Om spåren på stammen: Leve

Det här är en text i en serie om skivan samma stam som franskans hjärta utgiven tillsammans med Daniel Westerlund. Den här gången om det fjärde spåret, Ur Leve.

Efter söndagskvällens tacopaj diskade jag upp med Eric Schüldts dagsfärska program av Text och musik i bakgrunden. En Federico Colli spelade inledningsvis en Keyboard Sonata In F-Sharp Major, Kk. 318. Detta sa mig: ingenting. Namnet kollade jag upp nu, för denna texts skull. Jag: för okunnig och omusikalisk för att ha glädje av information om klassisk musik. Också jag: vill gärna få öronen omslutna, likt händerna av diskvattnet, sänkas ned, lyftas; finna tankar skingrade av spelande händer från ett annat rum i rummet.

Efter det första musikstycket börjar Eric Schüldt i dagens program prata om mars månad, om färgen blå, om melankoliska utslag – som är olika år för år – i bröstet:
”Åter igen satt jag vid ett tågfönster. Det var skymning, det var i början av mars, och det hade varit en solig dag. Och medan mörkret sänkte sig över jordbrukslandskapet i Sörmland, insåg jag hur mycket jag älskar den här tiden på året. Så har det inte alltid varit. För bara något år sedan var jag en person som ofta drabbades av den djupaste melankoli just i mars, när ljuset återvänder. Men något hade hänt nu, det kunde jag konstatera. Jag kände mig som en blåmålare, en stämningskonstnär från slutet av 1800-talet. Prins Eugen kanske. Eller den andra Eugen: Eugène Jansson. Han som målade med ännu mer mörkblå färger … ”

Och där var det klippt. Han som målade med ännu mer mörkblå färger.

Ur Leve börjar: Leve de blå penseldragen/ Leve de simpla måsarna/ För det fanns en tid/ det fanns/ en tid av, får det lov/ att vara ja bara vara/ ett vidsträckt utan …

Och Schüldts program skulle alltså handlar om detta, för mig. Så lustigt. Så roande. Så mörkblått.

Jag tänkte i namnet av en mindre reception (dvs. att man får lov att skriva en autofiktiv variant på en recensentverksamhet istället för att tjura på sin kammare) säga något om flera spår på Daniels och min skiva. Och nu, alltså, några penselsläng på Ur Leve.

Texten till detta spår hade en ovanligt tydlig födelsepunkt. Tillsammans med Christoffer skulle jag en sen men vårlig eftermiddag lämna folkhögskolan där vi arbetar och jag skulle göra det på ett sätt som jag vid den här tiden lärt känna som gott. På skolans bibliotek skulle jag ta en lagom bra/dålig diktsamling med mig mot tåget för att läsa denna på vägen hem. Bunden till en strategi i tyst kupé. En idé som mestadels har fungerat nog så fint: istället för mobilpillande, ett verk med dikter som det ”passar” att läsa på cirka trettio minuters pendling. Den där dagen hade jag Fåglarna av Lars Gustafsson under armen när vi spatserade iväg på Kyrkogatan. Ja se, på bokens blå framsida finns några simpla måsar.

Ganska raskt – och uppslupet! – infann sig en idé om att skriva typ en minimalistisk putslustig poesi ihop. Leve de simpla måsarna; en leve-poesi.

Och dessa de tre senaste åren har ambitionen puttrat på en relativt låg temperatur. Men den puttrar. Oftast i det tysta, men ibland, som när vi talade om katekretiska bilder häromkvällen, då vågar vi tala på raden om vad vi skulle kunna tänkas skriva.

Nu, nu är det kväll. Nu blir det dansk serie (DNA) med sambon här. Imorgon, först, blir det sista halvan på Schüldtens program. Och till att leve med sin mindre reception.

Leve klassisk musik med en köksfläkt i bakgrunden.

