Jag har precis kommit hem från att ha tagit ett dopp i sjön.

Kanske var det här sommarens sista bad. Jag behövde säga hej då till sommaren, till sjön. Säga till mina tår att nu får ni inte känna den här sandbotten förrän nästa sommar.

Jag gick ut i sjön. Det var rätt kallt men jag hade bestämt mig, det skulle badas. Jag ville ner i vattnet. Men när jag hade vatten upp till låren stannade jag.
När man har vatten upp till låren kan man inte vända upp till land igen. Det är för sent. Det finns bara en väg och det är ut i sjön, ner i vattnet. Jag visste ju det, ändå stannade jag.

Att slänga ner kroppen i sjön kräver närvaro. Det kräver att man kopplar bort annat.
Kanske var det därför jag var så badsugen idag. För att jag ville tvinga mig till koncentration och närvaro i kroppen, i just den här eftermiddagen. Det var också därför jag stannade halvvägs. Jag var helt enkelt inte tillräckligt närvarande för att sjunka helt ner i vattnet.

I skrivande stund tänker jag att jag längtar efter skrivandet av samma anledning som jag idag längtade efter att bada, för att jag vill tvinga mig till den där totala närvaron som skrivandet kräver.

Jag tänker på hur det är att sitta med andra skrivande människor under en stund då alla skriver sig in i rummet, i stunden. Då en skrivstund avslutas och vi alla lägger ifrån oss pennorna, lyfter blicken och möter varandra. Tystnaden. Andningen som djupnat. Närvaron. Den påtagliga förändringen i rummet som skett under skrivandet. Vi ler mot varandra, nickar lite. Det är en tyst fascination över vad skrivandet ger oss. Det är intimt, det är att vara varandra nära.

Det är de där stunderna jag vill att mina egna kurser ska fyllas med.

Som pedagog kämpar jag för att inte bryta den där närvaron, det intima, som uppstår i en skrivande grupp. Jag har en tendens att prata för fort, prata för mycket. Det är något jag jobbar med. Att inte fylla ut tystnaden utan låta den vara i fred. Låta den ligga där och vara just tyst.
När jag själv sitter i en skrivargrupp upplever jag inte tystnader som särskilt tysta. I alla fall inte inuti mig. Jag använder de stunderna till att ta till mig det lästa, det skrivna, det sagda.
Jag jobbar för att minnas det när jag sitter framför en skrivargrupp. Anstränger mig för att låta tystnaderna verka. Vara närvarande i STUNDEN och inte bara tänka FRAMÅT i planeringen. Försöker känna av rummet. Bli en del av den där intimiteten och inte hamna för långt utanför det där goda som uppstår i rummet.

I mitt eget skrivande märker jag hur den där närvaron som skrivandet ger (och kräver) blir en allt större del av min skrivarglädje. Skrivandet för mig tillbaka till mig själv, det är ett sätt att hantera min vardag. Jag vill att mina kursdeltagare ska märka att skrivandet är inte bara texten, det är också jag och vi i den skrivande stunden.
Det är också något som tystnaderna gör. De låter oss märka av hur det är att skriva, vad skrivandet gör med oss.

Japp. Och nu, när jag skrivit mig till närvaro och koncentration, ska jag öppna mitt word-dokument och skriva lite på en helt annan sorts text…….

Jenny