Vid ett skrivbord

Utgå från vårt nu. Det är så vi har pratat om den här bloggen, Joakim och jag. Att den kan användas som en länk in till skrivandet och tillbaka, från skrivandet ut till världen. Vi har talat om det skrivande sammanhanget. Om det omöjliga med isoleringen. Vi har talat om att låta skrivandet ta plats. Om att ge det plats.

Idag har det kommit ett nygammalt skrivbord till min lägenhet. Ett skrivbord jag hade när jag var barn. Egentligen är det ett skåp med utdragsskiva som doftar lite sjuttiotal. Mamma målade det till min tioårsdag. Det första min bror gjorde när han fick sitta vid mitt nya skrivbord var att klottra ett monster på skrivbordsskivan. Jag skrubbade hårt för att få bort det, så hårt att också lite av målarfärgen försvann.
Det har gått arton år. Färgen är fortfarande borta från den där fläcken, och man kan ana min brors klotter på skivan. Det är stunder som sitter kvar i träet.

Vid det här skrivbordet skrev jag mina första texter och upplevde det där ruset som skrivandet ger. Då man sugs in i texten, orden, bilderna och inte riktigt hittar ut. Här har jag suttit uppe till sent och pillat med ord, lyssnat på kassettböcker och ritat av djur från bilderböcker.

I jakten efter skrivmöbel önskade jag mig ett som doftade kreativitet. En möbel som sugit åt sig av någons skaparglädje. Det var så jag tänkte mig min skrivarvardag hösten 2014- Att få lyfta pennan där någon annan lade den ifrån sig.

Det är faktiskt lite konstigt att jag var tvungen att bläddra igenom så många internetannonser med andras skrivarmöbler, innan tankarna gick till min egen historia, mitt eget skapande.

Augusti är ett nyår. Här sker det riktiga årsskiftet för oss som delar in livet i terminer. Den här bloggen är ett slags nyårslöfte. Ett år av skrivande och delande. Av möten och samtal. Jag, vi, (om jag kan skriva för oss båda??) önskar oss en tid då skrivandet lämnar de låsta rummen och blir något gemensamt. Då texter får komma ur möten och dess efterskalv (som om de någonsin kommer någon annanstans ifrån…?).

En bit av min tioåring sitter kvar i den här skrivbordsskivan. Det känns lite som ett möte. Som att återse hon som började forma mig till en skrivande varelse. Samma formande som sker nu. Här. En kväll i augusti 2014.

 

Jenny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s