Diktseminarium 12

Det tolfte mötet över dikter med Christoffer fandt sted på Paulibrons pizzeria. Vid ankomsten 19:30 utgjordes klientelet av ett kärlekspar som blandade engelska, svenska och franska i sitt surr. De gick strax efter att nyheterna slagits på. När vi skeppades ut vid stängning, 22:00, hade det inte kommit förbi någon enda gäst mer. Så stängs det ner, denna coronavecka.

Ur ett malmöitiskt, övergripande perspektiv: Paulibron, en rekommendabel mötesplats. Det ligger vid kanalen, har stora fönster, en slussig och världsvan känsla; en plats som också tycks fungera ganska bra för en blandning av klasser och åldrar. Ja, om man nu utgår från en vår- eller sommardag med ett samhälle på hjul igen.

Tema för seminariet var denna gång danska, ja, i sig. Vi hade i uppdrag att välja poesi på danska som utgör en gemensam intresseknut. Jag hade med mig en svit ur Mette Moestrups senaste verk (som är bländande bra), Til den smukkeste, och Christoffer hade med sig poesi ur den historiska stjärnan Pia Tafdrups förteckning.

Först uppehöll vi oss vid en helt kort dikt av Tafdrup:

KØDETS DRAGT

Dén kjole,
jag ville have købt,
hvis jeg var tyve år
                            yngre,
hænger i vinduet,
                drypper rødt
af lys –
som en engel
             lænket til et våbendepot.

Vid ett diktsamtal finns det något tacksamt över att ha en dikt med (nästan) en (enda) impressionistisk bild. Att ta om den flera gånger. Upptäcka att man läste bilden för hastigt, till exempel inte tog in fördjupande innebörder i ett om. Någon läser det som en bild från då, för tjugo år sen. Nej, om jag var tjugo år yngre. Men, en blick från då kan ju finnas i nuets blick. En klänning i en klänning, en kropp i en kropp. Eller frånvaron av. Och den akuta frånvaron (förlusten).

Om man till exempel prövar att stryka den sista raden ur dikten och ser hur denna mästerliga dikt plötsligt skulle kunna vara skriven av en 16-åring. Av ljus, som en ängel. Ikke nok. Plagget som droppar rött, av ljus ( – som en ängel), länkat till en vapendepå. Länkat i vilken innebörd?

När jag läser om fyra dagar senare förstärks det hur viktigt det är att det inte finns något ÄR HÄR. Droppar rött
av ljus
som
en
ängel
länkad till –

Ingen utfyllnad i form av kopula.

Att till exempel ta om den där depån med hjälp av en presentation av hela boken (via Christoffer): dikterna i Tarkovskijs heste rör minnesförlust, minnessjukdom. Alltså, ett slags vapendepåer. Tider med och utan galgar; ett droppande, och ett helt annat, senare. Rött av ljus? hvis jeg var tyve år yngre,

Man kunde fråga sig:
Vad är det farliga? Vad är laddat? Men, det är långt innan presentationen av verkets kontext. Det är innan Christoffer pratade om katakresen: en bild som för tankarna åt olika riktningar utan den gängse kontrollen (hos författaren). Ängeln länkad till vapendepån?

Man kunde ha sagt (men sa inte): den där roten – ”katachresis” – lärde jag mig i samband med att Katarsis av Katarina Frostenson kom ut 2004. Men roten med mera spelade mig ett spratt. Någon rening gav Frostenson inte ut 2004. Det var Karkas. En annan tråd.

Kødets dragt. En så … visuell titel, tyckte vi båda. Fast ingen av oss såg – kläder, hud. Istället själva köttes dräkt. Ett egenartat, ljussatt kött. Högrött kött. Genomstunget. Sårat genom själva … uppenbarandet. Hemska konnotationer, underförstådda. Dagarna kring vårt möte läste jag även mycket Bengt Emil Johnson och tänkte därför: våren låter rå. Köttet rött. Och nu, lördag, inte tisdag kväll, bara –

tanken på allt danskt man inte vet om ordet dragt.

