Månadens skrivövning: skriv genom ett par-tre diagnostiska fläckar omkring dig

Bloggens nionde skrivövning sträcker sig som en gärdsgård mellan semestern och ett inrättande i arbetslinjen. En semester som tar slut, en gräns att korsa, eller ja, iallafall för mig; det är ju olika det där – med allt. Var du än är i augusti, övningen kan viktas så att den passar ditt rum.

Skriv med hjälp av ”diagnostiska fläckar”.

Begreppet ”diagnostiska fläckar”  dök upp mitt i semestern, väldigt bokstavligt; familjen var i Olofsfors, söder om Umeå, och jag lånade en bok på måfå i Saras hem: Jakten mot nollpunkten, av Carl Johan De Geer.

Vad det rör sig om: just det att se sig om och se till det fläckvisa i tillvarons aktuella rum. Att tolka en fläck. Det kan vara ett knyckligt kvitto på bordet framför dig, eller snor på en ärm, eller ett av solen svett blad på en pelargon. Vad som än utgör hem (eller brist på hem), utgör sannolikt oräkneligt med fläckar att ”diagnosticera”.

Skrivövningen har två skrivmoment: ett flödesskrivande och ett omhändertagande.

1. Flödesskrivande: Tassa omkring i rummet du har beslutat dig för att skriva i. Ett par minuter. Besluta dig för 3 detaljer att skriva om/genom.

Ställ en klocka på 10 minuter och flödesskriv. Låt detaljerna beröra varandra bäst de vill, som med att flödesskrivande; det får bli precis som det blir.

2. Skriv en diagnos om en detalj: Läs igenom din flödestext. Använd 1 mening från din flödestext, gärna som startpunkt, när du skriver en ny text (valfri stil).

Uppdraget ligger i att våga leta efter en ”diagnos” (för dagen, själen, vänskapen, rummet, texten, … ). Förstå ordet vitt, brett, skevt, …

Välj gärna en egen begränsning innan du börjar!

I stil med: max en halv sida till sitt omfång, samt att texten ska skrivas igenom nästföljande dag, ja – eller liknande.

Lycka till!

 

Semantiska pinnar (LXVI)

Tjugosjätte juli.

Vi hinner bara åka hundra meter eller så: ”Var är hans trätelefon?” Det är jag som frågar. Stina slänger en blick åt Sara vid ratten som stannar direkt. Jag hinner knappt leta i baksätet vid din stol förrän Stina har sprungit iväg bakåt längs vägrenen. Vi har fikat, dag två med kalljästa bullar, är på väg hem från en loppis i Nordsjö. Troligen har Stina också sett din trätelefon bredvid dig i gräset.

Du måste nog starta bilen igen, annars dör vi, säger jag. Sara startar Volvon, du hoppar igång: Vi ska inte dö. Nej, det ska vi inte. Genom bakrutan ser jag Stina rusa hitåt, redan, helt klart i segersprång. När hon är inne i bilen och telefonen tillrätta i din hand fortsätter det en lång stund: Och dörrarna, ska inte dö. Och biltaket, ska inte dö. Vi turas om, ja går laget runt i bilen. Trädtopparna, ska inte dö. Grillen, ska inte dö. Fönsterhissknapparna, ska inte dö.

Tredje juni.

Jag vaknar efter att ha drömt att jag följde en fotbollsspelare i ett mästerskap. Nervöst,  lyckligt, utbristande i skrik, ja lite som en förälder. På hans rygg stod namnet Godluck Jochimjesus. Precis så stod det. En gul, grön och röd dress. Inte olik Kameruns.

Du har vattkoppor. Det är VAB som gäller idag.

Trettionde maj.

Vi är samlade i soffan efter en lång morgon (från 04:20). Kling kommer upp till klockan 08 ungefär. Hon ser över dina prickar. Jag berättar för dig om min barndomsvän, Johan, och om hans övermaga många prickar. Och hur det var tänkt; han kom över och lekte för att smittas. Hur jag sedan i många dagar gick hem med hans läxor, och hur han öppnade lika prickig, dag efter dag. Och ett så rastlöst barn, Johan. Som i en särskild sorts instängdhet. Och så detta att jag fick och skulle leka med honom eftersom jag hade varit sjuk redan.

