Skolstart igen och jag känner mig lika träffad av reklamen för nya skrivhäften, stiftpennor och pennskrin nu som i lågstadiet. Glädjen i att markera nystarten men också nervositeten inför det nya.
Igår gick jag mellan humanisten och pedagogen här i Göteborg. Avenyn var sol och höstluft. Två timmar in på terminen var jag redan stressad och orolig och arg över alla böcker, alla seminarier och poängen som ska samlas.
Framför allt var jag orolig över skrivandet. Det var ett obehag som genomsyrade hela kroppen: Ingenting av det som kommer in i min höst nu har med skrivandet att göra.
Och jag tänkte
Hur kommer det skrivande livet gå ihop? När jag redan vid lunch känner mig utmattad, hur ska den här kroppen kunna vara en skrivande kropp ikväll? Imorgon kväll? Hur kommer livet med skrivandet bli egentligen?
Hur det kommer bli. Som att livet med skrivandet ligger i framtiden. Som att det inte är här och nu.
I att vara människa ingår att våndas, att oroa sig, att hoppas och längta. Det får vi tillåta oss. Men igår, mitt i solen och oron, tvingade jag mig till att tänka i presens.
NU. Det är nu vi har det skrivande livet. Det har redan pågått ett bra tag och kommer pågå ett bra tag till.
Hur det kommer gå ihop framöver tar rimligen avstamp i hur vi lyckas nu, och hur vi har lyckats förr.
Skriver vi nu och får det att gå ihop, så finner vi oss vägar även sen.
Det måste vi tro: Att vi är såpass skrivande att vi ser till att finna oss vägar.
Det är det vi har varandra till. Vi ska påminna varandra om vägarna in i skrivandet, om att vi vill prioritera skrivandet.
Efter våra utsvävningar av oro ska vi återgå till nuet. Fånga in blicken och placera den här, i rummet, på skrivbordet.
Skriver vi? Jo. Vi skriver.
Om vi inte skriver, hur blir vi skrivande igen? Behöver vi varandra för att komma igång?
Ja. Vi behöver varandra.
Måste vi skriva för att vara de vi är?
Ja, vi måste skriva.
Mellan Valand och Grönsakstorget igår bestämde jag att mina universitetstudier faktiskt får anpassa sig efter det skrivande livet.
Jenny
textdungen 
Jag minns en tid då jag hann både skriva och träna efter jobbet – varje dag. Nu tycks det som att inget av det där hinns med. Men det har egentligen inte med att jag har mindre tid nu än då (lite mindre, för jag har längre till jobbet, men det är marginellt). Det har med distraktioner att göra. Då, när jag skrev och tränade, bodde jag ensam. Andra människor kunde inte störa. Nu bor jag i delat boende, och den jag och de andra är inneboende hos är mycket pratglad. Visserligen bor jag 3000 kronor billigare nu än då. Men det blir mindre egen tid.
Då tittade jag inte på några tv-serier, jag spelade inte online, jag tittade inte på YouTube. Jag hängde inte på Facebook. Det fanns mer tid till skrivandet. Å andra sidan, jag har på senaste tid börjat fasa ut mer utav de där distraktionerna. Jag tvingar in skrivandet i mitt liv igen. Tvingar är egentligen fel ord, för jag mår så mycket bättre när jag skriver än när jag inte gör det. Det är andra saker som jag tvingar bort.
Så jag kan inte annat än att hålla med – man måste göra plats för skrivandet i sitt liv. Jag ska försöka vara mindre social med min hyresvärd. Och jag ska släppa några av de där tv-serierna.
GillaGilla
Ja, det är ju viktigt, och skönt när man tillåter sig att prioritera det som behöver prioritet i livet.
Samtidigt som jag inte tror på nån absolutism. Man måste ha input för att kunna skriva. Det är inte något som kan göras i ett vakuum. Man måste vara människa också.
Ibland kan det till och med vara lättare att skriva när det finns mycket yttre faktorer som trycker på, som jobb. Det brukar göra att man blir bättre på att hantera tiden som finns.
Underligt, hur man fungerar…
GillaGilla