Diktseminarium 10

Vårt tionde möte över medhavda dikter blev ett återbesök (seminarieseriens första!) på Spegeln vid Stortorget. Ett ställe att rekommendera för de som vill ses över en bit text eller två.

Dagen – eller kvällen – var förlagd till höstlovet. Spontant, alldeles inför detsamma. Jag hade huggit ett tema från höften: ”dunkelt”. För en gångs skull tänkte jag hålla mig till temaförväntningen. Jag visste även att jag önskade sondera på Stadsbiblioteket; fingra på okända ryggar, öppna till några namn som varit någorlunda nära tidigare. Ett sådant namn fann jag i Peter Huchel. Stod där vid hyllan och bläddrade i Främlingen som går sin väg utan att minnas vad jag vet jag om honom.

En dikt var dedikerad till Heinrich Böll som jag läste några böcker av i somras (mest tack att han dök upp i quizet på Kok & Bok, även det på Malmös stadsbibliotek, precis innan sommaren).

Jag gillade den instinktivt:

                                                                                 Till Heinrich Böll

SKOGSDUNGE,
hökgrå,
middagstorkans syrsljus,
därbakom huset,
byggt på en vattenåker.

Vatten,
förborgat,
i sandig ödemark,
du strömmade in i språkets törst,
du drog åt dig blixtarna.

Vid jordens ingång,
säger en röst, där stenar
och rötter reglar dörren,
har Jobs sönderbökade knotor
blivit till sand, där står ännu
hans skål full av regnvatten.

Mina anteckningar är fåtaliga från mötet med Christoffer, men minneskänslan desto yvigare. Särskilt minns jag hur vi vände på frågan om duet i den andra strofen. Det finns en möjlighet till gud där. Eller Job. Det finns en möjlighet att läsa in Heinrich Böll. Eller vattnet. Men just att fråga sig Vad är det Heinrich Böll gör om det är Heinrich som är duet? fastnade vi för. Och svarade: Han blir en plats som utgör organ för språket: 

”du strömmade in i språkets törst,
du drog åt dig blixtarna.”

En kraft som kan ge kraft? så står det: ”En kraft som kan ge kraft?” För så är det, att vi inte behöver förstå, men vill ana, vad det innebär – ”att dra åt sig” – i denna mening. Också det dunkelt.  Aningens givande dunkel.

Dunklare ändå med just ”sönderbökade knotor”, iallafall för den som inte kan sin Job. Det korta u:et i skogsdunge, dunkelt bara det. Dunkla genitiv-s: syrsljus som hör till middagstorkan, törst från själva språket. Dunkelt tät – en interpunktion som dumdristigt (så lyckat!) sätter ut kommatecken som vore det slalomkäppar; upprepar det i strof efter strof utan att grensla.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s