Den här dagen upprepar du det ofta: Din kompis fick många prickar. Jag duttar på din arm för att visa på mängden. Vi skrattar. Som om ett bergsmassiv av tid sakta, sakta lade sig till rätta:

80-talet, 90-tal,
00-tal,
det avskenande
10-talet.

Barnsdomstalen. Vart och ens. Eftermiddagsljus
över köksbord, saftglas

Att ha ropats in. Att sitta vid ett bord
och ta igen sig: mörkbrunt köksbord, persienner, runda, runda glas

Detta lugn och
sprittiga, fyllda dagsminne
vars relativa vikt
varit guld; som det går att förstå
numera

Jag tänker också på den gången då Johan sa ”hon är smartare än mig nu, Jocke” om sitt första barn. Ofelia var då 1,5 år gammal. Hur han skrattade och hur detta skratt gick tillbaka på hela barndomen. Tänk att det där rastlösa barnet kom att härbärgera den självdistans som är av yttersta vikt. Jag tänker på den höstkvällen i Habo, då han sade så, så väldigt ofta.

Semantiska pinnar (LXV)

Femte juli.

Runt 14:30. Minns dagens rörelse – skälvningen – genom ett danskt barns uppkörda ansikte på lekplatsen. Barnet upprepar att det är fyra år och har en egen iPad. Du går runt med din Bamseryggsäck. Jag vet inte om du förstår ordet iPad (stort tack förskolan! Inlåst iPad for the win). Jag tror inte du förstår, men det kan ju även vara så att du svarar att du inte vet för att du hör något i min fråga när jag ställer den.

Jag vet inte vad jag ska säga till den jämnårige dansken, för om jag sa något jag kände för att säga skulle det bli obegripligt för ett barn. I stil med: Måste du försaka min förkärlek till danska? Nej, det kan man ju inte säga.

En halvtimme senare sätter vi oss på kullen. Nedanför oss, vid dammen, ligger ”Sommarlovs” utomhusstudio. Vi kommer där nerifrån, har gått fram och tillbaka flera gånger: Se teleskopet igen! Nu kullen, grundandet, överblicken. Du tittar på din väska som om du minns: just det, den är med. Jag frågar om vi ska packa upp. Det första du får upp är två askar av papper. Jag har två: en blå och en orange! De är från din förskola och jag frågar om du minns att du ska ha med dig något, vad som helst, tillbaka från sommaren. Vad vill du ha med? Du tänker och tittar ut över dammen. Svamp!

Ah. Då får vi hoppas att vi kan plocka bara någon eller några dagar innan du börjar igen. Om du börjar på en måndag kan vi kanske åka ut i skogen på söndagen, dagen innan, försöker jag: men det är inte nu på söndag; det är långt till dess.

Det är långt.

Jag tänker även på Trulsan där på kullen. Läsa igen! Den associativa förteckningen över det att lukta i boken: vädra, nosa, sniffa … det är lite hjärtskärande att tänka på historien om hunden Trulsan i Pixi-format och den namnlösa dansken i samma andetag. Stirret i blicken när han ville ha min bekräftelse rörande prylen. Pappan som satt långt bort i gräset. Och det här skriver jag efter att ha lämnat in de två böcker vi tänkte lämna in den första juli. (Skulle kunna göra ett hopp till den första julis anteckning här.)

Första juli.

Det är så här jag drömde om ett liv med barn, med dig. Vi har traskat bort till Beijers park för att köpa glass. På vägen hem ska vi lämna in ett par böcker (en för dig, en för mig). Regn i luften. Som man inte yvs över. Det drar ihop sig medan vi äter glass. Nya sorter, lyckade. Lövsuset i kronorna kring kaféhuset. Vad gör vi om det börjar regna? frågar jag dig. Du tittar upp men säger inget.

Vi går in. Skyndsamt. Den barnbok som ska lämnas in börjar vi läsa nästan omedelbart, även om jag får ett styng av oro över tanken på att läsa den många gånger. Inga tekniska medel såsom mobil är med och Castors punka kan vi redan utan och innan. Mellan läsning ett och två blickar vi ut över himlen och pratar om det grå. Vi tittar långt efter familjer som sprungit in och gömt sig under träden bortom dammen. Ser du dem inte?

