Dikt 200417

Ikväll läser jag en dikt av Hoda Omran, senaste Kritiker,
ikväll tänker
inte det

: det, betydande,
utrym
de menlösa uppställningar vi
av siåså : tänka (dåligt), läsa (bra), kanske
imorgon – att jag : tjågg (!),
tjäg (?), tjö (–)

Berätta
medan vi sträcker ut oss på kanten
huvudena mot avgrunden och fötterna i ansiktet på världen

Diktseminarium 12 (andra sittningen)

Under påsklovet hittade Christoffer och jag en kväll för seminariets återupptagna studie i det danska språket. Ja, ursäkta den putslustiga tonen, men den andemening i kråksången som önskas är såklart att jag halkar och slår näsan i bordet några gånger under en kväll med poesi på danska. Plötslig osäkerhet på böjning för presens på danska. Eller vad som helst annat.

Alltså en självdistans, och en total brist på den. Nedan presenterar textdungen vår omskrivning av Pia Tafdrups dikt PASSAGE ur Dronningporten från 1999.

Det är ju, vissa gånger, och det vill jag verkligen mena, detta som blir poängen med en okonventionellt lång sittning över en enda enskild dikt; till slut skriver man om den utifrån egna tankar, infall och behov. Vi strök titeln PASSAGE. Här är dikten titellös. Vi strök minst 75% av texten. Om vår val i strykningen, kanske en annan gång. Det enda som stör mitt sinne – just nu – är att sakna motiv till att ha tunnat ut det matriarkala ärendet till något … blint/generiskt/könslöst. Också dumheten ryms.

Boken Dronningporten vann Nordiska rådets litteraturtips. Det kommer inte an på sådant, när det kommer till vad som förslår i infall. Det gör det aldrig. All läsning i sin rätt.

Deja vu.

Gennem det åbne vindue hører jeg langt nede
vandet invadere sommernatten,
jeg sætter ordene i gang

hvilken ro på samme tid
i et sprog, født
udforsker det hjernens verdensrum

strømmer let
i forskellige bevidsthedsstadier, et alfabet
over den stumme jord

en duft, en lyd, en flammedans,
en kølig velsignelse

hvor afstanden smelter ned

tyngdeløse
kan hilse på:

Jeg træder ind i deres forværelse,
jeg tøver.

Jeg fortsætter slæktens liv, som blodet
passerer fra hjerteklap till hjerteklap,
gådefuldt monotont
et øre til et andet

Inte heller denna gång behandlas läsningen av en svit i Til den smukkeste av Mette Moestrup. Under båda sittningarna med danska läste vi den. En del låter sig inte omskrivas med enkelhet. Vi får se.

Jag har boken för kär.

Plats som vi bockade av: Syltan. Vid Slussen.

 

 

 

LYCKLIGTRÄFFAR, fadäsernas kontrahenter

Långfredag.

Jag skissar på en text som troligen aldrig ser dagens ljus. Den är för babblig, den saknar en precision – ett förslag – som skulle hysa eller visa på dess ärende.

Långfredagens förmiddag. En ovana, detta, att alls få vara här. Skrivkontoret i april.

De tomma gatorna vackrare innan pandemin. Är, var. Det är den tionde april, imorgon fyller min barndomsvän år. Att inte ens hysa förhoppningens sken om att ses.

Danskans være, ett ord jag tänker lite särskilt på denna vecka som har innehållit danska på olika vis: ett fortsatt diktseminarium med Christoffer, ett eget diktande där danskans være smög in – innan jag skickade in till en tidskrift – och läsningen, själva läsningen, ja; jag har läst och skrivit det – där finns omlottläggandets band.

Samtidigt som jag skrev stycket om att veckan har inneburit ett närmande till danskan började Eric Schüldt tala med Inger Christensens ord i förra söndagens program. Man skulle kunna tro att textens rubrik – lyckträffen – var satt utifrån detta sammanfall. Så var det icke.

