Anledningar till att inte komma på en skrivarträff

Det är heta sommardagar nu. Dagar jag tillbringar på uteplatsen, framför datorn eller i sjön.
En eftermiddag då uteplatsen var för varm för att sitta på tog jag mitt skrivblock och gick ner till bryggan.
Ljudet av vatten. Det hade kunnat vara en skrivövning. Skriv om vattenljud.
Kluckandet mot bryggan.
Små små vågor mot stenstranden.
Människorna i ekan.
Fötterna i vattnet.
Armbågarna mot bryggans trä, pennan mot pappret. Att titta upp och ha sjön där. 

Jag hörde av mig till Joakim. Det också. Att alltså till på köpet ha en kollegavän att höra sig till!

skrivarsjön

Det är fina dagar, sommardagarna. Också dagar som fylls av mycket tankar på skrivpedagogiken. Att varje ny form av kurs kräver att vi tar fram andra sidor av våra pedagoger. Att vi vrider aningen på våra kalejdoskop.

Jag hade min första sommarkurs i helgen. En gratis utomhuskurs för unga. Jag önskar att jag kunde skriva att det var en pangsuccé….

Äh, jag skriver det. Det var en pangsuccé, åtminstone för den av de båda anmälda som kom till båda träffarna.

Jag har grunnat på om jag ska skriva det här, att jag hade en kurs med två deltagare och tappade hälften av dem på vägen. Har frågat mig själv om jag inte borde skämmas lite, hålla tyst om det?

Men naturligtvis inte. Naturligtvis ska jag skriva om det, också! För (tydligen) är det sådant som händer, att vi får två anmälningar, en av dem hoppar av och vi bestämmer oss för att köra ändå, och det blir jättebra.
Kanske blir det bästa kurstillfället någonsin (mer om det i nästa inlägg…)

Vi måste ju skriva om de stunder då anmälningarna uteblir, då folk hoppar av och vi har slut på självförtroende och inspiration. Det är ju en del av det hela.

Här kan jag inte låta bli att göra en parallell till matbilder på sociala medier. Ni vet vilka jag menar. Det äts så mycket vällagad, fräsch, mysig och härlig mat på sociala medier och aldrig att det dyker upp bilder på falukorv och makaroner eller fiskpinnar och potatismos.

Som att folk inte äter det!
Som att inte det är en del av livet, det med.

Jag har funderat på varför jag inte blir osäker och ledsen när mina kursdeltagare droppar av kursen längs med vägen. Innan jag började hålla kurser trodde jag att det skulle få mig att bryta ihop. Men det gör jag inte, inte ens i närheten.

Jag tror det har att göra med alla de deltagare som stannar kvar. Deras iver och längtan efter att få skriva och läsa och prata om text väger mycket tyngre än de deltagare som av någon anledning inte kan eller vill slutfölja kursen.
Dessutom tror jag att alla diskussioner på universitetet om hur livet och lärande samspelar har en liten del i att jag kan hantera de avhoppen som kommer.

För många av deltagarna är min kurs bara är en liten del av deras liv. Om man hade gjort ett cirkeldiagram över deras liv skulle min kurs vara en av de mindre delarna i cirkeln. Den största platsen skulle fyllas av familj, jobb, skola, och en eller flera personliga problematiker av den där typen som vi alla dealar med.
För några av deltagarna växer skrivandet del i cirkeldiagrammet under kursens gång. Det är bland det finaste som finns, att vara med när cirkeldiagrammet omfördelas.

Det finns så många sätt för en kurs att komma på fel tid i livet. Deltagarna kommer till skrivarträffen med hela sina liv i bagaget, och hela gårdagen i kroppen, med allt vad den har innehållit (eller inte innehållit). Vi måste minnas det, som pedagoger. Att varken vi eller skrivandet är ensamma i deltagarnas liv.

Kanske har de haft en sömnlös natt, kanske behövde deras bästa vän någon att prata med, kanske har migränen slagit till, eller stressen, eller oron, eller motivationsbristen, eller värken, eller inspirationen till att äntligen virka klart den där sjalen.

Kanske tyckte de att det var konstigt att skriva i grupp.
Kanske förstod de inte kursledarens sätt att prata om text på.