Bara tanken på att KØDETS DRAGT kommer att visa sig annorlunda en annan gång.

Semantiska pinnar (LXXXVII)

Fjärde mars.

Dagen som kommer efter
denna dag.

Dagen som kom före denna dag.

Du har aldrig intresserat dig för ”igår” och ”imorgon” och när vi har gått och lagt oss säger din mamma något tjusigt om att det anses vara ett matematiskt slöseri. I någon mening har du inte tid med ”imorgon”. En dag är livet. En med hatten full av dagar. Slöseri? Eller att det låter skeenden förstelna; bättre med en språklighet som svänger, som kopplar ihop genom att uttryckas, som snurrar på brättets band.

Även det att du gärna tar ett missgrepp igen: Imorgon gjorde vi det, Koffe. Ingen större idé att på nytt meddela att imorgon inte har inträffat än.

Första mars.

Vi låg i sängen, den stora, det var eftermiddag, kanske man kan säga att vi slökollade lite på Svenska Cupen i fotboll tillsammans. Och sedan såg vi lite ”Barn-tv”. Någon gång under icke-tittandet frågade du: Är det sant att man kan rita med kol? Ja. Har du gjort det? Ja, javisst. Vill du pröva, det får du. Nej. Kan man rita på sin egen kropp? Nej, det blir inte bra … Det är konstigt, tåg använde kol, Koffe. Ja, det är konstigt. Men såna tåg finns inte längre. Nej, men ritkol finns. Ja, det är konstigt.

Morgon, samma dag. Det var så viktigt för dig att packa upp din väska. Jag borde ha förstått att det fanns nyheter däri. Sakerna lät du rinna ut på hallgolvet utanför toaletten. Sedan, efter en stund, flyttade vi oss till köksbordet. Tog med nya dinosaurieklistermärken, skulle skriva brev och använda desamma. Det blev två inledningar, ett till farmor, och ett till moster Emeli. Sedan räckte det och de där fortsättningarna kändes … mycket avlägsna. Nu skulle vi skriva fritt.

Du tog ton: ”Det fanns en speciell och en vanlig dinosaurietid. Skriv nu, Koffe.” Ja, jag skriver. Du fortsatte diktera. Jag skrev med versaler, i svart, lite styltigt på snedden för att du skulle se. Alldeles strax frågade du mig om jag har hört den nya dinosaurielåten. Det har kommit en ny. Har du hört den, Koffe? Jag blev uppriktigt nyfiken, frågade om det är en låt med Pappa Kapsyl. Nej, det var det inte. Vad är det för låt då? Min nyfikenhet som faktiskt steg. Virad runt ditt finger. Det är den med … och så börjar du nynna: Det fanns en speciell tid och en vanlig tid… Jag tittade på det du dikterat och lyssnade till hur du tonsatte myten om att berättelsen nyligen kommit till också kommit ut som musik.

Där satt jag. Du hade just skapat inledningen på en berättelse men skojade genast om att det är en låt som fanns. Finns … för att den fanns. Finns fanns, fanns finns. Blicka och skeendet rinner vidare.

Metoderna (Vitesföreläggande)

Jag scrollar i vår konversation och ser att det var helt nyss – den 2 mars – som Jonas skrev: ”Nu kanske du tänker: blir det inget? Ska han ta straffet? Han tar inte straffet. Han svarar.”

Och jag skrattade till, sneglade på när det var skickat (20:37), och funderade på nyttan av incitamentet vite. För så här kan ett kollektivt manifest gärna fungera: ett inskrivet straff vid utebliven leverans.

Om jag är ärlig, ja jag skulle säga att straffet har lärt mig mycket men gärna hade fått lära mig mer om samarbetet i text. Att förbinda sig till, att besluta sig för något, att göra tillsammans, det kräver en humor med endera monetärt allvar.

