Metoderna (obetydligheternas betydelse)

Författaren Agneta Pleijel sommarpratade i år – för fjärde gången – och önskade då tala om själva arbetet med orden: ”Jag tänker tala om det  jag sysslat med helst i livet, det vill säga det som kallas fiktion: med rätt att hitta på. (…) Jag ska tala om att läsa också; läsa och skriva hör mycket nära  ihop.”

Det är bekanta papper för den som skriver. Det är välkomna påminnelser: du vill något – helst; du längtar känna en rätt.

Grunderna för verksamheten känns igen: ”Att skriva ner minnen är … att få fram ännu mer minnen. (…) Skriva är det bästa sättet att fånga minnet i smsandets och instagramandets tid. (…) Att skriva är också att möta sig själv, man är också sin egen läsare. På sätt och vis tror jag att alla människor skriver. (…) Nu tänker jag citera mig själv:  Alla människor skriver… ”

Det är bekanta tankar för den som skriver: att möta sig själv (och inte!), att härva i försöken i denna flimrets och förödelsens tid. Men även detta att tänka på hur allas liv skrivs är det nog – skulle jag tro – relativt vanligt att den skrivande tänker mycket kring. Eller, snarare undrar om. För just hur det går till – när allt liv skrivs – är det kanske inte så angenämt att känna sig alldeles säker på. Det mer skymtar. Drar genom dagarna.

*

Att lyssna till Pleijels tankar sammanföll i dagen – augustis första vecka – med att jag läste tidskriften Horisonts senaste nummer på biblioteket. Temat för numret är öar.*

Om en ö skrev en poet som har varit med mig ganska mycket de senaste femton åren: Ralf Andtbacka. Från och till i skarpa skurar, ja. Nu störtdök hans existens in igen genom tankar om obetydligheternas betydelse. I sin text skriver Andtbacka om Antbackgrundet, som ön kallas när han söker efter information på nätet, eller Andtback grunne som platsen heter på deklarationsblanketten: ”Stavningen haltar men det är ändå mitt efternamn och det förenar mig med en specifik plats … ”

”Svårare är att få reda på hur stuglivet såg ut på 1930- och 1940-talen. Vilka var rutinerna? Vad gjorde man om kvällarna? (…)

REDAN i barndomen fascinerades jag av minnet och dess gåtfullhet. Vad var värt att komma ihåg? Hade jag överhuvudtaget upplevt något sådant? (…) Med tiden insåg jag att också det förment oanseliga kan ha resonans och var mer beständigt än det som konventionellt tillmäts betydelse. En kärnupplevelse av tid och existens lagras i sådana minnesspår, som små medvetandeöar i en ocean av oundviklig och kanske nödvändig glömska.”

Ja, det mesta är intetsägande ocean. Men kära är då inte grunden? De få grund som förenar en med en specifik plats … 

Fortsatt Andtbacka:
”FÖRFATTARSKAP, skrivande – detta är min erfarenhet – handlar ofta om att navigera i denna minnesarkipelag, inte nödvändigtvis för att göra dikt på den egna biografin utan för att låta texten laddas av de mörka energier som finns där. Man kan aldrig exakt veta var öarna, de triggande grunden, ligger. Tidens förvandlingar får somt att stiga till ytan medan annat att sjunka till botten.”

Bekanta papper för den som skriver: varje ord är både en ö och dess kringgärdande vatten. Bränningen själv, inte själv. Det är själva skiftningen; hur det visas och döljs genom att döljas genom att visas: och.

Det var redan språk med Andtbacka och fortsatt:
”EGENTLIGEN ÄR SAMSPELET mellan synliggörande och osynliggörande alltid närvarande i språket. Varje ord, varje namn är en ö som inte avslöjar allt och aldrig kan göra det heller. Paradoxen är att också synliggörandet är en form av döljande.”

*

Åter till Agneta Pleijels Sommar: ”Peter Bischsel, han sa att skrivandet, det som tar fantasin i bruk, inte handlar om att berätta hur verkligheten är, utan om hur berättaren upplever den. (…) Bichsel har också sagt en annan sak som jag har fäst mig vid, nämligen att litteraturen måste ha lov att syssla med obetydligheter, rösten måste var fri, som i tangon.”

Konsten – så? Vad är konsten? Ja, inte dansar vi tango utan kavaljer. Inte stiger medvetandöarna upp bara för att du tänker på något så kallat väsentligt. Inte skriver vi om hur det ”är” genom att börjar med vad vi tror är början, eller en ö, eller tango. Vi har att lyssna till liv som redan skrivs? Och skriva med – om – bort – in – ja … ja, komma i bruk?

