Litteraturteori förtjänar en sprakande framsida

September.
Nu är det september igen.
Det finns vissa fall då vi säger att september kan vara en sommarmånad, men den är inte med i Gyllene tiders låt ”Juni juli augusti” och när jag går över regnvåta gator och tänder lamporna före sju på kvällen, då känns det inte som sommar, även om det kan hända att nån kastar sig i sjön en sista gång. Men det känns okej ändå. September är välkommen.

Jag gick upp till humanisten och inledde höstterminen i måndags, den sista augusti. Det var tungt kvällen innan, segt på morgonen.. Men väl där, i kaféet med välkända ansikten, pappmuggarna med kaffe och kursintroduktionen, planterades något som nästan liknar iver i mig.

Jag ska äntligen få läsa litteraturteori igen.

Vårt textkompendium är granitgrått och föreläsaren sa något om att det är väl lika bra att häftet är grått och trist, så ni inte får för er något om det här ämnet.

För mig är ”litteraturteori” inte ett torrt ord, utan ett ord som man aldrig vet vad man ska få ut av när man börjar vända på det. Ett ord som mycket väl kunde förtjänat en sprakande lila framsida.

Det är ett ord som påminner om att ingenting är givet när det kommer till vad text är. Att text och läsning kan vara nästan vad som helst, beroende på hur och när vi tittar på det. Så fort någon påstår något, hänger det ett gåtfullt, lurigt ”…eller…?” över påståendet.

– Författaren är död.
– ….eller är den det…?
– Litteraturens uppgift är att främmandegöra.
– …eller är det det…?

Sist jag läste Litteraturteori var i Salamanca för Ainhoa.
Ainhoa var en berättare. Hon berättade om litteraturteori som om det var ett drama. Varje föreläsning innehöll små roliga anekdoter och metaforer som gjorde allting lite mer begripligt. Jag minns det som att hon skrattade och pratade mycket. Minns hennes hår som var svart och stort, hennes stuprörsjeans och att hon en gång såg på oss med en lurig blick och förklarade, att anledningen till att hon hade en röd tröja med frihetsgudinnan på var att vi skulle prata både om Ryssland och USA på den föreläsningen.

Det var längesedan nu, men en av hennes förklaringar, som jag tänker ganska ofta på, är när hon beskrev relationen mellan text och textens mening. Det är möjligt att jag nämnt det förut i bloggen, men då får ni ta den smällen.

Hon sa att texten och textens mening kan jämföras med stjärnhimlen och stjärnbilderna.
Texten och stjärnhimlen är fyllda med punkter som inte har någon inre mening. Det är först när människan, läsaren, kommer in som det faktiskt blir betydelsefulla bilder av de där punkterna.

Människan skapar sammanhang och binder ihop textens (och himlens) punkter så att den fylls av betydelsefulla bilder och budskap. Stjärnbilderna finns först när de blir betraktade. På samma sätt uppstår textens mening när den blir läst.

Det är en förklaring jag återvänder till gång på gång. När jag skriver och funderar över hur tätt jag placerar ut mina punkter, eller när jag läser och märker att jag blir irriterad när författaren hjälper mig i mitt meningsskapande alltför mycket. Eller när jag går ut på stjärnklara nätter.

Häromdagen när jag gick in till Frölunda bibliotek möttes jag av den här synen:

lövestam bord

Ett helt bord som bara gör reklam för kommande skrivarkurs, Skapande skrivande. Blir man glad eller!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s