Och igår kväll, en vecka senare, fick jag aldrig skratta till så där varmt; jag fick inte spegla stunden föregående vecka. Det kom inget innan utsatt deadline (midnatt). Istället sitter jag nu om morgonen och ska med nästa scroll i konversationen se hur vi egentligen uttryckte det i manifestet, ty straffet har inte utlösts tidigare och det är först nu jag tar in det.

Ja, just det: ”Den som ska straffas väljer själv samt inköper den bok som man anser sig vara skyldig kamrat. Eventuella viten överlämnas vid fysiskt möte under våren.” Ja, jag är faktiskt helnöjd med de där formuleringarna. Nyttan av att den som sig i straffet ställer själv väljer vad kamraten ska ha … så ska det vara. Det kan bli en dynamisk sprätt på det där. Det kan bli att man tillsammans faller in i en användbar läsning just genom straffsatsen. Föreläggandet. Boken som skjuts över bordet.

Och nu,
nu får en annan vara nyfiken
på valet
och ja, skrattig
på nästa sätt –

Månadens skrivövning: vänd dig till någon och be henne om en … instruktion!

Det här är bloggens femtonde skrivövning. Den har en tydlig prägel: här tror vi på skrivgemenskapen som grund för skrivandet.

Be någon om en instruktion som den tänker sig är intressant för just dig.

Övningen förutsätter att du vill be någon om råd.

1. Be om ett förslag.

Du hör av dig till någon för att få ett förslag på hur/vad du kan skriva. Du ber om ett slags aktiv skrivhjälp. Du ber om en instruktion, och värt att tänka på i valet av vem du frågar – denna person har såklart olika stor förförståelse för dig och skrivandet.

Det är minst sagt olika, det att be någon som har god förförståelse eller någon som inte har koll på din vilja att skriva. För det senare alternativet, där du frågar någon som inte känner till ditt skrivande, kommer det troligen krävas att du beskriver ditt önskemål en hel del. Vilket kan vara … intressant för dig.

2. Be om vadå?!

I min tanke på den här övningen hade jag en viss sinnebild. I den bilden bär den skrivande med sig ett brev ut. Efter att ha slagit sig ner på en bänk öppnar hon brevet: Vad hör du, där du sitter och läser detta brev? Vad är det för dag? Vad vill du glömma? Vad vill du…

Det är en väl tilltagen bild. Förslaget som den skrivande får genom denna övning kan mycket väl få komma via något så enkelt som sms. Ja, gärna via sms. Brevet, det hör till en sinnebild.

Jag tänker mig att många skrivande skulle kunna formulera något i stil med: ”Hej! På söndag vill jag skriva. Kanske på ett kafé. Skulle inte du kunna skriva en lapp med ett förslag/en fråga för mig att se först – där och då?”

Något annat som kommer för mig: många skulle kanske vilja fråga i själva stunden, ja exempelvis på ett kafé, om söndagen. Då låter det ungefär så här: ”Hej! Det är söndag och jag är på ett kafé och jag vill skriva och du, snälla, var god och säg/besluta något som jag ska skriva om…”

3. Vid svar: Skriv utifrån den andras rådande gåva!

Lycka till!

Smakprov till skiva

På tisdag släpper skivbolaget Qvästlafve en skiva med Daniel Westerlund (musik) och mig (text, inläsning). Samma stam som franskans hjärta, heter skivan.

Idag gives möjligheten till att smaka på saken medelst en video till spåret Midsommar:

https://www.youtube.com/watch?v=60Y4MyW2C6I&feature=youtu.be&fbclid=IwAR3b8127P1A1h3g8T48-ycwF26WNLc4TOV1Tr_D618QQBHYHEEPRt_GIKeU

Håll till godo!

Semantiska pinnar (LXXXVI)

Tjugofjärde februari.