 

 

 

Månadens skrivövning: skriv om en dikt (om livet)

Bloggens tionde skrivövning blir den första som använder en fullständig text – en kortare dikt – som själva underlaget för skrivandet.

Skrivövningen är klassisk till sin typ: tillåt dig att låna, att härma, ja – att göra något i samspråk med en författare och text ….

Skriv om dikten ”STRÄVT”

Dikten är skriven av Eva B Magnusson och står att finna i Här slutar allmän tid. Den är blott fem rader lång, men rymmer ett påstående – eller ackord eller …  – om livet.

*

STRÄVT

strävt, sa någon, och jag tyckte det var ett ord

för livet, strävt

och att inte mig emot, det där sträva

ju mer jag lyssnade, desto vackrare tycktes det mig,

blev införlivat, blev sig självt, blev mitt mig.

*

1. Läs dikten.

2. Skriv om dikten genom att byta ut ord;

Byt ut minst ett ord på varje rad

– Du får byta ut så många ord du vill på varje rad

Behåll antalet ord (eller stavelser) som de ursprungliga fem raderna har

Börja givetvis med att sätta din egen titel så du vet vilket ord du ska skriva om.

*

Lycka till!

Semantiska pinnar (LXIX)

Första juni.

I kyrkbänken – dock, i en kyrka med mjuka, vadderade stolar; här ska det vara mersmak istället för träsmak, tycks Östermalmskyrkan i Kristianstad mena – här berättar jag för min systers barndomsvän – som bär på deras andra barn, som alltså ska bli ett sommarbarn – att du säger att du inte tycker om mig. Att det framför allt är där vi är med varandra, nu. Inom utmaningens hägn. Att vi där skall bli.

Och att sitta där, på ett bröllop, upplyft av det vadderade, iförd min blommiga skjorta  – som skenbart solitär. Utan familjen. Som jag. Eller. I brytningens där: vad är en-som-jag? Vi sitter å står å går alla i brytningar – skrider fram, bort. In: brudparet. Gravida.

Om du visste vad ett bröllop var och jag kunde beskriva just det jag varit på denna lördag hade jag alldeles säkert sagt att det var sagolikt, för så upplevde jag det. Rörd av smak, hela ansiktet. Rymmas skulle även det att jag bröt upp tidigt, för så var det bestämt – av mig.

Hemma igen hos er, oss. I soffan med Brandman Sam på skärmen frågar jag hur länge du inte ska tycka om mig? Du tänker lite och säger sen: Fyra minuter.

Under timmen som kommer frågar jag eller Stina om det har gått fyra minuter. Vid ett tillfälle säger du att du ska tycka om mig efter imorgon. Det låter bra, säger vi.

På natten sover vi alla tre i den stora sängen. Innan vi somnar gnuggar du näsan på först mig, sedan Stina. Du skrattar. Natten igenom ligger vi mestadels panna mot panna. Din nu milda febers natt.

Tjugonionde maj.

Malmö C. Tidig onsdagsmorgon. Bär med mig många känslor runt anknytning. Läste i Tor Wennerbergs bok Själv och tillsammans igår innan sömnen.

Detta med att anknytning snarare handlar om att fly till än ifrån, och att vi då får en primär – och generaliserbar – fråga om denna ”plats” som vi flyr till. Vad är detta för ”plats”?

Det är inget gryt (för vi har inget gryt). Det är inte en avatar (för det biologiska livet är inte virtuellt). Det är, i någon mån, en person (eller flera) som utgör en relation som blir en ”plats” genom rörelsen. Personen är ”denna plats”, men inte så enkelt. Det är inte bara personen som är platsen, då även rörelsens dit är en platsskapelse.

Om jag förstår Wennerbergs underliggande poäng med detta ”till”-skap, så kan man säga att platsen ligger så att säga spridd på vägen – dit. Den inryms och utgörs delvis i och av språket. Som om ett spädbarn kunde säga: ”Du är denna plats för mig.” Och genom talakten, ja genom, genom den – att kristalliseras.

Kroppsspråket är ändå det första språket? Lätets kropp?

Alltså. Ett helt tvunget dit? Om en förälder är missbrukande är ändå den ontologiska grunden den samma: en rörelse måste livet till. Anknytningen som ger närhet-distans; det dialektiska förhållandet som en påbörjar innan medvetandet därom är med. Närhetens avstånd och avståndets närhet.

