Kuvertgöra – Ett tecken för regn, ett mönster i egen rätt

Sedan länge är jag intresserad av kuvertet som fenomen. Mest på en banal och hjärtlig nivå, men även på en lite mer ambitiös och kvasifilosofisk. Jag älskar helt enkelt dess (utsmyckade) roll i livet samtidigt som jag tycks nära en aldrig sinande längtan efter att också skriva om själva kuverten.

Olika skisser om saken samsas (mindre bra) på min dator. Det enda de egentligen har gemensamt är att jag skulle vilja sätta samma baner eller vimpel på dem: Kuvertgöra kunde det stå. Detta blir, till slut, en första text. Om ett konkret görande.

Med stor sannolikhet ägde det rum 2018 och mitt barn var runt 3 år gammal och sa typ ”Jag vill också” när jag gjorde kuvert till ett brev. Minns att jag tänkte att detta blir hans första medvetna kuvertgörande. Kladdat hade han förr. Kollage hade vi gjort tillsammans. Kuvert och brev fanns i sinnevärlden. Det var inte första första liksom, men det var första för-egnandet, det första självvalda och utförda. Han var nöjd, med sitt kuvert. Länge tänkte jag att han skulle använda det själv. Kanske till ett farmorbrev. Men till slut fick min vän Sara det på posten denna sommar.

IMG_1952

Vad är det ens? Kunde man fråga. Det fanns inget svar från barnet där och då. Ett mönster i egen rätt, kanske. För min del tänkte jag på en text som heter ”Tecken för regn” av Johan Asplund, vilket är en essä som handlar om hur regn låter och ser ut.  Jag funderade nog på vad han skriver om Hills teckningar med regn och barns, ja vad det är för ”komparation” i den där texten egentligen. Ser det ut som regn? Vad ser ut som regn?

Asplund uppskattade jag mycket under mitt första år på universitetet (2002-03). Inte minst för hans tänkande kring aspektseende: ”Barn är inte ”realister”, och just därför kan vi vända oss till dem för att få alternativ till vårt vaneseende och lära oss någonting nytt eller bli påminda om någonting vi har glömt.”

Mitt barns ofrivilliga regn påminde om den teckning en tvååring gjort på uppmaningen att rita regn (från sociolog Asplund, via ombud): ”Det kan inte råda någon tvekan om att denna tvååring har förstått uppmaningen att rita en bild som visar att det regnar. (…) Tvååringen har inga problem med begreppet ”bild”; han frågar inte ”vad är en bild?” eller ”hur gör man?”, ej heller ber han om några ledtrådar (…) Nederst i teckningen ser man en vattensamling som är uttalat dynamisk: den ”svallar”, regnet måste ha varit rikligt. Ovanför vattensamlingen ser man tre icke-parallella, vinglande streck som tycks vara tecknade med raffinerad beräkning. Det är som om tvååringen hade lyckats fästa på papper det intryck, inte av streck, utan en rörelse, en våt nedåtriktad rörelse som man kan uppfatta ur ögonvrån när det regnar och som är borta om man försöker fixera den med blicken.”

IMG_2173

Ur Hur låter åskan (2003), Bokförlaget Korpen.

*

Kuvert uppfattar vi också
i ögonvrån
och ibland
hjärtats
och visst kan man då försöka fixera
det med blicken
som om det inte var
en rörelse
det är tal om –
men

tals svall
i vart
fört för din
nästa

 

 

Publicerad av textdungen

textdungen skrivs av Joakim Andersson och Jenny Green som träffades när de studerade skrivpedagogik på Skurups folkhögskola, 2013-14.

Delta i diskussionen

1 kommentar

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: