Malmö, Kaffebaren 1 juli

Det är du som har besökt våra ekar.
Det är du som har gått vägen dit runt sjön,
dragit dig till minnes
utplanteringen den 30 oktober,
skenfrost på besticket

Det var vi som gick dit med ett plastglas
fyllt med ett tovigt rotsystem
En kniv att gräva med.
Löven, grenarna, pinnarna. Vitsipporna
vi då inte visste skulle komma.

Det var konstnären
som ställde ut ekarna
med rotsystemen
tillsammans med hundratals andra
för oss okända träd.

Några av träden har fått kartor, koordinater, ortsnamn.
Samlade i en slags bank hos Linn Lindström,
konstnären. Jag har glömt,
eller vad ska jag kalla ett vikande mod,
att rita och skicka en karta
för Hällingsjö

Ta en stund,
några sekunder bara,
till att tänka på de träden, utspridda över landet
– fantisera om kartan
varje träd ett grönt hjärta. en länk
ett hopp
en lunga

En dag går vi vägen ner till ekarna
följer en annan karta än den uppritade
Kroppskartan
Letar, känner oron
att nu är de förlorade för oss
Men så får vi syn på dem
Kanske med fler blad
Säg tre nya
Späda och vi vågar knappt röra.

Varje år
Du skrev, de var
förnyade
i sms: ”ett andra blad
lager blad, liksom
under det första”

Tänk dig
Varje dag
Nytt syre genom det levande             Solen, sjön Ljusnar, mörknar

Tänk dig
Natthimlen
träden och skalbaggarnas
andetag

Ekens
dunge
Läsarens

Det är en het dag i Malmö (årets första väldiga)
Ska du ha mer mjölk eller mer
Kaffe i, menar du?

Du öppnar: Vår
En nyutkommen bok
Smultron och blad och dödskalle på framsidan
Nej, vad ska vi med den till, nu
En annan
generationskamrat spelar
It takes a fool to remain sane
Och vem kan låta texten vara
ifred:
Do do do do what you want to do
                             Don’t think twice

Om vi tillåter oss
om vi öppnar upp för 
tilliten
Går det verkligen att tro på orden
Mantralikt
Som en sanning genom årsringar

(Ur gemensamt block.)

Ett virvlande på bokmässan

Det är bokmässa.
Det är bokmässa och det känns som en blandning mellan fest, jobb, ett virvlande dansgolv och en gruppresa.

Dagarna innan har vi planerat, funderat över skor och kläder, smsat till folk vi vill träffa, kollat deras planeringar för mässdagarna. Sen virvlar vi in på dansgolvet, står i hörn och spanar eller snurrar runt i montrarna. Köper böcker som om vi fick betalt för att läsa, och vissa av oss får det. Vi andas ut och pausar i Rum för poesi, letar upp ingångar till seminarierummen, snor ett kafébord och äter medhavda mackor, springer in i folk vi inte träffat på flera år. Är glada, dricker vin med förlag vi egentligen inte har nån koppling till (men någon som känner någon har minglat med redaktören en gång). Vi skakar hand och vi ler, står några sekunder i tystnad. Låter blicken glida över folkmassan, hittar någon bekant och skålar på avstånd. Ögon tåras av trötthet, av ljudnivån, av namn vi glömt, bokprojekt vi inte lyckas fokusera på, trots att det är spännande.

Jonas Hassen Khemiri har pratat om sin nya bok ett otal gånger och jag har inte lyckats vara på plats en enda gång. Bekanta radioröster hörs från SR-monter men jag känner inte igen något ansikte. En kvinna sitter i Galagos monter och det är Nina Heidenstam. Hon målar en fågel på min kalender för 2016 och önskar mig ett härligt år. Jag köper en okänd bok för att författaren såg ensam ut, och för att den handlar om en cirkus. Sen dricker jag kaffe med någon, hittar en bekant som raggar förlag till sin bok. Vi säger hej, säger det var kul att ses igen.
Senare på kvällen hamnar bekanten och jag på samma vernissage på Sandell Gallery, där han ställer ut text och Mina Widding ställer ut en klänning klädd i ord som får designerhjärtan att smälta.

Det blir mer mingel, mer textsamtal och böcker som nämns, som har lästs och som ska läsas. Alltid böckerna som utgångspunkt, de färdiga, de i process och de inte ännu skrivna.

Sjuuukt djupa böcker

Det finns mycket att hitta och titta på i montrarna. Allt från populärlitteratur, till 1920-talets damtidningar, till kalendrar, tidningar, essäsamlingar, örhängen, gosedjur, film och Muminkoppar. Här och där finns det också Sjuuukt djupa böcker.

I år är jag inte bara på mässan som mig själv, utan även som skribent för tidningen Bazar masarin (som nu har gått och skaffat sig en hemsida! www.bazarmasarin.se)
Att ha presspass känns ungefär lika bra som jag tänkte det skulle göra. Det går att räta på ryggen och möta blickar på ett annat sätt med ett sådant pass runt halsen. Det går att röra sig genom rummen som om man vet vad man gör, fastän man har lika lite koll som vanligt. Ibland har jag gått mellan montrarna och lekt att det är vardag för mig med den där guldbiljetten om halsen, men oftast inte. Oftast har jag varit lågmält men hysteriskt glad och tacksam.
Presspass
Egentligen bloggar jag inte nu. Egentligen förbereder jag morgondagens intervju med Lin Hallberg, och skrivarkursen som jag ska hålla på Frölunda bibliotek efteråt. Egentligen är jag trött så det vibrerar i ögonlocken fastän klockan bara är tjugo i tio.

Jag kommer skriva mer om mässan. Jag kommer skriva om Sara Lövestams författarbesök i onsdags, innan bokmässan började, och jag kommer skriva något om seminarierna jag varit på. Det har inte blivit så många, men några godbitar har jag fått med mig i alla fall.

Imorgon träffar jag alltså Lin Hallberg, som har skrivit de älskade Sigge-böckerna, och nu senast Orkans öga för åldrarna 9-12. Vi ska prata om vilka möjligheter det finns i hästboksgenren, och vad som är så sagolikt lockande med hästlivet.

Men än är inte mässan slut!

Såhär såg det ut dagen innan mässans start:
Innan mässan

Rytmen försvinner, men återkommer

Måndagkväll.

Satte mig med ett dokument. Skulle bara sitta en stund, läsa lite, skriva om, lägga till. Prova meningar i munnen. Efter det är det lätt att gå över till en andra text, ramla in i den, stanna kvar i den, och nu känns det svårt att lämna texterna och gå och lägga mig.

I somras gick jag länge, flera veckor, och kände hur texterna hamnade längre och längre bort från mig. Jag tänkte inte då på att det handlade så konkret om skrivandet utan kände bara rastlösheten, olusten, i kroppen. Blev nervös och undrade varför jag inte trivdes, nu när jag var där jag ville vara. På en plats som jag längtat till. I en sommar som jag väntat på.

Ikväll. 14 september. Läser igenom mina gamla anteckningar på mobilen:

16 juli. 00:10
Det är ju skrivandet jag saknar. Som alltid. Skrivandet. Därav rastlösheten, splittringen. Skriv!

Runt mitten av juli började jag skriva igen. Det gick fort, det var intensivt, det var så att jag knappt ville ta bort datorn från bordet när vi skulle äta middag. Och så kom lugnet och tillfredsställelsen tillbaka. Den där känslan av att vara hemma i sin kropp igen.

(Jag ska hålla några workshops på Hälsoveckan i Borås i oktober. Om att skriva för att må bra. Det är på ett sätt ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Att skrivande gör att man samlar sig. Det gör att man andas lugnare och får tillgång till sig själv. Känns spännande och nytt och skrämmande)

Sommaren är alltid ett rytm-brott. Saker slutar, andra börjar. Mörkret försvinner, värmen fyller oss tills det blir svårt att röra sig. Vi återupptäcker mjukglass.
Det är inte underligt att man kommer av sig. Tappar takten när det gäller skrivandet.

En skrivarvän berättade att hon har börjat acceptera att det är så på sommaren. Skrivandet kommer av sig, med sen kommer hon tillbaka till det. Hon hade nått fram till en slags tillit i det. Att det kommer tillbaka.
Ibland kan jag också känna den där tilliten. Men ofta, i det där icke-skrivandet, känns texten så långt bort att jag nästan tvivlar på att jag någonsin haft med den att göra. Som att den skrivande Jenny och den icke-skrivande Jenny är två helt olika personer.
På ett sätt är de det. De har olika sätt att andas på, olika förmåga till att samla tankarna, vara lugna. Vara tysta, stilla.