Det är babbligare än så.

På skrivbordet ligger en svart penna med vit text: ”Lars Ahlin-sällskapet”. Den kom med posten igår. Post till påsk. Ahlin i den grymma månaden april. Att fatta pennan om det viktigaste av namn (för mig som skrivande varelse).

Vari består en ”lyckträff”?

Ett provisoriskt förslag: i att inte lämna ett sällskap som en visar sig behöva. Ett yttre eller inre sällskap.

Något litet hände, en gång, men du lät det ske med dig.

Eric Schüldt: ”Det var skärtorsdag eller långfredag. Intensivt solsken, men fortfarande kallt och naturen var så blek, nästan gul. Ja, samma färg som solljuset. Och allt var så stilla. Som att naturen bara väntade.

Samma sak med Nils Frahms pianostycken på den här nya skivan. Är man i fel sinnesstämning går det nog att bli stressad av sån här långsam musik. Det händer ju faktiskt absolut ingenting. Nästan inga melodier. Bara klanger och ackord. Knappt nån puls. Bara atmosfär, och ljud. Men det är samtidigt som att lägga sig på rygg på det där gula gräset på den lilla bortglömda skärgårdsängen, inklämd mellan två bergskammar.

Och solen värmer faktiskt. Det är snart påsk. Och snart kommer livet att återvända.

Ja, allting bara finns. Det är då som i den där dikten av den danska poeten Inger Christensen. Hon som skrev att juninatten finns, och så fanns det. Samma sak med den torra gräsängen. För gräsängen finns. Gräsängen på skärgårdsön finns. Aprilhimlen över gräsängen på skärgårdsön finns. Och i allt detta så finns också jag.”

Vari består en lyckträff? Hur djupt, hur övergående? Hur menar vi …

På skrivbordet ligger en svart penna med vit text och för mig, just mig, betyder den att jag åter vet vad jag egentligen borde läsa om, vara i, redan nu. Klanger och ackord, knappt nån puls i termer av mellanmänskliga skeenden, överlagrat med atmosfärer och ljud från läsningar sedan våren 2003. Fjolårets gräs långt under långt mycket äldre strån.

Vari?

Häri?

Åter Eric: ”Jag trodde att jag tänkte så mycket på döden som barn att det gick över. Men de senaste veckorna har visat att det inte stämde … det som plågar mig om nätterna är såklart osäkerheten …

Men juninatten finns. Och gräsängen finns. Och den blå vårhimlen finns. Det där kanske är en bön ändå. Nånting finns. Jag finns. Du finns. I det finns ingen osäkerhet. Och vem vet, kanske är det språket som är den stora tryggheten här.”

 

 

 

odöd med jönson

hopplöshetens gåva – ”gåva” – bärs fram eller bort; leva av annat

annat än detta gives icke
ett förmenande mer eller mindre

: livdikt död begär det livdikt begär
alltså, inte utan eller med begär, pröva att leva men bara en gång nej

men livdikt begär-som-som, liv begär icke liv [dödliv vore det], alltså

inte så illa
med
illas lilla
förnöjas
i odöd och


avförnöjligas av: livdikt död begär det livdikt begär,
alltså

beställ denna odöd monomant [samma pizza år efter år], gå med din [namne] som i en kartong, i en [allé], hundra meter bort, gå […]

inte där, istället bland […] sneglande ditåt, uppöver, ingalunda, inga men, inte bara, av:


I texten text
av Livdikt, J. J.

 

Semantiska pinnar (LXXXVIII)

Tjugonionde augusti, 2019.

Tänker på hur du skulle kunna ha ”Fotboll, nej. Språk, ja.” i din profiltext på en dejtingsida. Detta är bara en dumfantasi. Sådant en rör sig med. Kanske vore den obegriplig för dig en vuxen dag. Dumt, sådant som inte förväntas ta sig ut. Och ändå. Varför får vi veta de saker vi får veta om varandra? Eller omvänt. De saker som vi inte ska få veta. Varför just de ska bunkras in.