Det är tråkigt de gånger som människor lämnar. Men tänk alla de som stannar kvar! Alla de som växer i skrivarkursens mylla. Tänk att få se dem lämna kursen med rakare ryggar och högre röst!
Att den där elektriciteten av skapande kan uppstå mellan människor som man knappt känner.

Tänk den tanken.

Tänk att det kan uppstå en sådan värme mellan människor på några timmar, det är ju så att man får dåndimpen.

Att man kan få samla in utvärderingar som bär på så mycket kärlek.

Planeringstider

Vill bara tala om att det  nu inte bara är sommarens kurser som är planerade och uppdaterade under fliken Sommarkurser 2015 , även höstens kurser börjar ta form. Läs gärna mer om alla kurserna på den här sidan!

Jag är jätteglad att kunna tala om att kursen Skapande skrivande på Frölunda bibliotek kommer få besök av författaren Sara Lövestam.
Hon har en lång rad böcker bakom sig. Bland annat Tillbaka till henne, en hisnande historia jag slukade i mellandagarna förra julen. Hon har också skrivit Grejen med verb, en annorlunda bok om verb och hur de funkar. Andra titlar är Hjärta av jazz, Udda, I havet finns så många stora fiskar och nu senast Sanning med modifikation, där hon utforskar deckargenren.

Läs mer om Sara Lövestam och hennes böcker på hennes hemsida saralovestam.se

Det kommer också bli en responskurs, för skrivare som vill sjunka lite djupare in i textbearbetning och hur man kanse på en text med nya ögon.
Responskursen kommer gå efter Skapande skrivande, ifall någon vill kombinera de båda kurserna.

Kroppen i skapandet

Maj.
Det är nu maj månad.
Vi går mot sommaren.

”Det är svårt att säga när sommaren börjar, plötsligt är man bara mitt i den. Kanske är det egentligen sommar redan nu.” 

Så skrev jag en gång i en opublicerad text som jag inte kan sluta återvända till.

På universitetet har vi nu en kurs med ett konstnärligt inslag. Det händer med ojämna mellanrum. Vi är då på Artisten, i små lektionssalar med svarta väggar, spotlights, piano, ljudanläggning och leksakspistoler som ligger lite här och där. Också pilatesbollar kan man hitta, om man har tur.

Vanligtvis är universitetet en plats som får mig att tänka på kroppen och tanken som skilda åt. Tanken jobbar på för sig och kroppen för sig.
Artisten är en plats där man kommer ihåg att det inte är så. Att kroppen och hjärnan är samma. Finns det glädje i kroppen blir det glädje till hjärnan och tanken. Och, i en skrivares liv, till skrivandet. Eftersom orden onekligen måste komma ur oss, ur kroppen.

Upplever ni också att skrivandet blir annorlunda efter att ni promenerat, sprungit, dansat en stund på vardagsrumsgolvet till en favoritlåt, är mätta istället för hungriga? Det gör jag. Mitt skrivande blir smidigare, lättare.

Dagen på Artisten
Jag kom dit. Trött. Olustig. Opepp. Visste att det vankades nån slags fysisk aktivitet men kände mest för att sätta mig och läsa min bok i ett hörn.

Väl inne i rummet frös jag.
Så körde vi igång med en namnrunda. Inte som det brukar vara, där alla på löpande band säger sitt namn och vilka ämnen de pluggat. Istället intresserade sig vår lärare, Tina, på riktigt för våra svar. Hon ställde frågor, undrade vad vi hade gjort under våra uppehållsår, vilka jobb vi haft och vilka foklhögskolor vi gått på. Det gjorde att vi också blev intressanta för varandra och oss själva. Av en sådan enkel grej, att Vi fick ta plats i rummet, svara ärligt på ärliga frågor.

Efter det gjorde vi en namnlek. Ni vet, när alla säger sitt namn och gör en rörelse som de andra ska upprepa.
Först kändes det fånigt, som det ofta gör. Men sen satte vi igång och något hände. Vi rörde på oss, log, lekte. Blev varma, plockade av oss koftor, sträckte på oss, skrattade tillsammans. Såg varandra i ögonen. Hade ganska roligt tillsammans.

Efter det övergick vi till att arbeta med sinnesintryck. Det gick ut på att vi i delade in oss i par, och en fick blunda och bli runtledd av sin kompis. Kompisen skulle leda fram den blundande till saker att känna på. Stolar, pianon, draperier, jackor, tröjor, böcker, bollar. Man visste aldrig om det skulle komma något stort, mjukt, plastigt eller kallt i händerna på.