Nu är rytmen återfunnen. Terminen är igång, kurserna är igång. Jag har tider att passa, platser att vara på, deadlines att hålla. Av någon anledning är det inte svårt att hitta plats till skrivandet i det. Skrivandet känns nu som en lyx. Jag tycker om att lägga ifrån mig skolböckerna fastän jag egentligen inte är klar med dem, tänka att var sak har sin tid, och öppna mina textdokument istället. Försvinna in i dem en stund.

Det är en dag, en kväll, en tid, med skrivartro. Ett lugn och en tillit.
Det kommer brytas. Rytmen kommer tappas. Men den kommer återfinnas.

Jag vet att jag tagit upp det här förut, det här med att lita på skrivandet. Jag återkommer till det för att det återkommer till mig. Tilliten är inte stadig, den kommer och går. Byts ut mot oro, frustration och rastlöshet.
Men nu är den här och varje gång den är det känns det som att det är för att stanna.

Höstens första kurs är igång. Vi träffades på Frölunda i söndags. En del kära återseenden och en del nya ansikten. Det är lättare att hålla sig skrivande med alla andra skrivare omkring mig. Alla de texter som uppstår på några minuter. Att bli påmind om att det är så det är. Det tar några minuter, sedan skriver man. Man sätter en klocka på tjugo minuter och när den ringer vill man inte lämna sin text.

skrivande i Malmö

En bild från sommarveckan i Malmö. På en bänk i Pildammen. Vi tog upp blocken. Satte igång. När vi efter en stund såg upp från blocken igen var skrivandet tillbaka i våra kroppar.

Jenny

Bazar Masarin – en tidning om barn- och ungdomslitteratur

För inte så länge sedan såg en ny nätbaserad litteraturtidning dagens ljus. Inte vilken tidning som helst utan Bazar Masarin, en tidning som tar sig an barn- och ungdomslitteraturen.

bazar masarin
Karin Eggert och Susanne Sandström är de två redaktörerna som kastat sig in i det här projektet och önskar att hitta ”nya ingångar till barn- och ungdomslitteraturen. Lite vildare än vad som nu är”.

”Vi vill bara mjuka upp lederna lite, sträcka på benen och låta
blicken vandra över okända landskap. Göra det lättare att tänka
och skriva om barn- och ungdomslitteratur. Våga ställa frågor som
man inte är säker på att man har svar på.
Ändra sig i nästa nummer”

Ur Programförklaring, Bazar Masarin 2015:1

Läs tidningen här: Bazar Masarin 2015:1

Tidningen är full av funderingar, jämförelser, analyser, illustrationer och recensioner. Jag har ännu inte läst riktigt allt, men man blir väldigt glad bara av att bläddra i den, eftersom den är så oerhört snygg och full med kittlande bilder.
Det hela blir dubbelt så imponerande när man väger in faktumet att Karin och Susanne har sammanställt tidningen i Word!

Mitt bidrag är en recension av Camilla Jönssons bok Ekon.
Det är den första recensionen jag skriver och trots skriverfarenheten jag samlat på mig, var det verkligen att göra något helt nytt och totalt okänt.
En helt ny genre.
Det var lite nervöst men framför allt roligt.
Att textarbete fortfarande kan kännas nytt och ovant.
Det känns hoppfullt. Som att kartan var större än jag hade trott.

Jag hoppas det går bra och att vi får se många nummer av Bazar Masarin framöver.

Läs sommarkursens texter!

Det är många blogginlägg jag tänkt skriva som jag inte har skrivit.

Ett av dem är det om sommarkursen Skriv ditt liv på Ekebäcksgården.
Det inlägget skulle handla om intensiva skrivdagar, om mötet mellan skrivande människor och hur skrivandet hänger ihop med vårt minne, vår förståelse av oss själva.

Det skulle också handlat om när skrivenergin glöder i ett rum, och när man sen faktiskt får ta del av vad som skapats i den där glöden. Uppläsningarna som med tvära kast flyttar oss mellan människoliv, mellan generationer och mellan upplevelser.

Några av skrivarna delade med sig av sina texter och lät oss publicera lite smakprov på Frölunda biblioteks blogg. Det är en blogg full med boktips, men också uppdateringar om vad som händer på bibblan.
Gå gärna in och kika närmare på hur texter kan se ut efter en stunds skrivande!

