Att ta sig an ett nytt projekt.

Den sista tiden har jag skrivit lite löst på något som (kanske eventuellt) är ett nytt romanprojekt. (Åh herre gud att jag skrev så!)
Imorse satte jag mig med mitt kaffe och tänkte ta en skrivarstund. Skriva lite om mina nya tjejer och se vad som skulle hända, vilka vägar de skulle välja idag.

Men när jag tog upp dokumentet kunde jag inte ta mig an texten på det där enkla sättet. Det kändes det som att det hade jäst över sina breddar och börjat bli ohanterligt.

Så satt jag där och tänkte ”Jaha. Är det den dagen idag. Dagen då Planering ska komma in. Dagen då jag måste peka ut en väg och en framtid för min historia. I korta konkreta ordalag förklara mina tjejers relation till omvärlden och deras funderingar.

Men nej, så blev det inte. Jag vågade inte ta steget från planlöst lustskrivande till Planering.

Mitt första romanprojekt föddes ur en novell. Det var ett kaotiskt skrivande, det där första. Helt styrt av vad jag kände för att jobba med för stunden. Det var skitkul att skriva, men panikartat och ångestfyllt när jag skulle få ihop det till en hel och hållen text.
Men den blev klar (så klart det nu kan kännas när det inte blir utgivet) och jag tänkte att nästa projekt skulle skrivas systematiskt med en tydlig plan från början.
Att ha en (nästan) färdig planering redan från start gjorde skrivandet maskinellt och helt utan överraskningar. Dessutom blev inte texten lika bra.

Nu, när jag står inför ett tredje projekt funderar jag mycket över balans mellan planering och det där spontana skrivandet.

Hittills har jag låtit karaktärer födas fram i nåt som nästan är flödesskrivning. Utforskat deras relationer genom att se vad som kommer ut på pappret. Det är roligt, det är organiskt och det är liv i texten. Jag märker att det som kommer fram är det jag verkligen tycker om att skriva om.

Jag tror mig ha förstått om mig själv att jag behöver det organiska skrivandet för att hålla liv i relationen med skrivandet och för att texten ska bli mustig.

Men när ska dosen planering komma in? Att planera är att erkänna att texten inte bara är en tillfällig historia. Det är att erkänna att det här är något jag vill spendera tid med. Det känns stort och läskigt. Som att i augusti vara helt nykär och planera att åka till Goa över nyår tillsammans. Jag är inte riktigt redo än.

Jag har fått kämpa lite för att komma in i skrivlusten efter sommarens icke-skrivande. Kanske måste jag fortfarande odla en bredare glädjegrund innan jag ser min text i ögonen och säger:

JA! Det är du och jag nu. Du är mitt Projekt. Du och jag funkar så bra ihop att vi kan umgås intensivt, och bråka på kvällen och ändå skoja vid frukostbordet nästa dag. Det är du och jag som ska hänga hela julhelgen, och på nyår ska vi se varandra djupt i ögonen, och  skåla för våren vi har framför oss.

Ja, jag vet då inte alls. Jag brukar gilla att kasta mig in långvariga textförhållanden, förstår inte riktigt varför det känns skrämmande nu… Har jag blivit bränd av mitt gamla romanprojekt kanske? Blev jag besviken på nåt sätt?

Hm. Hm.
Kanske betyder ett organiskt skrivande att jag skapar mig en helvetisk redigeringsfas, men förhoppningsvis betyder det också att texten doftar skrivgädje.

Just nu: LUSTEN framför allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s