Månadens skrivövning: Strykövning

Detta är dungens tjugoandra månatliga skrivövning.

Instruktion.

  1. Välj en bok du vill riva ut en sida ur.
  2. Riv ut en sida.
  3. Bestäm dig för ett visst antal ord att behålla. Det ska vara ett fåtal. Förslag: tre, fem eller sju. Som exempel: ”tre till fem ord”.
  4. Börja stryka. Arbeta intuitivt. Allt ska strykas, förutom de få ord du sparar. Arbeta dig ner till de valda orden.
  5. Du har fått en text som framträder genom (också) det som är bortträtt.

    *

    Olika möjligheter:

    Att gör övningen tillsammans med någon annan gör den mycket mer meningsfull. När ni har två framstrukna texter – tala då om hur de få orden kan läsas. Pröva olika sätt! Läs högt, kors och tvärs.

    Efter att ni har läst upp och prövat hur ni helst vill läsa orden, tala om ordens laddning, tala om vilka ord som växer eller krymper, avgör eller avgörs av andra …

    Att riva ut ur samma bok är rekommendabelt. Att tala om hur denna bok väljs är också rekommendabelt. Den måste vara ”rangerad” för att väljas?

    Om du inte gör övningen med någon annan och vill vidareutveckla din text – dvs. att du ser den som blott den första av texter i ett arbete med fler texter så kan du antingen

    – pröva att se den sparsmakade texten som ”dikt 1” och se om du kan skriva ”dikt 2” och ”dikt 3” ur med din första.

    – pröva att använda de få orden i din framstrukna text som del av en längre dikt: gör dem till en rad i en dikt!

    Lycka till!

    *

    Nedan en framstruken skärva under tiden som deltagarna på Kreativt skrivande på Skurups fhsk gjorde en skrivövning i början av september.

Dikt 140320

– Skämmas
för det som en lär
sig genom?

felsteg steg ett teg
till slut: Förslut
inte inte skämmas
emedan en lär sig ta
steg trampar på
kavaljers tår

(tysta ditt självs själv)

kläm till handen le å himla
med ögonen om
det är så: Hej igen
nödvändiga handsvetts
ordfett randas om
det är / släpp
den
blickböjelse som vill
hålla stadigt fast
i någon
du redan kände
dig som

Bidrag till Dungens fyra sidor #2

Inför det andra numret av textdungens zine görs några smärre förändringar. Istället för 20 exemplar kommer 30 stycken att skrivas. Istället för 20 spänn stycket får ett nummer kosta 30 spänn.

En så kallad marknadsanpassning efter att ha sett det första numret sälja slut på två timmar. En större anpassning låter sig icke göras, då det övriga är som tidigare:

Jag skriver varje nummer på en gammal skrivmaskin. Det sätter en gräns för antalet exemplar.

Zinet eftersöker fortsatt tre diktbidrag och har utöver dessa en fjärde dikt av undertecknad. Medverkande poet får ett nummer av zinet.

Värt att påpeka, ånyo:
Beakta att en dikt ska skrivas 30 gånger på skrivmaskin, så den enväldige redaktörens lust att bli fabrik – dvs. min benägenhet att anta just din inskickade dikt – är beroende av en begränsning i antalet använda ord i dikten.

Format: A5, stående ark.

Varje nummer utgår ifrån en särskild impuls – ett citat, en bild, ett ljud, etc. – som dikterna förhåller sig till/växer ur/motsäger/råkar i tal med/skyr med hull och hår…

För Dungens fyra sidor #2 har jag valt en bild att ta spjärn emot eller hänge sig åt eller … vad den än gör med ditt diktande språk, i all bruklig korthet:

Zinet börjar skapas den dag det finns fyra antagna dikter.

Skicka in bidrag: joakim.o.andersson@gmail.com. Som senast delas ett ja eller nej ut till ditt bidrag i en enkel, kort och varm ton. Det var det, för denna gången. Välkommen att höra av dig.

/Joakim

Maskinskrivning…

1.

14 september, – 20

Jag minns oftast det repetitiva och hur det påverkade känslorna. Monotonin i att försöka skapa likadana sidor. Dungens fyra sidor, nummer ett; idén var tveklöst att ett exemplar är ett annat likt. Inget spillande eller slintande, var det tänkt. Först vrida valsen och måtta en marginal etc, sedan det att sätta diktens varje bokstav på sin plats.

Att skriva ”som ett kill/ före utlösning” igen, och igen, och igen. Tjugo gånger, det låter inte som ett så överväldigande fång, och är det ju inte heller, men samtidigt, och det törs jag mena, finns det någonting som kickar in psykiskt. Någonting i en gör motstånd. Att i en annan dikt skriva den sista raden ”prismor för våra brytningsfel” igen, och igen, och genom det – att möta något i en som nästan behöver slå fel… för att leva med, skriva med…

Att skriva raden ”taget formens lagbundenhet och” – i en tredje av de fyra dikterna – tjugo gånger verkar meckigt men är smidigare än de flesta andra raderna, vilket har väckt mitt långsamma intresse. Om en grammatik är skev från början, som med denna rad, har psyket en slags spelrymd för det monotona arbetet på skrivmaskinen. Kanske finns det, så att säga, ett sätt att göra raden till ”min”?

Efter femton exemplar – femton gånger med ”taget formens lagbunden och” – var det ju som att fingervalsen lärt känna dess rytm, dess lilla cesur och för all del, vilket är viktigt för maskinskriverskan, dess risker.