Fantasins ursprung, eller i alla fall historia. De korta meningarna är besläktade med några som jag själv hade. En tid i livet hade jag texten ”Alkohol, nej tack. Barn, ja tack.” som enda presentation. I en dejtingkontext. Skylten med orden var nermonterad när jag träffade din mamma, men du blev till under de åren; över var de då inte.

Vi drack i själva verket var sin Bayersk folköl i skymningen. Eller var det tre. Under tallar i en park nära Stadsbiblioteket. Varför får vi veta de saker vi får veta om varandra?

Varför får vi inte säga vad vi vet om oss själva? Får och får. Så föreställer jag min röst till dig när vi pratar om några år: Får och får.

Tjugoåttonde februari.

Klockan är runt 23:00 när vi går längs kanalens mörka vatten. Det har regnat ymnigt under kvällen innan ni ankom, men nu glider molnen isär och rymdens sken lyser upp Malmö. Du sitter på cykelstolen. Vi promenerar sakta. Din mamma bär ett långt paket med pinnar från skogen. Din mormor har slagit in dem i tidningspapper innan ni lämnade skogen utanför Gävle.

Du berättar att Kling träffade en kompis på tåget. Nja, en kursare. Men så utmärkt med bärhjälp på Stockholm C. Det förstår vi alla tre. Du är som så ofta större när du återvänder. Mamma Kling frågar om du vill berätta vad du säger om ett visst hus … det är tydligen på andra sidan kanalen … du tycker att det är vackert, får hon säga. Det är den nybyggda, bruna sockerbiten ni menar. Jag tycker också att det är ett vackert hus. Blir glad av att förstå att du brukar tänka saker om det.

Innan Rättscentrum kollar jag om du minns vem av dina vänner som bor där, snett över. Det gör du inte. Uppmärksamhet och minne är ännu något du flyttar med dig där du i världen går, når. Nyss har anlänt. Väl hemma igen vill du kolla på TV. Vi äter macka. Du ser dig omkring i vardagsrumssoffan och vi är alla lättade över att ha flyttat in, vidare. Det är en röra, men snart ska vi få trivas.

Månadens skrivövning: Skriv, nej håla

Bloggens sextonde skrivövning är en samproduktion med Stina Karlström, och ånyo märks det att hon utbildar sig till bildpedagog.
För ovanlighetens skull presenteras övningens instruktion i form av en kollektiv dikt skriven av, ja, oss två.

 

Borde jag skicka nålade papper som vykort till dig?
Borde jag be om nålade ord
som vill bli lästa från gatan eller inifrån lägenheten?
Vad för ord – varför ord –
har jag att säga någon på gatan eller oss,
härinne?

Hud-
jaget, det du får
med sticken

Vi blir inte mer
verklig(a)
av en bloddroppe på fingret

”Det kliar i halsen”
”Host”
”Självdisciplin”

Solen,
långsamma,
långsamma
hand

Ännu långsammare

tills det går kli
instruktion: punktera
vidare

varning för fläckar

Det är bara en syssla,
en sy-ssla
som att puffa kuddarna i soffan
eller gå ut med återvinningen

pappret ska inte överskrida
handens storlek

Eftertanken finns inte i hålen
hålen hjälper dig att släppa –
in
och slippa slippa in

nålen går ut och in och ut och in
ut och in
ut och in
ut

 

hålad bild

Om spåren på stammen: Ur Semantiska pinnar LXIII

Det här är en text i en serie om skivan samma stam som franskans hjärta  utgiven tillsammans med Daniel Westerlund. Den här gången om spår nummer 9, Ur Semantiska pinnar LXIII.

Det går undan. Det har gått undan under lång tid.