Tjugofemte juli.

Denna din rakhet. I denna vår sommardag: När du är naken tycker jag inte om dig.

Diktseminarium 8

Till vårt åttonde möte över några dikter hade Christoffer och jag valt malmöitisk poesi som ingång. Plats för att ackompanjera detta tema valde han: Malmö Brygghus. Det var sent i juni, nog av andningstag in på sommarlovet.

Christoffer följde – för ovanlighetens skull – vårt tematiska påbud och hade med sig dikter ur Hamnen av Sanna Hartnor respektive Tegelkartor av Tove Folkesson.

I ”TORG” av Folkesson heter det inledningsvis i dikten:

”Asfalten glittrar om man tittar rakt ned i den och det är sol. Torget är
avdukat, men hundratals plastpåsar och vitkålshudflagor fladdrar över
platsen som obetalda räkningar.
Avundstrådarna hänger i sjok från molnen.

I springorna mellan kullersten och kullersten trängs fågelmat och andra
djurs mat. En ensam klubbpinne sticker upp, är ett segel utan vind. Inget
tyg att grabba tag. I. För vinden. Det är mörkt i fickorna på människorna
som passerar, de sticker ned händerna och gräver.”

Ordet ”vitkålshudsflagor” beundrade vi.
Snacka om att sätta ordskapelsens mäss på något som skymtat i ögonvrån både över torg och diskbänkar genom livet. Det underligt-läskiga hudlika där …

Flagornas fladdrighet rimmade väl med min läsning av något annat kvällen som föregick vårt möte. Jag hade i kolonistugan läst om den välkända novellen ”Vår nattliga badort” av Stig Dagerman. Ur dess inledning stiger strax en skräpighetens arkipelag fram:

”Stränder där man minst av allt väntat något sådant visar sej, när man låtit roddbåten glida in, försedda med formliga barriärer av äggskal, gamla tidningar och bruna flaskor som ligger och knackar mot stenarna som en stationstelegraf, man stiger i land efter att med stor motvilja ha släpat båten över den oaptitliga randen och hamnar mitt i ett upplag av trasiga konservburkar, deformerade, vårdslöst uppfläkta, grinande mot besökarna med sina ännu blanka bottnar – och i buskarna fladdrar tragiskt gulnade dagstidningar hjälplöst med sin drunknande världshistoria.”

Folkessons dikt trädde i vårt samtal fram som en sång om Möllevångstorgets sista tid som skräpig bunke. Påsarna förbjöds … eller förbjöds ”på prov”? … under våren 2019. Cigaretten förbjöds mer än på prov bara något dygn efter vår sittning ett stenkast ifrån Möllevångstorget. Bunken borstas ur.

Jag har i alla fall inte sett och hört prasslet från de ”hundratals plastpåsar” som vinande tagit platsen i besittning under så många år innan plastpåseförbudet.

Folkessons dikt trädde fram som en slags pastisch. Där far också ”obetalda räkningar” i vinden – tumlar runt – som i ett ”upplag av trasiga … ” för att tala med Dagermans text. Det hör också till det centrala i hans novell att ställa själva frågan om hur vi försöker – eller inte försöker – städa undan vår dödlighet – eller vår förståelse av dito. Som: Varför är ”i förrgår, den kusligt döda dagen före igår” just kusligare och mer dödsmärkt ”än 1936 eller 1928 eller 1912”. En önskad pastisch hade Folkesson kunnat skriva om de svunna påsarna och det ”renade” torget i relation till 90-talet, demonstrationer (säg) 2001 och 2008. Det svunna, också kusliga, men kanske mildare, tunnare.

Den strof som följer på händerna som gräver i fickor i ”TORG”:

”Himlen slocknar.
På andra sidan Ystadgatan har någon skrivit
med olaglig penna: Du är inte rädd.”

Leve poesin.

 

FADÄSER, nödvändiga

genre:
in-
lärnings-
problematiken
i
sig

Lördag kväll.
Har läst i min dagbok, detta års juli, och något som gladde mig särskilt var enkla meningar om hur mycket jag tycker om praktlysing. Denna gula blomma som räknas som en invasiv art – ”kan vara mycket svår att bli av med” – men som i sommarens trädgårdar ser ut att låta oss stanna för evigt.

Jag är glad i att ha den vid kolonistugan i Malmö, men nu var det om tågresans blommor jag läste. I Hörken hade Erika och Jonas en ö av praktlysing direkt i backen utanför torpets bibliotek. Den lös om morgonen. Som en fet blinkning till den av oss som var först upp på morgonen.