Du är på förskolan när vi talar om diverse företeelser i vårt nya hem. Det började med att din mamma satt vänd mot mig när jag kom hem från kontoret redan runt 09:15. Hon satt där i hallen i den blå fåtölj som nu är i tjänst som internetstol. Nersjunken, med upptejpade sladdar hängande från dörrposter bredvid och över henne. Jag hann inte ta av mig innan vi hamnade i en jämförelse med förr; hur det fanns en plats för internet i hemmet. Internettiden. Ens tid, och ens bidan. Natten som skulle föregå nästa dags dos.

Hon berättade att du hade suttit där i den dunkla hallen, nersjunken, och kollat på morgon-TV innan förskolan. I sängen hade det innan det varit ett blankt nej. Du skulle inte dit idag. I flera dagar hade vi sett hur du sparat på detta nej. Inte ett ord kom ur din mun när vi förberedde dig igår. Verbal skuggboxning med et fantombarn.

Du tog cykeln till förskolan. Overkligt nära, beskrev din mamma det som. Och det är det ju; man hinner knappt prata om världen på vägen, har förskolans tak i synen från startpunkten.

Ännu en grön sopbil utanför köksfönstret och jag berättade om den igår. Att jag försökte lära mig registreringsnumret på den för att kolla om det är samma nästa gång (eller gången efter det). Ett introducerande av plåtarnas värld. Hon skojade med mig och föreslog att vi kunde skriva upp nummer i fönstret, på en liten lista. Sedan vände hon sig om och såg den 70-talsbruna klockan i hyllan strax intill. Det här är ju en så bra plats för lärande, tänkte hon. Vid vilken tid, vilken skylt, vilken färg, vilken dag, …

Tjugonionde juni, 2017.

Igår var jag i Köpenhamn och där läste jag en författare som heter Karl Ove. Det var en underbar sträckläsning då något hos bokens du-tilltal knockade mig. Där andra författare kan ha svårt att rikta rösten går rösten här till barnet som om skillnaden mellan innanför (skallbenet) och utanför inte vore hela skillnaden. Det här tilltalet har så mycket ”mer” än det mesta i du-väg; det både lyfter sig (existentiellt) och sänker sig till det konkreta barnet, tänkte jag. Om våren börjar som följer:

”Du vet inte vad luft är, ändå andas du. Du vet inte vad sömn är, ändå sover du. Du vet inte vad natt är, ändå ligger du i natten. Du vet inte vad hjärta är, ändå slår det stadigt i ditt bröst, dag och natt, dag och natt, dag och natt.

    Du är tre månader gammal och liksom insvept i rutiner, ligger liksom på en bädd av samma saker dagarna igenom, för du har ingen kokong som larverna, du har ingen punk som kängururna, du har inget gryt som grävlingarna eller ide som björnarna. Du har en flaska med mjölk, du har skötbordet med blöjorna och våtservetterna, du har barnvagnen med kudden och filten, du har dina föräldrars stora varma kroppar. Omgiven av detta växer du så sakta att ingen märker det, allra minst du själv, (…)

Jag är din pappa, och du känner igen mitt ansikte, min röst och sättet jag håller dig på, men bortsett från det kan jag vara vem som helst, innehållande vad som helst. Min egen pappa, din farfar, som är död, tillbringade de sista åren med sin mamma, och deras tillvaro var obarmhärtig. Han var alkoholiserad och hade regredierat, han orkade inte längre parera någonting utan hade släppt taget om allt, bara satt där och drack. Att han gjorde det hos sin mamma har betydelse. (…)

Jag vet inte hur ditt liv kommer att bli, jag vet inte hur det kommer att gå för oss, men jag vet hur ditt liv är, och hur vi har det nu, och eftersom du inte kommer att minnas något av det, inte minsta lilla ting, ska jag berätta om en dag i vårt liv, den första våren du var med om.”

Att skriva en dag.