Titta där… Mellan björkarna. Att titta på himlen och prata om det grå. Hur ljust? Kanske hinner vi. Ska vi springa hem? Ja! Du börjar springa. Böckerna under min t-shirt. Vi skriker om att ta skydd under träd på vägen. Höra sitt barn, att höra dig bestämma: Vi springer igen! Femtio meter från Hemmahuset öppnar sig skyn alldeles. Sommarregnsvåta pustar och tittar vi ut. Hör åskan.

Någon stund senare går vi runt med var sin pinne (eller käpp). Din blev så bra, min halvbra. Men hem kom dem.

Dikt (2016 – 2019)

Hallbergskt hos

 

Du kan alltid plocka russinen ur kakan, ingenting ur golvet.

Rulla i sidled med två fingrar.

Sträckta och stela: nej.

Ett kafés neon – rött – plockas ner som flagor från skyltningens höstar.

Boden rymmer vad den rymmer, städad som ostädad.

 

*

 

Startade upp: datorn så kall att någon man skulle vilja likna den vid en förkylning.

Att skruva på sig inför det äckligt goda ini, ja vadå.

Blad och gungar till på grenar som riste.

Bjärt och brokigt var ditt lass, blunda.

Malmö speglas då ännu underifrån i munnen.

Metoderna (Att mata eller låta läsaren äta själv)

I Lundströms Bokradio beskriver Rachel Cusk sin stil i succétrilogin som att hon har ”strukit det som läsarna redan vet” och exemplifierade med ”Paris”: om hon hade skrivit ut Paris i texten hade förförståelsen kickat in; vissa bilder av ”Paris” hade lagt sig över textens skapande av plats, som om det var författarens betryggande, en tydlighet, som matade bara genom att säga ”Paris”.

Hon undviker matandet skickligt, tycker jag – som klurade lite väl mycket på frågan om vilken stad de befinner sig i och utanför i den avslutande delen Kudos. Det är förståeligt, psykologiskt sett, men samtidigt ganska genant. Att äta själv handlar inte minst om att tvingas ställa sig inför sina egna existentiella associationer, snarare än att kontinuerligt stanna kvar – absorberad – av texten.

Radioprogrammet är exemplariskt. Den som undrar om hen vill läsa trilogin kan gärna lägga sitt öra vid intervjun och Lundströms introduktion till böckerna.

Vad gäller att äta själv och en viss genans inför detta med att överlåta sig till det banala i att LETA EFTER SVARET på frågan om VILKEN STAD DET ÄR, så vill jag gärna ge Cusk (och Lundström) lite mer space för att sätta stämningen kring vad det handlar om:

”When I first started writing Outline, I literally, in almost every page, felt god how amazing – to be talking about a woman and not describing her physically. And not describing how other people think of her, physically. And what a .. and I had this sense, as I was going all along … of taking this huge parts of the novel, and putting them in the bin. (…)  And the feeling of lightness that come to me – and to the book – as a resultat of that. Yeah, it was … enjoyable.”

The bin. Stora textmassor i papperskorgen. Att kasta bort det som matar med det som läsaren ”vet”, och författaren är ju som bekant också läsaren. I dont need to do that. And that puts the reader in a very different position; they have to do a lot morw work.

Lundström lyfter fram några enskilda citat ur den andra boken i trilogin, Transit, som typiska för Rachel Cusk. Det här inlägget får avslutas med ett av hennes val:

”Att finna sig själv var som att öppna en julklapp och upptäcka att det som låg i paketet redan var trasigt.”

 

Livet med Lundberg (IV)

Allting började med Lundberg för mig. I alla fall nästan.

Januari, kanske februari, mars – 1999. Jag går andra året på Erik Dahlbergsgymnasiet. Någonting får mig att söka mig till biblioteket. I en vit läsfåtölj försöker jag läsa kulturdelen i Jönköpings-Posten. Om natten blir handen ett skepp av ljus, en bok av Kristian Lundberg. Det enda jag minns är att jag inte förstod ett skvatt egentligen. Och att jag tyckte om det.

På påsklovet någon månad senare ska familjen övernatta i Danmark. Bara göra någonting. Se något. Jag försöker njuta av kultursidan i faderns Expressen, men det glöder liksom inte. Vad var det där för glöd som var där, en gång … ?

Min sportande personlighet känns både långsam och rask i sin transformation: tjugo år senare minns jag inte saker med skärpa. Skrivandets konturering, här, tillför i alla fall.