Genast blev vi medvetna om rummet på ett nytt sätt. Att låta känseln vara det första som möter världen blir ett annat sätt att ta in världen.
Är det inte det som skapande, eller skrivande, handlar om? Att försöka göra det möjligt att åter uppleva världen och ta in sådant som vi är så vana vid, att vi av slutat att lägga märke till det? Mjukheten hos ett sammetsdraperi, eller värmen från en annan människas hand. Ljudet av en stols om dras över golvet.

Vanligtvis låter vi synsinnet styra. Det genomsyrar vårt tänkande, vårt språk, vårt skapande så att vi glömmer bort att de andra sinnena. Övningen med att blunda och känna istället för att se blev både en övning i att lita på varandra, samtidigt som vi fick ta in världen genom huden istället för genom ögonen.

Det var en dag då vi kopplade bort tanken.. Nej. vi kopplade in kroppen. Lät kropp och tanke vara en enhet.
Holistiskt. Det är ordet jag vill använda. Vi måste får vara hela varelser, med kropp och tanke och alla sinnen i en helhet. Det är därur vårt skapande kommer.

Vi hade också ett mycket bra samtal om konstnärlighet, och vårt behov av det. Att även i omöjliga situationer hittar människor vägar till att skapa. I fängelser klottrar man på väggarna, och Tina berättade om en man som gjorde små figurer av sitt bröd, innan han åt upp det.

Det är sånt som får mig att känna att behovet av att skapa är stort.

Behovet. Det är det vi vill ta vara på. Lusten, glädjen och det nödvändiga i att uttrycka sig. Det är inte det egentliga resultatet- den fina tavlan eller den drabbande texten- som är poängen med alltihop. Poängen är att tillfredsställa ett behov vi har.
Ett behov av att finna en form, en harmoni, en skönhet, en krock, en sprudlande kombination av växter, tyger, färger, tavlor. Ord.

Om jag fick välja en poäng med skrivarkursers existens, så är det den att människor tillsammans får finna vägen till skaparglädjen.

Det var en glad dag på Artisten. En glädje som satt kvar i länge i kroppen, i steget, i tanken. Plötsligt känns det så avigt, som ett fullständigt systemfel, att vi annars sitter stilla på rad i klassrum och skriver, läser, tänker, pratar. Att vi skriver våra namn på en skylt istället för att ha en genuin namnrunda där vi får visa intresse för vilka människor vi är.

Däremot känns det helt rätt att det låg ett paket i brevlådan med Julia Camerons Lusten att skriva.

Jenny

En skrivövning, eftersom vi inte är självtillräckliga

Eftersom jag är lärarstudent får jag emellanåt (som dessa veckor) vara ute på en gymnasieskola och göra praktik. Det är en glädje att se med vilken naturlighet det kollegiala delandet sker på skolan. De hjälper varandra så mycket de kan med uppgifter, idéer och böcker. De sambedömer, bollar sina tankar, sina orosmoment, och vet när de ska peppa, när de ska avlasta och när det är tid att glädjas med varandra.

Som skrivpedagog är det lite tunt med det där kollegiala, trots värdefulla telefonsamtal, fikor och fredagsölande, facebookgrupper, bloggar och handböcker. Jag saknar det dagliga. Saknar att träffa er andra skrivpedagoger i ett rum innan och efter undervisningen. Jag hade behövt en kollega som såg min undervisning, sade till när jag är för självkritisk, hjälpte mig se vad som är bra och vad som kunde göras annorlunda.

Det är svårt att vara självtillräcklig, helt enkelt.

Men även om vi inte har fikarum och gemensamma kontor, så har vi internet. Vi har bloggforumen.

Så här kommer en skrivövning, en av de jag har kommit på själv, (i den mån som en nu kan säga att någonting kommer från en själv.) Den kräver viss förberedelse, men sen går den att använda om och om igen!