Att skriva en dag som veckas och vecklar ut sig, om vartannat, det är ett storslaget anslag. Själva kontrasten mellan framtidens ingenting (barnets icke-minne av sin spädålder) och någontinget (denna eventuella gåva; en enda dag i skruden av en roman, för det vill jag kalla det) är magnifik. Du kommer inte heller att minnas något av dina allra första år, och eftersom det är så kommer allt jag skriver om dig – och det är mycket – vara … ja, vad kommer det att vara?

Så. Jag var i Köpenhamn. Jag satt framför allt länge och stilla på ett ställe som heter Sorte firkant och ligger på Nørrebro. Jag var så imponerad, och är ännu. Jag har dock hunnit fram till tanken att allt i anslaget inte stämmer. Jag vill gå emot det visshetsparadigm som boken stammar ur. Det finns ett begär att veta som är förståeligt men … ja, vad? Instängande?

”Hur din personlighet var visste ingen ännu, inte heller du, men det hade börjat visa sig bestämda drag hos dig, till exempel att du var lugn, att du var tålig, att du var ljus. Grannen å sin sida, som snart hade levt i sextio år, var rastlös, inte särskilt tålig, … ”

Detta tilltalande en-dags-schabrak är – nog – tilltalande just för att det kittlar de lager hos smaklökarna som är essentialistiska. Om några dagar eller veckor kommer jag sitta här och tänka att jag måste tänka allt själv. Lik förbannat. Åh, boken var så nära att säga mig något om hur jaget konstitueras, kommer jag tänka. Bara för att sedan finna att den inte sa något, egentligen, om det. Det som intresserar mig mest och som jag behöver hjälp att ordklä.

Jag komma att minnas mitt nej till dess ärende vad gäller bildandet av jaget, men hysa stor tacksamhet för den språkliga smekningen:

”Men tänk dig då en verklig ensamhet, du lilla, där du inte känner någon, inte pratar med någon, och där ingen ser dig, utan alla vänder sig bort. En sådan total ensamhet skulle det vara omöjligt att leva i, för varför skulle man då leva? Allt inom oss är vänt mot andra. Språket är vänt mot andra, och därmed tankarna, och därmed dessutom, som den innersta existentiella sanningen, jaget.”

poetixxx .

för att få något gjort – lyft på luren – lägg ifrån dig luren – det (som) ur dig

lyfta – : lyss eller åse eller –

                                                                                                                  vänd an   runt

högtalartelefonen      osynliga svärmeri, kännbara – lägg på – låt ligga                                        kvar i rummet

modell betyder   i-förverkligande av idéer – det som omsätts [från ”idémolnet”] – en modell   att

använda istället för                                                      ett moln att begrunda –

det kollektivas               (som) har somligt att erbjuda

modellen med fyra                       extremer har just extremer och en gräns – cirkeln – runt hela –

så befinner du dig utanför

cirkeln                                     rör du dig i något gränslöst – (”ett gränslöst skrivande”,

”ett gränslöst socialt liv”, ”ett isolerat läsande                              som bara leder till vansinnet”) –



Lundbergs kategoriska imperativ              : en dos vansinne och en dos disciplin     kan

kopplas ihop med cirkeln – att befinna sig – att tappa

bort sig – att ta sig tillbaka in, igen – att gå på diagonalen – väl inne igenväl hemma igenväldigt

långt ut


att

inte fastna                              med ”en fiktiv modell som skapar en större frihet” menar vi just

acceptansen av begränsningen –



att vända vid cirkelns sarg – inte rädas flisor stryka tanken mot – att minnas       har haft en hand

mot och tänkt: Nej, nu vänder jag om

                                                                     med ”en fiktiv modell …” menar vi att det vi säger

om vårt skrivande – las reglas! – inte är de samma

som det som föregår

– alltid halvsant –

”en poetik måste alltid upphäva sig själv” –

*

I texten finns citat ur Lundbergs Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.