Kanske är det en sådan känsla som underströmmar detta långsamma spår: sedan länge, strömmen av frånvända beslut; som om vi härskande
kunde lagstifta oss ifrån något
av döden givet –

Beslut vända bort från vår gemensamma grund (dödligheten). Beslut tagna för Rut, Rot och för maktens Rim och Reson
utan Pardon.

Beslut vända mot Centrum. Beslut tagna för att blända eller för själva det bländande vita.

Även i den lilla kommunen ska husen stå vända rygg mot rygg med plats för fruktträd emellan, om så bestäms; axel mot axel, ingen ögonkontakt, om så bestäms; skorsten på skorsten, om så … Bromölla kommun
har förbjudit bön på arbetstid.

Inte minst i den lilla kommunen ska människorna stå vända rygg mot rygg, om så bestäms –

*

Texten är ett fragment av ett fragment. Det större arbetet, långdikten som består av många bearbetade fragment, heter just Semantiska pinnar. Där har samtliga sidor ett du-tilltal.

Att detta ”du” emanerar ur mitt eget barn råder det ingen tvekan om alls. På detta text-ljud-spår som Daniel har gjort är duet utlyft. Här är det bara ett politiskt sken eller skeende kvar.

Eller är det så? Kanske finns duet – det autofiktiva barnet – i ”viet”? Men då drar man det ändå väl långt.

I det fragment som Daniel och jag har använt oss av handlar texten mestadels om känsloekonomier. Det handlar om frågan om vilka känslor som det är tillåtet att känna. Med hjälp av en serie i Bamse funderades det mycket på den saken sommaren 2019:

”Som detta med att ”de ska skratta”, de som lyder härskaren. Jag säger att de måste det. Det är förbjudet att vara ledsen. Men i Sverige är det inte det. Du upprepar: I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.”

Och här är vi.

Mars sista dagar, 2020. Covid-19 kommer att förändra vår (gör vad du vill med detta pronomen) förståelse av vem och vad som är sörjbart, sörjbara. Vem och vad som ska skyddas. Vem och vad en är, och inte minst, med vilka. Här är vi i ett klassamhälle som är dödligt för vissa och alla. Här, och vad det kan betyda, nu, sen.

I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.

 

 

 

 

 

Metoderna (Den till vana förda uppvärmningen)

Det är fredag, om än inte på ett sätt som vi kände igen som denna dag för bara någon månad sedan.

Veckan som ska kammas ihop. Men var är kammen? Håret?

”Håll helg”, skriver jag i en jobbkontext. Men det känns inte enkelt att tro på hela den underliggande förhoppningen om en god skillnad mellan en fredag och en lördag. Någonting som var erfarbart är inte längre det, och istället ersatt av ofrivilliga lager och saker.

Vad återstår av att detta att ha helg om det bästa en kan göra är att stanna inne? I vad, eller hos vem, är ens ögon om de har ”jobbat på distans” hela veckan. Eller hur tar de sig hem? Hur tar de helg? Den här verbgymnastiken, som inte var helt smidig tidigare, är nu som omöjlig. Från vad tar en helg / var håller jag helg om jag är på samma plats / Om jag är sjuk / För rädd om någon närstående för att träffa denne / Om …

Den förändrade situationen är såklart väldigt olika för olika personer denna vår fredag eller vilken-som-helst-dag-nu. För många är det sorg och bedrövelse. Permittering. Oro. Övertid. Alla dessa ord som, utsagda med emfas, talar om en gemensam sak: orättvisan. Det oproportionerliga som systemet föder i än större mängder.

Det exponentiella. Det spegelvända. Detta att medan många får gå ska andra slitas sönder. Medan jag med mitt medelklassjobb kan sitta här och skriva detta ska andra nu se tillvaron slitas itu. Jag hatar detta.

Och ändå, detta, som är ett annat. Detta med rutinen, tiden till trots. Detta med att en ska kämpa för att bibehålla sina rutiner i skrivandet. Hur märkligt det än är. Här är det, mitt skrivande, dagen till trots.

