barn, min älskade, min far, osv. 

      På 3. svarar jag – att jag ens ställer den frågan. Den säger bara att jag är hemskt långt ifrån att vara textnära i mitt liv med mina egna texter. Den generella frågan är … strunt.

      Gå till texten. Texterna. Ord för ord. Hoppas jag att jag kommer göra innan vårt kommande samtal – med anledning av ATT vi kommer att ha samtal. Om skrivprocesserna våra.

Kram på er!

Mot cykeln och simhallen och 2016.

/Joakim

Nej, den där inledande sviten är borta sedan länge. Omläggningarna äro många med åren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s