Semantiska pinnar (XI)

Vinjetten, ordens härkomst.

En septemberdag stod Silas inte att finna på förskolans gård. Det var då en gård som mer såg ut som en byggarbetsplats. Kraftigt beskuren av tillfälliga staket. Under uppbyggnad. Synen, i sig, väckte inga behagliga associationer. Synen, när jag eftersökte mitt barn i det stränga, slutna, förstärkte den där isande känslan i magen som man får när man inte får syn på sitt barn. Det är som tomt och fyllt i blicken samtidigt, allt är allt annat än ditt barn. En erfarenhet man inte kommer runt och känner att man ska stå inuti, igen.

Jag gick in till hans avdelning igen, men de sa att han visst skulle vara ute. Till slut såg jag någon form av ”uthus” nere i ett hörn, bakom några stängselgrupper, och bestämde mig för att kolla där. När jag gick runt knuten hördes ljudet av pinnar som slogs slappt mot varandra.

Silas och T hade det nog så bra, men visste inte riktigt vad de skulle göra nu när lekens magi var bruten. För en gångs skull fick jag locka på mitt barn. Han kom snart, men kvar stod T som inte ville följa med tillbaka. Honom fick istället Silas locka på.

På cykeln hem tänkte jag på orden ”semantiska pinnar” och försökte minnas några rader ur en dikt av Birgitta Lillpers:

när de hittat pinnar
kan vad som helst hända,
så långa saker kan de inte hantera,
de studerar sitt eget centrum och vet sällan
när deras handlingar och tillhyggen
ger dem utökad räckvidd så att saker
slås ner vid horisonten
när en av dem vänder sig och gäspar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s