Vad gäller rader med konventionellt korrekt grammatik ser risken alltså annorlunda ut. Här vill något lömskt i en få förfela materialet för att… sätta sitt mänskliga märke. Vad gäller den skeva grammatiken vill kanske något i en, på ett kontrahent vis, lära sig sjunga eller stamma så det stämmer… till slut?

Semantiska pinnar (XCIII)

Fjärde september.

Kommer du ihåg vad han sa inatt, när han kom in till oss, frågar din mamma när vi lägger oss för en ny natt. Nej, det var som bortblåst. Vi måste besöka alla kyrkogårdar i Malmö för att se vem som lever.

Klockan var runt 04, och en serie av sådana nätter pärlar sig sedan en tid, och det förvånar inte att det är det första du säger. Vi kommer att höra mer som stiger ur en, ja vad är nu för mycket sagt, vad vore å andra sidan för lite; vad skapar vi genom att säga ”dödsoro”? Hur svårt är det inte att plita ner ett ord som ”dödsångest”.

Smidigare att skriva om den nya ritualen med en lite bilpromenad innan förskolan. Hur vi håller på att hitta en ny ”grej” på morgonen. Ett litet undersökande av världen genom att gå åt fel håll först. Att finna och finnas av små mysterium (som skador på bilar).

Smidigare bara genom vissa begränsningar för vart bilar leder ens tanke, förvisso.

Trettionde augusti.

På ett block som vi har med oss till stugan har din mamma skrivit ”DETTA GÖR KLANG OCH LOAH”. Vi ska alltså föra en liten bok under eftermiddagen. Detta, då vi vet att du (annars) inte berättar vad du har haft för dig med din vän, eller på förskolan, eller med släkten. Vi söker efter olika sätt att luckra upp din vilja att mura in livets sociala segment.

”VA-bilen. Polisbilen samlade skrot och sjörövarna var i skroten. Det hette Sönderverket.” Min första anteckning. Det var du som var en bil som bara sa Va? och din vän var den aktiva skrotsamlaren. Själv låg jag på sängen bakom väggen och läste ömsom i Bark och löv, ömsom hackades jag upp av ditt Vaande.

Så passande. Dagarna innan ni skulle leka sa du inte mycket annat än Va? hemma. I tröttheten flyttade du med lätet. Ut till kolonin. Din vän var det fart på, själv orkade du inte riktigt röja runt. Även om synkroniseringen skulle komma efter någon timme. Det blev tid för biltvätt precis utanför stugans dörr. I ett enda fnissande rände ni runt knutar och hämtade vatten på vatten. Att kranen skulle slås upp och trycket vräka ner över Loahs skor… sa sig självt. Men jag kunde inte bryta, när ni äntligen hade hittat in i en bubbla.

Efter en notis om ”vattenhämtande” står det: ”IN MED ER!” Som barnvakt infinner sig en resoluthet som vanligtvis inte är min främsta föräldramerit. När vänbarnet hade fått vattensockar blev det innelek igen. Ett andra litet mellanmål. Ny notisföring. Under förandet av noter kom ni fram till att ni två ”ska bestämma allt nästa gång”. Jojo.

Månadens skrivövning: Samtida fragment

Detta blir textdungens tjugoförsta månatliga skrivövning. I övningen skriver du om – i betydelsen ändrar – en dikt. Den här typen av skrivövning kan stanna vid härmandets grind eller få dig att skriva igenom din dikt så pass många gånger att din dikt – till slut – vinner sig egenart.

I början av augusti kom en tredje översättning av den amerikanska poeten Louise Glück och jag ser mycket fram emot att läsa Vild iris. Den första bok som översattes till svenska var Averno och den kom ut 2017. Jag köpte den osedd efter att ha läst en jublande recension. Här lånar vi en dikt ur Averno.

Instruktion.

  1. Läs först Louise Glücks dikt ”ARKAISKT FRAGMENT” ur Averno.

I den här övningen ska du nu skriva om dikten utifrån några stödjande instruktioner. Bara följ eller lämna dem:

Ändra titeln till förslagsvis ”Samtida fragment” för att flytta dikten till ditt nu. Det här är en provisorisk titel som du senare kan ändra till en mer personlig.

Skriv om dikten rad för rad, men känn dig helt fri att röra dig i skrivandet. Exempelvis kanske det lockar att börja med ”lappen” i dikten. Det vill säga: rad 3 kan vara ingången till din dikt.

Där Glücks dikt har en lapp i kursivt, är det alltså tänkt att även din dikt ska ha en lapp (eller liknande). Där Glücks dikt har en andra lapp, ska din dikt också ha (någon form av) lapp.

Ja, om det inte är en ”lapp” i din dikt, utan något annat, som jaget kanske inte tejpar upp, utan … ja? Var? Vad? Din dikts ”jag” kommunicerar något utifrån sig.

Hur som helst: Rad 1 och rad 3 samspelar akut i dikten.

Behåll initalt diktens tempus. Överlag är det preteritum som gäller (”försökte”, ”tejpade”, ”var”), men på ett par ställen får du lyssna in vad kontrasten kan ge, med ett viktigt presens på den första lappen (”Du kan inte…”) och ett imperativ på den andra (”slit sönder dina kläder -”).

Personligen tyckte jag – när jag testade en liknande övning för ett par år sedan – att det var roande att initialt söka byta ut ”spegeln” mot något något annat.

Lycka till!