Skridskor av Lotta Fagerberg Sjöberg
Mina olika kök av Eva Stenlund
Bakåtblickar av Elisabet Kruus
Farmors finrum

Jag hoppas nu att vi kan ha ännu en Skriv ditt liv-kurs till våren. Det var skönt att få vara tillsammans flera timmar, kunna dra ut på skrivpassen och ta en timmes lunch, innan vi gick in i nästa pass. Vi körde fyra heldagar uppdelat på två helger och det verkade som att alla tyckte det var ett bra koncept.

Litteraturteori förtjänar en sprakande framsida

September.
Nu är det september igen.
Det finns vissa fall då vi säger att september kan vara en sommarmånad, men den är inte med i Gyllene tiders låt ”Juni juli augusti” och när jag går över regnvåta gator och tänder lamporna före sju på kvällen, då känns det inte som sommar, även om det kan hända att nån kastar sig i sjön en sista gång. Men det känns okej ändå. September är välkommen.

Jag gick upp till humanisten och inledde höstterminen i måndags, den sista augusti. Det var tungt kvällen innan, segt på morgonen.. Men väl där, i kaféet med välkända ansikten, pappmuggarna med kaffe och kursintroduktionen, planterades något som nästan liknar iver i mig.

Jag ska äntligen få läsa litteraturteori igen.

Vårt textkompendium är granitgrått och föreläsaren sa något om att det är väl lika bra att häftet är grått och trist, så ni inte får för er något om det här ämnet.

För mig är ”litteraturteori” inte ett torrt ord, utan ett ord som man aldrig vet vad man ska få ut av när man börjar vända på det. Ett ord som mycket väl kunde förtjänat en sprakande lila framsida.

Det är ett ord som påminner om att ingenting är givet när det kommer till vad text är. Att text och läsning kan vara nästan vad som helst, beroende på hur och när vi tittar på det. Så fort någon påstår något, hänger det ett gåtfullt, lurigt ”…eller…?” över påståendet.

– Författaren är död.
– ….eller är den det…?
– Litteraturens uppgift är att främmandegöra.
– …eller är det det…?

Sist jag läste Litteraturteori var i Salamanca för Ainhoa.
Ainhoa var en berättare. Hon berättade om litteraturteori som om det var ett drama. Varje föreläsning innehöll små roliga anekdoter och metaforer som gjorde allting lite mer begripligt. Jag minns det som att hon skrattade och pratade mycket. Minns hennes hår som var svart och stort, hennes stuprörsjeans och att hon en gång såg på oss med en lurig blick och förklarade, att anledningen till att hon hade en röd tröja med frihetsgudinnan på var att vi skulle prata både om Ryssland och USA på den föreläsningen.

Det var längesedan nu, men en av hennes förklaringar, som jag tänker ganska ofta på, är när hon beskrev relationen mellan text och textens mening. Det är möjligt att jag nämnt det förut i bloggen, men då får ni ta den smällen.

Hon sa att texten och textens mening kan jämföras med stjärnhimlen och stjärnbilderna.
Texten och stjärnhimlen är fyllda med punkter som inte har någon inre mening. Det är först när människan, läsaren, kommer in som det faktiskt blir betydelsefulla bilder av de där punkterna.

Människan skapar sammanhang och binder ihop textens (och himlens) punkter så att den fylls av betydelsefulla bilder och budskap. Stjärnbilderna finns först när de blir betraktade. På samma sätt uppstår textens mening när den blir läst.

Det är en förklaring jag återvänder till gång på gång. När jag skriver och funderar över hur tätt jag placerar ut mina punkter, eller när jag läser och märker att jag blir irriterad när författaren hjälper mig i mitt meningsskapande alltför mycket. Eller när jag går ut på stjärnklara nätter.

Häromdagen när jag gick in till Frölunda bibliotek möttes jag av den här synen:

lövestam bord

Ett helt bord som bara gör reklam för kommande skrivarkurs, Skapande skrivande. Blir man glad eller!