Jag tror att det dröjde något år innan jag började läsa – vad som då fanns av – Lundberg. Våren 1999 traskade läsningen snarare omkring i Lukas Moodyssons böcker, vilka var enklare att relatera till. Det är dock lustigt att gudsflisan fanns även hos honom.

Allting började kanske med en svart antologi med ”Malmöligan”; kanske var det med hjälp av den som jag hade Lundbergs namn i mig och började läsa recensioner?

 

 

 

Semantiska pinnar (LXIV)

Femte juli.

Idag driver jag med dig och säger att du är som en ”härskare, den dåliga härskaren som vill bestämma över andra” när du vägrar låta mig tala med Kling om … ja vad det nu än var, i sängen. Klockan var 09:05 och Kling försökte med en klockpedagogisk lösning: ”Nu är den långa visaren på ettan, sen när den snart kommer till tvåan, då vill Koffe leka med dig.”

Men det går inte. Gick och går inte, är inte alls nära dessa dagar. Tal ut, brottning in. Vi gruffar runt. Du försöker lägga golvmattan över mitt ansikte, men du får istället en spikmattetagg nånstans och blir ledsen. Du springer gråtande runt sängen, kryper upp hos din mamma, Kling. Jag spelar avundsjuk: ”Det var ju jag som skulle mysa med henne … ” –  och sen blir det omljudslek tillsammans alla tre. Vi känner på ”mussa” som är ditt omgjorda ord ”mysa”. Ett mussaskap, för att tala umlautmässig.

Första juli.

Det är ett slags hjärntävling timmen innan nattning: Vem kan förknippa samtliga namn med rätt leksak längst tid? Materiel ikväll: diverse fordon. Fiktivt tilläggsmateriel: förarnamn som vi hittar på.

Exempel med lastbil. Jag: Vem är det som kör den här lastbilen? Det är … Saut. Som hjärntävlingssugen smakar man på namnet högt: ”Saut alltså.” Sen är det barnets tur att fråga: Vem kör den här motorcykeln? Det är Salt. Man smakar: ”Salt, och Saut.” Vem kör sportbilen? Saut. Heter den också Saut? Vad tusan? Jo, det är en annan Saut! Sedan fylls det på med namn på stundens karta: Saut, Salt och Saut får sällskap av Sauk, Sjåå, Sackå, Sacky. Eller hur de nu än ska stavas.

Tävlingen och magvärmen pågår och man tittar alltså den andre djupt i ögonen och säger exempelvis: ”Och då kör Saut iväg med sportbilen…” och så gäller det att halka rimligt kvasi-korrekt mellan vokal- och konsonantkurvorna. Tills någon sätter tungan fel i munnen och … inte var det Sjåå som körde hästbilen!

En explicitsubtil humor.

Nionde juni.

På väg hem från Gula Huset stannar vi och köper glass i Kärleks Hörnan Kiosk (sic!) och det blir en Sandwich för dig och en Snickers för mig. Vi sätter oss på en bänk i solen på David Halls torg. Pratar om det f.d. Polishuset, om de två röd-vita kranarna, om klockan på husväggen, om varför de behöver två kranar, hur jäkla stort huset är egentligen, om husväggsväxtligheten som nu tyvärr ska ner, ja rivs den med.

Du börjar fara runt lite, på barns sprittande vis. Och så försvinner du för ett par sekunder iväg bakom min rygg. Issekunderna griper om mig, hjärtat hoppar till innan jag får syn på dig bakom statyn vid cykelvägen femton meter bort. Jag ropar: KLANG! Du kommer direkt, jag tar upp dig och får en stor kram och jag säger: Jag älskar dig så mycket. Jag älskar inte …[dig; med väsande röst]. Jag kan ta det. Frågar istället bekräftande: Älskar du Kling? Ja. Och … Manne, och alla mina gosedjur.

Och det blir ändå lite hjärttungt, för det är en ansträngande tid med dig. Det viktigaste är att inte tala om för dig vad du känner – alltså att säga emot. Ta det tunga, vända på det. På cykeln bort till Värnhem tänker jag på hur vuxna sa ”Det gör du visst” till oss barn om det mesta under min uppväxt.

På eftermiddagen. Det var fint att leka med LEGO-gubbarna vid matbordet efter middagen (och så mycket spaghetti du åt).