Vi kallar den:
Prylar och platser

Förberedelse:
Skriv ner prylar på lappar. (exempel: Fotografi, Bibel, dagbok, USB-minne, död katt, armband, ring, telefonnummer, plånbok, påse med frön.. etc)
Vik ihop lapparna och lägg i en ask.
Skriv ner platser på andra lappar och lägg dem i en annan ask (exempel: På farstutrappan, i en bar, på bussen, på vinden, i garderoben, bakom gardinen, i vattnet…)

1: Alla skrivare drar en pryl och tänker sig att den här prylen har av någon anledning varit mycket viktig för någon (person A). Viktig och betydelsefull. Skriv varför.

2: Skrivarna drar en plats. Uppgiften blir nu att tänka sig att prylen upphittas på den här platsen av någon (person B). Hur den kommit dit, vad den gör där och var person B gör med prylen är upp till skribenten!

Det har alltid varit en rolig övning, oavsett ålder på skrivarna! Dels är det ofta uppskattat att få hålla på med lappar och askar, samtidigt som kombinationerna av pryl och plats är skojiga och tvingande. Sist hade vi drömkombinationen ”Död katt på farstutrappan”.

Prylar och platser

När jag gjorde den här övningen med gymnasieeleverna följde jag upp genom att prata lite kring att berättelser kan vävas både framåt och bakåt. En text kan röra sig kring vad som hänt innan prylen hamnade på den där platsen, eller vad som händer efter att den upphittas.
Det är kanske något självklart, men skrivarna upplevde det som ett användbart tankeverktyg, att fundera kring vilken balans det finns mellan bakåtberättande och framåtberättande i deras egna texter.

Och:
TACK alla för att ni emellanåt lägger ut era skrivövningar på nätet! Vi behöver ju det, behöver höra varandras arbetssätt. Bygga lite kollegial stämning.

Jag tar ordet ”liv” istället

I mitt förra inlägg skrev jag ordet ”intrig” en gång. Det kändes fel redan då, men jag orkade inte nysta i det. Men nu har jag gått och tänkt lite på det, och vill säga att jag inte tycker om det, ordet.
”Intrig”

Det passar inte alls in på mitt skrivande, eller på litteratur överhuvudtaget. I mina öron låter det platt och förenklat, som att texten vill berätta en liten sensationell skvallerhistoria.
Det får mig att tänka på skitsnack i korridorer, hemliga lappar på raster, vassa blickar genom rummen.

När vi sätter oss ner och skriver vill vi berätta om människor. Om hur det är att vara människa. När vi gör det, då kommer hemligheterna, önskningarna, begären, oron, sorgen. De följer med mänskligheten eftersom de ligger i våra kroppar, i våra händer, magar. I vårt språk. Det är ingenting som ska ”läggas till” i texten. När vi är ärliga mot våra karaktärer, då följer allt det där med dem.

När jag skriver och texten känns grå och innehållslös, ser jag det som ett tecken på att jag inte känner min karaktär tillräckligt. Att människan inte har släppt in mig. Kanske har jag inte visat tillräckligt med intresse för att förtjäna att få det förtroendet, eller så är det någon som vill hålla något hemligt.
Det brukar lösa sig, när jag ger människan tid. Då öppnar det sig och genom texten kommer det där som är att vara människa. Det som jag inte vill kalla ”intrig” utan…… liv. Jag tar ordet ”liv.”

När vi känner våra karaktärer, då kommer livet ut genom texten, ner på pappret.

I den lilla fantastiska boken Skrivandets sinne (s 19) skriver Elisabeth Rynell:

”Att skriva, att dikta en sann berättelse (sic!) handlar inte om att hitta på, som många tror. Det handlar om att hitta berättelsen. [….] Och det är bara innan man börjat berätta som man som författare kan känna sig fri och allsmäktig. För varje skriven mening blir ens rörelsefrihet beskuren, till slut måste man ligga platt orörlig på mage och bara lyssna, lyssna med hela kroppen. Det är som en rytm, en klang, en ton. Eller som att blundande med händerna, fingrarna, känna sig fram över en skulptur. Att det handlar om uppmärksamhet, känslighet.”

Jenny

Att känna sig som en författare

Idag känner jag mig som en författare.

Åtminstone
Idag
Ikväll
Nu

Jag känner mig som en författare för jag har tagit tag i strukturfrågan som jag skjutit framför mig. Jag har klistrat upp kapitellappar på garderoben, färgkodat dem efter vilken karaktär de fokuserar på. Mitt manus är nu en del av mitt rum. Att omge sig med texten.