Tillbaka till verkligheten

Ikväll lämnar vi Bastuskär, med en viss motvillighet. Vi är inte helt redo att återvända.
Den här tillvaron i lugnet som börjat anta en rytm. Köket är vårt centrum och vi rör oss kring frukost, skrivande, lunch, utflykt, skrivande, mat, samtal, lite virkning (det är mest jag som står för virkningen).
Jag har längtat hit. Jag kommer sakna det. Att låta skrivandet vara dagarnas nav. Att gå barfota ner till vattnet. Att vara tysta tillsammans och sen bolla idéer tillsammans. Äta blåbärspaj tillsammans.

Tillsammans.

Att ha sin kreativa process tillsammans.

Förutom att spåna loss på romanen har jag skrivit en novell som jag är glad för. Den känns ny för mig på många sätt, både när det gäller språk och genre. Det har varit lite som en lek, att få testa nåt nytt och att lyxen att få säga att en text på sex sidor är färdig. På så många sätt långt ifrån min vanliga romanvärld.

Imorgon far jag söderut, mot Stockholm och vännernas soffor. Det känns just nu som ett våldsamt miljöombyte, att byta mossan, havet och skogen mot storstaden. Men det ingår. Det är den sortens resa jag är ute på.

Tack Bastuskär. Tack Mina. Tack Micke.

mina skriver1

micke ror

Bastuskär hav

Jenny

Några skrivande dagar i Norrland

Vi är på en ö. Det är en norrländsk ö och vokalerna klingar annorlunda här. Fast det egentligen är inte deras vokaler som är annorlunda, utan mina.

Vi sitter några dagar med varandra och våra texter på den här ön utanför Umeå, i ett stort kök med havet utanför ena fönstret och blåbärsskogen utanför andra. Det är jag, Mina och Mikael. Tre skrivare som längtar efter att gå in i våra textvärldar.
Vi har olika skrivprocesser och de flätas in i varandra.Någon skriver, någon läser, någon sätter på kaffe. Någon går ner till stranden, någon ser på människan vid stranden genom fönstret. Tänker att det är en vacker syn, med sol och vatten och en kropp på en brygga. Någon tar en påtår. Någon läser en mening högt. En annan går en promenad. Några pratar en stund. Ett skratt flätas in i ett annat för att sedan tystna och återgå till ett skrivande.

Nu är det kväll. Vi har suttit i uterummet, ätit blåbärspaj och läst ur våra texter. Vissa nästan färdiga, andra helt färska, med ord som just fått bilda meningar och kanske får bli en del av en helhet. Himlen blev rosastrimmig. Jag hämtade min virkning, satt med den tills det blev för mörkt för att se.

Det här är semester. Att kliva upp och gå barfota ner till ett vatten som är havet. Sitta på en brygga med en kaffekopp och höra andra människor röra sig omkring mig. Säga nej till roddturen men ja till att vandra själv genom skogen. Plocka blåbär och acceptera myggbetten. Tänka att skogen ger och skogen tar. Komma fram till andra sidan ön. Äta blåbär vid havet. Doppa de bitna benen i havsvattnet och unna mig att klia hysteriskt några sekunder

Bastuskär

De andra skrivarna går nu och lägger sig och jag skriver blogginlägget med deras kvällsrutiner runtomkring mig. Sitter på en kökssoffa med ljuset från köksfläkten, skrivarvännen i ett sovrum och hennes ljud när kroppen rör sig i lakanen, fingrar går över tangenter. Hon skriver, hon också.

Emellan skrivpassen virkar jag en stor sjal och läser min sommarbok, Himmelstrand av Ajivde Lindqvist. Det är en bok jag läser bara för min egen skull. Det formuleras inga skrivövningar av den, och om jag funderar över berättarperspektivet och dramaturgin är det bara för att det är roligt. Jag läser och låter mig sugas rätt in i boken. Befinner mig därinne. Växlar mellan den textvärlden och den jag själv skriver fram.

Jag har längtat efter det här.
Efter det rofyllda och att vara ensam med andra. Sitta ensam vid vattnet men laga mat tillsammans. Vara tyst med boken och sedan skratta åt ett youtubeklipp ihop.
Efter att ha alla mina delar, hela kroppen och alla tankarna, på en och samma plats, i en och samma tid.
Det är augusti 2015. Det är Bastuskär, Umeå. Det är havet och solen och texterna, garnet som går mellan mina fingrar. Blåbären och myggen, stigarna och smultronen utanför stugan. Samtal att lyssna på, att hoppa in i.

