Onsdagen den 24 januari är ännu inte länge sedan.

Ni hade varit ”Gurra och hans pappa” efter förskolan. Någon av er hade skymtat några lastpallar på håll och ni traskade direkt över Celsiusgatan till byggarbetsplatsen. Stina tog fram mackor och frukt. Upphöjda försjönk ni i platsen. Om hon hade lämnat dig där i en varselväst hade du nog klarat dig bra i några timmar, tänkte hon.

Stanna hemma, hade du sagt när det var tid att hoppa ner. Alltså stanna på bygget, stanna där du var hemma. Där du är, där är hemma. Det finns något rörande i detta. Och en strut med privilegierar. Staden som du lär känna som din. Som famnen av hemma.

I boken Gurra och grävskopan står det en man med händerna bakom ryggen på den första bilden. Det finns ingen text om honom, så det har jag lagt till i vår läsning. Något i stil med: Bredvid Gurra står det en gubbe med händerna bakom ryggen. Han tycker också om att titta när de gräver. Händerna bakom ryggen, vilket Silas ibland härmar i sängen när vi passerar honom i läsningen.

Att försöka skriva om ett barns blivande, att försöka dröja med blicken vid det mimetiska verket, att själv vilja förlänga det hela en stund till. Och för all del, att själv vilja förändra ett barns blivande, lägga sig i det mimetiska verket, rubba stunderna.

Den där äldre mannen som är nyfiken på grävmaskinen behövdes efter oräkneliga läsningar eftersom Gurras pappa är en tristergök som bara säger ”Aah, vad kul” på ett blaséartat (eller utmattat) sätt. Gurras pappa vill bara gå hem, han vill inte vinka till föraren Rosie. För att få stanna och kolla på bygget ordnar Gurra till det för pappan: tidning att läsa, kaka, handduk att sitta på. Sedan en tid tillbaka knackar Silas på boken och säger ”Vinka, pappa!”.