Det är att säga:
Jag har text som ska bli en bok.
Jag småskriver inte bara lite hit och dit.
Jag har ett mål.

Tidigare har jag sagt och trott att jag ”alltid” har en genomgång av min text efter ungefär 70-100 sidor. Att det är en kritisk gräns för mig.
Den här gången har jag dragit ut på processen till nästan 150 sidor. Men jag har känt behovet av den här genomgången de sista 50 sidorna. Det har ibland känts som att jag fuskat, eller försökt komma undan något välbehövligt. Men så är det också ett manus som är svårfångat. Texten försöker få tag på människor med integritet.

Mitt manus har än så länge 28 kapitel av mycket varierande kvalitet.
På väggen sitter 28 lappar fasttryckta på garderoben med häftmassa så att jag ska kunna flytta omkring dem, fördela berättelserna i en dynamisk ordning.
På väggen sitter fyra liv. Genom dem ska ett femte skymta fram.

författare1redJag har dragit mig för att göra det här. Jag har varit rädd att upptäcka att jag har mycket text som inte går att använda, eller att det på något sätt skulle vara jobbigt att se vad jag faktiskt skrivit, vad jag inte skrivit.

Det blev tvärtom.

Nu ser jag att jag kommit längre än jag trodde. Texten är inte bättre än jag trodde, men det är användbart, redigeringsbart.

Det är också fint att se hur jag genom texten provat olika tilltal, olika språk, för att till slut landa i något jag känner mig bekväm med. Början är väldigt annorlunda på hur det senaste är, men det kommer inte bli svårt att skriva om de andra kapitlen. Det känns roligt att få gå tillbaka och skriva början igen men utifrån ett perspektiv där jag är mina karaktärer nära.

Tvättlinetekniken, har jag för mig att tidningen Skriva kallade det (får reservera mig lite, kanske minns jag fel..) och jag kände mig träffad.

Tvättlinetekniken (som jag minns den): När man skriver lite här och där i sitt manus och senare möblerar om bland kapitlen genom att placera ut dem på en rad och flytta omkring dem. Det lämpar sig inte för mer avancerade intriger, sa tidningen.
Jag kände mig träffad igen.

Nu ska jag läsa. Gå från en text till en annan.

Jenny

Texten som självbevarelsedrift

Det har varit en helg med sol och jag har suttit på min uteplats så mycket det gått. Kisat mot datorskärmen, skrivit mejl, redigerat text. Tagit fram dagboken, bryggt kaffe, ätit banankaka, läst en skönlitterär bok, pratat med grannen, hämtat en skolbok. Det känns som att jag gör så många olika saker, har så mycket olika projekt igång. När en ser närmare på det är ord och text. Hela tiden text i olika former.

Alldeles nyss skrev jag en kortare text om vikten om att välja. Jag hade då en tydlig känsla av att livet måste formas genom aktiva val, att det är endast då som en sakta kan närma sig att bli den en vill vara. Att det som är farligt är när vi inte väljer utan bara tillåter oss att driva med.

Men så sitter jag här och har texten som grund för livet. På ett eller annat sätt har det lyckats bli så. Det är så himla rätt och självklart. Men jag undrar om det har blivit så på grund av aktiva val. Har jag behövt välja, eller har det varit så självklart att det har gått av sig självt? Fanns det något alternativ?

Jag vill gärna skriva att det inte fanns alternativ, men det vore inte sant. Klart att det fanns alternativ. Det hade kunnat bli hursomhelst. Egentligen.

Så jag har väl valt då. Eller lyssnat, är kanske ett bättre ord. För visst har jag lyckats ha text och skrivande omkring mig eftersom jag strävar efter just det. Samtidigt känns texten som ett deafult-val. Som att texten väljs på grund av min egen självbevarelsedrift.

Jag tänkte först att jag inte kunde minnas något som jag egentligen aktivt valt bort för att välja skrivandet. Men så rättar jag mig. För visst finns det sådant jag står över. Visst har det funnits gånger då jag velat välja nåt annat men sen tänkt, att jag ångrar mig om jag inte väljer skrivandet.

Saker som försakats:
Jag har aldrig gått en buggkurs.
Jag ser inte särskilt mycket film.
Jag har nästan aldrig jobbat extra vid sidan av studierna.
Jag reser inte särskilt mycket.
Jag har ingen hund (men den grejen har jag inte gett upp!)
Jag syr inte särskilt mycket, fastän jag skulle vilja.
Jag stänger ibland av telefonen när den gör för mycket ljud, för att få vara ifred med texten.