Nu ska jag gå och lägga mig. Läsa några sidor till i min sommarbok. Kanske gör vi en utflykt med roddbåten på förmiddagen imorgon, med våra skrivblock och kameror. Sätter oss och ser på havet från en annan klipphäll.

Godnatt.

Att blicka ut genom fönster från en annan tid, och sedan ta sig i kragen och öppna sitt dokument

Jag sitter i mitt gamla klassrum från högstadiet. Två bänkrader framför min gamla plats, där jag var bänkkompis med en kille som jag flörtade hämningslöst med, på mitt nybörjarsätt.

Egentligen är det inte ett klassrum längre utan Rävlandas bibliotek facklitteraturavdelning, med arbetsplatser vid fönstren. Bara träpanelerna, fönsterhakarna och elementen påminner om klassrummet.

Jag har cyklat hit för att byta skrivarmiljö. Mitt skrivardokument är öppet men tröskeln känns hög, det var ett tag sedan jag befann mig i mitt eget skrivande. Jag längtar in till det men känner mig ändå nervös, som att jag inte vet om jag kan längre. En bekant känsla.
Det här blogginlägget är ett verktyg för att smyga ingång skrivandet. Just nu skriver jag ju inte, jag bara tänker med ord. Det bara råkar bli en text och jag skriver den, läser den, ändrar något litet, skriver om någon rad. Processen är misstänkt lik ett skrivande. Helt plötsligt kommer jag känna mig redo att klicka ner bloggen och ta upp mitt worddokument.

Min blick söker sig ut genom fönstret, kanske söker den efter orden.
Allt skrivande handlar ju om att välja ord. Eller, att lyssna efter orden, se vilka det är som träder fram. Att låta blicken vandra iväg, bort från skärm och papper tror jag är ett sätt att lyssna. Koppla bort hjärnan och ta in kroppen.
Utanför fönstret: Kyrkan, vägen, lönnarnas grönska.
Det är något med den här vinkeln, något med fönsterhakarna, med spröjsen, elementen, som tar mig tillbaka till klassrummet. Även om rummet är bibliotek nu är utsikten densamma. Exakt densamma.

bibblan rävlanda blogg

Det är ett kroppsminne. Att sitta just här, se ut genom dessa fönster, mot kyrkan i just den här vinkeln.

Längtan kommer tillbaka av gammal vana. Som att det verkligen finns något därutanför som går att längta till. Något som skapar förväntan. Jag vet inte om det kan vara sommarlov. Grönskan, solen. Kroppen tror att det är slutet av maj.
Jag undrar om min femtonåring kunde tänka så långt fram i tiden som till 2015. Tjugonio år. Om hon gjorde det vet jag att hon hade helt orimliga föreställningar om vad hon skulle ha hunnit göra på de åren.

På min senaste kurs avslutade vi med att alla fick skriva några ord om sitt eget skrivande och sedan läsa upp något. De fick ett gäng startmeningar av mig:

Skrivandet är…..
Jag skriver för att…..
När skrivandet känns svårt brukar jag….

Efteråt fick de läsa upp en bit. Det var många vackra, vindlande formuleringar om text och kropp, frihet, fantasi och skrivandet som ett sätt att tänka. Men under rundan lästes också den här raden upp:

När skrivandet känns svårt brukar jag ge upp.

Även om hon var ensam om att formulerat orden var igenkänningen stor i rummet.
När det blir svårt ger man upp, släpper texten, gör nåt annat.
Slutar.
Vi funderade tillsammans på hur man skulle göra för att komma vidare, tycka det är roligt igen. Någon tipsade om miljöombyte.

Det är det jag har gjort idag. Jag har gett mig själv ett miljöombyte för att komma igång igen. För att kunna fokusera och rikta tanken.

bibblan2
Nu ska jag klicka upp mitt worddokument och släppa klassrumskänslan. Egentligen trivs jag mycket bättre med nuet, då det här rummet är bibliotek. Att det är en plats där det är möjligt att hitta ett utrensat exemplar av Muminpappans memoarer för en krona och få  med sig Folkessons Kalmars jägarinnor hem.

Nu publicerar jag det här, precis så nyskrivet som det är.

Nu.

Nu.

Om att lyssna till gruppen, rummet, dagen

Tisdagskväll. Knotten biter oss när vi löslongerar hästen på ridbanan. Kvällssolen. Dimman på ängen. Pionerna som snart slår ut.

sommar15

Det är den kvällen ikväll. Det här blogginlägget är från en annan dag, och fått ligga till sig en tid på datorn.

