nyttan av boken finns i den banalitet jag så väl behöver – jag är rädd att det ska bli krig/ jag är rädd att det inte/ blir ett krig mellan gott och ont/ utan mellan ont och ont – som när vi har sett en dokumentär om kärnvapenrustning och tanken på en atomvinter drar förbi och boken ligger där i den röda korgen på toaletten – från mörkret stiga vi mot ljuset/ från intet allt vi vilja bli/ coco jag älskar dig/ jag hängde mig i min garderob/ jag var så ledsen/ min papegoja hade dött/ han var min bästa vän/ … / coco jag älskar dig – och det är som att vi har en outtröttlig generator för glömska för att det här (livet) ska kunna fortsätta, som att en långdikt (som den här från 2001) kan få öppna ett fönster till en utsikt där absurditeten står trädgård med både möjligheten att leva och omöjligheten i rader, snår, granngårdar; där sedan slutar läsningen (av sig själv) för den här gången och generatorns verk fortsätter oförtrutet –