Ibland tänker jag att jag kanske missar något. Men känslan av att ha förlorat något infinner sig nästan bara när jag misslyckas med att prioritera skrivandet. Bara när det läggs tid mellan mig och texterna kommer den där missnöjda rastlösheten och fladdrar runt i mig.

För mig är skrivandet ett sätt att stanna kvar inom mig själv. Fokusera inåt och stänga ute det andra, bruset. Det som stör, sliter och drar i min uppmärksamhet och gör att jag inte tar in världen i kroppen. Skrivandet för samman mig med omgivningen. Det är att förstå att jag hör hit. Skrivandet som en länk mellan den egna kroppen och världen.

I icke-skrivande perioder blir är det ett tittande, ett pratande och ett görande som är helt utan förankring i mig. Det går inte in, lämnar inga bestående avtryck eftersom jag inte låter världen vandra genom mig och ut i ord. Då försvinner kopplingen till mellan mig och omvärlden.

Boken jag tagit mig an i påsk är Och allt ska vara kärlek, av Kristian Lundberg. Precis innan jag gick in och skrev det här blogginlägget satt jag ute i kvällssolen, halvfrös och läste:

”Om jag inte varje dag får fästa och fånga in världen på ett ark papper, så är det som om den inte existerade alls, som om jag inte fanns.” (sid 113)

En vän vände på begreppen och sa att skrivandet för honom var att kliva ut ur sig själv och befinna sig i världen istället för att vara instängd i sig själv.

Det stora är att skrivandet kan föra mig in i mig själv och ta honom ut ur sig själv.

Nu skulle jag vilja skriva något om skrivandets bredd, möjligheter och nödvändigheter. Hur det hjälper oss att vara de vi vill vara. Skrivandet som verktyg, som medel för att finnas till.
Men herregud, det blir ju nästan för pretentiöst, även för mig.

Igår målade jag naglarna härligt rosa med glitter. Jag minns inte sist mina naglar gjorde mig så glad. Kanske i Salamanca. I tentaperioden, när det var som mest hektiskt. Då lämnade jag hemmet och satt på kaféer, skrev och läste Simon och ekarna. Återigen: Detta att ha texten som ett sätt att finnas till. Att inte sugas upp i allt det andra.

Ni får ett Spanienminne:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Plantering och planering

Textdungen bytte nyss från en sommarbild till en vintrigare. Nu börjar den också kännas fel, när bofinkarna spankulerar på gräsmattan utanför fönstret och blåsipporna vänder sig mot solen. Vintern gick ändå fort, säger vi till varandra när vi möts på vägen härutanför. Så vänder vi våra ansikten mot solen, vi också.

Joakim och jag har haft vårt första arbetssamtal kring sommarkursen på Skurup. Också det ett vårtecken.
Vi har pratat upplägg och funderat på hur en sommarkurs ska skilja sig från andra kurser. Hur skriver vi på en sommarkurs, och hur utnyttjar vi ljuset, gräset, värmen? Skriver vi ”badkläder” på packlistan? Ingen nämner regnhotet.

Jag har också varit på möte på både Landvetter och Frölunda kulturhus. Det blir sommarkurs även där, för människor i tonåren. Allt kommer naturligtvis läggas ut på bloggen, under fliken På gång.

Idag har jag planterat solrosor och blåklint i mitt miniväxthus. De ska blomma i juli, augusti. Jag kan se det framför mig, en prunkande lyster. Färgglada balkonglådor att vattna i innan jag går ner till sjön.
Varje gång jag går förbi plastlådan med svart jord på köksbordet får jag ha den fantasin. Det är en glädje.
Planteringen blir en naturlig övergång till skrivandet. Något besläktar dem. Det handfasta plockandet med jord och frön och fantasin om växande. Sedan plockandet med orden och fantasin om en hel historia, en lyster i språket.
När orden radas upp är de inte bara enstaka ord i enstaka rader, utan en del av en helhet som ännu inte finns. För att hålla energin uppe måste mitt skrivarjag fantisera om den helheten.Köksbord med nyplanterade solrosor i en låda

De sista dagarna har varit dagar med struktur. Det är mycket att göra och jag har fått saker gjorda. Det bästa är att jag inte har försummat varken skrivandet eller läsandet. Att jag har kommit ihåg mig själv såpass mycket. Kommit ihåg vad det är som får mig att må bra, att vara glad.