Rutinen: varje gång jag kommer till den skrivplats som jag hyr i Malmö gör jag samma sak. Jag tar fram ett nummer av Ud&Se, det danska tågmagasinet, för att göra ett litet kollage. Samma nummer sedan jag flyttade in i december. Av framsidan är det nästan ingenting kvar. En remsa med namnen på de två musiker som en gång prydde magasinet.

Rutinen: varje gång tar jag fram Ud&Se, oavsett om skrivlusten är god eller bristande, för att göra ett kollage. Om det är mörkt, med stearinljus tänt. Ofta söker jag en känsla för den gryende dagens kollage utifrån vad det är för dag. Olika aspekter kan ge besked om huruvida det ska vara lite bildsättning till ordkollaget eller inte.

Rutinen: varje gång, det att komma ner. Idissla skrividéer eller stå ut med att det är tomt. Varje gång, på något sätt, glädja mig åt att göra det på danska. Varje gång, glad i något med danskan.

Uppvärmningen: en rutin som ska till, för att ett oöverskådligt antal skrivdagar ska bli just det. Aldrig skylla på hettan eller kyla. Varje gång. Så gör jag, för att tala med Bodil Malmsten. Gör inte som jag, som hon också skrev, strax därpå.

Var är kammen?

Vad är etymologin för ”rutin”?

Den skärva av en kollageskärva som jag tänkte visa på bild till denna text är från den 10 mars, vilket var dagen för skivsläppet.

Vad sökte jag den dagen? Eller lika gärna, vad sökte sig i mig?

manglede

Varför ett ord som sted känns lite extra en dag som den – då en skapande människa (för en gångs skull) presenterar något i världen – är inte konstigt. Uppenbarligen, en del av att presentera ett verk måste handla om att ta plats.

Preteritum. Saknade / en / plats.

Det där med danskan i sig är det jag tycker om mest själv med skärvan. Hur vokalljuden går igen: manglede, sted, her. En mumlande men stark assonans.

Uppvärmningens rutin: att lita på något utanför ens eget psyke, bortom dagen, bortom den politiska tiden eller ens relationer som mer eller mindre avgör livet, osv.

Rutinen: något, formaliserat, till hands, bekant, väntande på nästa … bit.

Jag samlar kollagen på hög vid sidan om skrivplatsen. I väntan på något annat. Alligevel her, undervejs.

 

 

 

LYCKTRÄFFAR, fadäsernas kontrahenter

… i en svår tid, nånstans under 2012-13, meddelade min närmsta vän att hon ville dela de pengar hon fått från ett stipendium. Hon ansåg inte sig behöva dem mer än sina vänner, eller hur det nu än ska uttryckas. Där och då ansåg hon sig i alla fall inte vara den behövande.

Detta tog så väl. Och att min vän inte ens minns att hon gav mig (och andra) 2500 spänn gör att det enkelt tar fyr, igen och igen, av att tänka på. Det var något hon bara gjorde, för att det kändes som det rätta. Och för mig var det rena lyckträffen. Så här i backspegeln: en fullödig träff.

Med denna korta text introduceras en ny tablå här i textdungen. FADÄSERna har fått sin motpol.

 

Dikt 200319

Jag saknar att veta exempelvis veta vilken dag det är
– i dig eller mig – och var
att utläsa detta

Saknar att känna datums rundhet eller uppsträckta rygg
men mest bara dags lilla dag, på känn
förnyande manér
– som oss –

Som du, tänkte jag mig, med vår stad för kär för att rädas,
rubbas stum

Minns hur det mestadels var: gott
Om än inte i alla och inte i alla tider i mig och som du har
kämpat dig öht hit, så
dags lilla dag en himmel med ord till
smaken i vardagen
parken
få gå å känna: ”stoder”, ”skred”, ”massiv”,
”skyvis:”