Vi förflyttar oss nu till söndagen, 14 juni, då jag hade en heldagskurs med en deltagare. Efter den dagen var jag tvungen att gå hem och skriva om det och det blev två blogginlägg, det förra och det här.
Det var en glad dag som väckte många funderingar. Inte minst om min roll som pedagog.
Vad behövde den situationen av mig, ur en pedagogisk vinkel? På vilket sätt skiljer sig en träff med en deltagare åt från en träff med två, med fem, med tio?

För mig handlar undervisning mer och mer om att dra fram rätt sida av sin pedagog, eller av hela sin person, i rätt sammanhang. Man kan inte vara på ett sätt som pedagog, utan måste våga flytta sig mellan olika roller.

Vi befinner oss alltså vid fikabordet i Positivparken i Frölunda, Göteborg. Gräsmattan fuktig efter nattens regn. Den 14 juni, en lite blåsig sommardag då man har på sig en tjock tröja och hoppas solen ska komma fram lite senare.

Dagen innan var det två på kursen, idag är det bara en. När vi väntat en stund på vår förlorade vän bestämmer jag att vi kör igång ändå. Både min deltagare och jag är lite fnissiga över situationen, att jag ska styra över henne som att hon är en hel grupp.

Och visst är det något oerhört underligt i det. Att leka att en person är en grupp.
Ni förstår ju att det inte gick att vara samma pedagog med en deltagare som med två, eller åtta.
Olika grupper kräver olika pedagogroller. Vi måste lägga örat mot gruppen, mot dagen, mot rummet och lyssna. Vad kräver just den här situationen av mig idag?
Det är bara då ett ärligt samtal och en trygg skrivmiljö kan bli till.

I Positivparken, söndagen den 14 juni skriver både jag övningarna tillsammans med min deltagare. Vi blir vi skrivarvänner för dagen.
Första övningen är att skriva en kort stund (fyra minuter) om ett ord. Efter fyra minuter kommer det ett nytt ord och det blir en ny text kring det ordet.

Skeppskatt                                         Viskningar                                         Cappuccino.

Orden kommer, minuterna går. Vi läser upp. Bubblan som sluts om varje skrivarsällskap växer omkring oss och därinne finns det tid att lyssna, det finns fokus, det finns trygghet och koncentration. Vi funderar tillsammans på texterna, känner in dem, skrattar, provar en annan textingång.
Skriver.

För mig har det tidigare aldrig varit ett alternativ att jag skulle läsa upp tillsammans med mina kursdeltagare. Den här gången kändes det som en självklarhet.
Det var så fascinerande, hur det kunde kännas så självklart. Men det var just det som den situationen krävde, om det skulle vara möjligt för kreativiteten att kliva in i rummet. 

Söndagen den 14 juni var en skrivande dag. Min skrivarvän och jag lämnade snart parken och gick in i Frölundabibliotekets sagorum. Ett rum där allt känns mjukt, till och med luften, och väggarna är täckta av åkrar, berg, fåglar och en ensam människa med armarna mot skyn. I himmelstaket hänger lampor som kan vara lysande moln, eller möjligtvis stekta ägg som hänger upp och ner.

Vi satt på det mjuka golvet och skrev.

Ni vet, det där ilande glada som blir i kroppen när man lyfter blicken och ser sin skrivarvän fylla raderna med ord. Så hade jag det den här söndagen. I ett mjukt sagorum med små hemliga fönster ut mot verkligheten.

Om det hade varit fler deltagare hade det blivit en annan sorts dag, med andra texter, andra samtal och andra övningar. Det hade varit tvunget, eftersom gruppen hade varit annorlunda, och jag hade tagit en annan pedagogroll.

Läraren påverkar gruppen och gruppen påverkar läraren. Det går inte att säga vad det ena slutar och det andra tar vid. Deltagarna och läraren bildar tillsammans en helhet, de delar rummets energi och kreativiteten som uppstår i rummet är en komplex sammansättning av alla kropparna och vad de bär med sig från tidigare dagar. Varje skrivarträff blir på det sättet unik.

Det kräver lyhördhet. Det är det jag vill säga. Att herregud vad roligt vi kan har om vi låter oss vara lyhörda gentemot gruppen, rummet, dagen.