Jag har varit glad.

Jenny

När en ramlar över Barbro Lindgren

Text en kan ramla på när en söker efter lämpliga stycken att läsa under en skrivarkurs:

”Och med vackra utsikter är det så här:
Om jag står nånstans såna där vackra ljumma dagar och
tittar över fält och ängar och stora mörka träd och
luften är disig av sol, då är det som jag ändå inte kan förstå,
att det är precis då- 
Utan istället tänker jag: Det här ska jag komma ihåg,
sen…. hur himlen lyste och fälten svallade- hur gröna
träden var och hur lärkorna sjöng- ja det ska jag komma
ihåg!
Precis som det redan var borta för länge sen- ja, som
om man står och längtar efter något som redan finns där!
En ganska sorglig känsla.”

Ville bara säga att så är det. Precis så.

(Plockat ur Bladen brinner, s 51. Barbro Lindgren.)

Jenny GreenBladen brinner

Tankar från ett författarbesök


– Det börjar med en bild…..
Så löd en av inledningsmeningarna som min skrivargrupp fick vid helgens kursträff. Jag sa aldrig det, men övningen var en tyst hyllning till Hanne Örstavik, vars författarbesök jag var på förra veckan.

För mig börjar det med en bild, sa Hanne om sitt skrivande. Ett hus i mörkaste nordnorge och en nyfikenhet på vem som finns innanför dörrarna.

För henne är det en bild. För en annan en relation, en replik. Ett yrke.

Beskriv bilden. Sjunk in i den. Vad finns där och vad kunde finnas där? Vem har målat det lilla skåpet i hörnet och varför är fotogenlampan trasig? Varför står kvinnan med ryggen till? Varför vägrar hon att vända sig om?

Jag brukar emellanåt jämföra en text med stjärnhimlen.
Stjärnor som är ljuspunkter som blir till bilder när vi, människor, hittar mönster bland dem.
På samma sätt är en text ensamma ord tills vi, läsare, fogar dem samman och skapar mening.
Örstavik beskrev sina texter som  ”punktromaner”. Texter med en mängd små situationer, bilder och beskrivningar som läsaren själv får foga ihop till en helhet.
Historien, relationerna, kärleken, återfinns inte i de skrivna orden utan i spänningen 
mellan de skrivna orden.
I tystnaden och de bortvända blickarna. I ett barns fantasi om att sitta på ett tåg bredvid sin mamma och åka långt långt bort och aldrig kliva av.
Texten själv berättar inte vad den längtan betyder, läsaren måste själv hitta meningen med den. Skapa bilden.

Hon tog upp frågan om hur det är möjligt att samma ord kan kännas hjärtskärande äkta i ett sammanhang och ekande tomt i ett annat. Hur gör vi för att sätta samman orden så att de fylls med mening?
Kanske hänger den frågan ihop med att låta läsaren själv skapa mening i texten. Att ord som kärlek fylls med mening när vi inte skriver själva ordet med stora bokstäver, utan låta läsaren själv ana sig till den, mellan bilderna?
Kanske är punktromanens stora vinst att textens mening förblir outtalad och därför så träffande?

Textdynamikens villkor. Det är något som Joakim och jag rört oss runt dessa inledande månader 2015. ordens relation till varandra. Sammanhanget. Hur skapar vi en stark mening utan att tömma texten på innehåll?

Någonstans satt jag och hoppades på att Hanne Örstavik skulle ge ett svar.

Naturligtvis går det inte att svara på.
Naturligtvis måste det vara ett sökande.
Det handlar om att skrivaren själv måste läsa sin text och känna in den. Lyssna på ordens placering och våga byta ut, flytta omkring och ta bort. Det är så vi upptäcker vad som faktiskt hör hemma i texten. Det är så en skrivare sakta mejslar fram sin värld, sin bild, sitt språk.

När jag i helgen strosade runt i bibblan, ramlade jag över två av hennes romaner i Vi rekommenderar-hyllan. Plötsligt kändes det självklart vad mitt nästa boklån ska vara.

Jenny