Från det sjätte utbytet av poesi minns jag framför allt när vi gick i Kyrkogatans backe, vägen ned till byn, Skurup, för att ta tåget in till Malmö; jag sa något om att incitamentet för att syssla med poesi är att få misslyckas, till skillnad från så många kulturella idéer om att saker ska vara lyckade så bjuder u poesiläsningen in till det fallerades hägn; fall, bara fall, … men man måste komma ihåg att man får falla, ja där gick vi, Christoffer och jag, efter varsin skamsen dag –

Båda hade om morgonen glömt dikterna – som var tänkta för seminariet – hemma på köksbordet. För oss båda gällde det att under dagen ta fram en nödlösning, en reservdikt. Jag hade gått förbi skolans bibliotek på lunchen och knyckt åt mig två böcker … danska Naja Marie Aidt samt kanadensiska Margaret Atwood.

De här två poeterna föll egentligen utanför seminariets ramar.  Till varje seminarium har vi ett nytt sätt för att välja dikt/er. Uppgiften låg den här gången i att hitta två sedan tidigare helt okända poeter. Varken Aidt eller Atwood var mig okända existenser. Däremot hade jag inte läst en diktrad av den internationellt kända prosaisten Atwood.

Backen alltså. Skamsna över våra för enkla, nödgade val. (Christoffer hade valt en dikt av Katarina Frostenson. Längre ifrån uppgiftens kärna var det svårt att komma.) Oktoberblåst. Backen. Men så kom den, känslan. Så här ska det ju vara. En serie av misslyckanden på väg mot vad man inte hade en aning om att det väntade – i läsväg.

Som med Aidt. I henne hittade jag en författare som jag nu läser mycket av i vinter. Så kan det gå / Så hur som helst / ska det gå till / om det blir gemensamma läsningar / av —