Grannarna hade låtit själva huset omringas av prakten.

Fadäsen från Hörken hör rallarrosen till. Vi var på väg hem från sjöbadet, uppför på en grusväg med barnen på cyklarna. ”Den där kan du iallafall”, sa han. ”Är det … johannesört?” Nej, det var det ju inte.

Just rallarrosen får/tvingas man sedan se väldigt mycket av på tågresan vidare norrut mot Nordmaling och Olofsfors. Ja, det invasivas överallt.

Just med ”Rallarrosor” undertecknade Athena och jag en kollektiv text i tidskriften Subaltern år 2007. Problemet för mig var bara det att jag hade tänkt på blomman vallmo när jag föreslog namnet ”Rallarrosor”. Fadäsen med rallarrosen tycks alltså generisk.

Den underliggande, livsirriterande fadäsen rör såklart att inte leva ett liv som får mer växtnamn att komma i naturlig svang och andning.

Semantiska pinnar (LXVIII)

Första juli.

Vi sitter med din dagbok. Jag vill skriva där vi ”är” i tiden, du föredrar en dag i ett förgånget maj. Du pekar (där du vill):

Du kan rita första juni här.
Första juli, menar du?
Juli!

Vi tittar på sidan. Jag undrar faktiskt:
Hur ska jag rita juli?
Bara rita.
Menar du skriva?
Skriva!
Okej.
Bara skriv, Koffe.

Och jag skriver precis det vi sa: Du kan rita första juni här. Och så vidare: Bara skriv, Koffe.

Hur kommer vi en dag att tala om det skrivna från din barndom? Kommer det att vara som en mytologi vi är mer eller mindre är överens om det mesta? I stil med: ”Och då sa du: Skriv det där! Och så skrev jag lite, och sen frågade jag dig om det lät som du hoppades.”

Hur kommer vi en dag tala
om det skrivna
som du kan läsa? Hur kommer du läsa
det?

Och.
När. Om.
Varförfjärder.

Det talade-nedskrivna-utläsbara?

Tionde augusti.

Väcktes ur en dröm på Månsarps IP. Du känner inte till den orten, min ursprungsort. Vi sa bara ”IP”, inte ”Idrottsplatsen”. Du har inte ens varit i Jönköping på två år.

Innan drömförlusten hade jag precis dubbelkollat med Uwe Rösler hur han menade med den lapp han precis gett mig genom målets nätmaskor: ”5 minutes into the game [pil uppåt]”. Jag hade samlat ihop bollarna efter uppvärmningen, inför matchen, och vänt mig mot planen med slänten på andra sidan. Tallarna. Skymning, regn i luften, tovigt gräs. En lustig känsla av det att matchen inte var spelad ännu, att vi var inför, då det redan skymde. Och fram steg han med händer som gjorda för maskor.

Jag sprang sedan ifatt Uwe (Malmö FFs nuvarande tränare) och jodå; med pilen uppåt menade han att jag skulle störta in i offensivt straffområde efter exakt fem minuter. En AC-löpning? Yes, indeed. Men det är ju absurt, ville jag säga … det beror ju på spelet, spelbilden, momenten där och då; tillfälligheter över hela linjen.

Du var leende, tyst, igen. För tredje morgonen i rad kom du in till oss och bara la dig i vår säng. En revolution tycks pågå; du har ropat och ropat från ditt rum, sällan eller aldrig kommit släntrande till oss under ett och ett halvt år med eget rum. Denna morgon bara konstaterade du att du skulle vilja ha frukost. Efter att ha lagt dig ner. Vi steg strax upp.

Åttonde juni.

På Helsingborg C kom tendensen att vilja säga att du bara vill vara med Kling, inte med mig. Du väste på ditt signifikanta vis: Jag vill inte, vara, med, dig.

Vi kom från fina dygn i mammas, din farmors, stuga. Det kom som ett oväder över dina ögon: … gillar inte dig.

Livet med ett bara som drar fram över skyarna och träffar på oss igen och igen. Bara Kling!

Andra juni.

Vaknar och tänker på vad det egentligen står om känslor i Existentialismen är en humanism. Vad ville jag åt när mina fingrar tog ned just den – just igår kväll?

Minns det här med att känslor formas, att vi måste handla för att veta något-om-något känslomässigt. Att ha mod att stå ut med att inte vara omtyckt av dig, mitt eget barn, blir större genom att tänka på hur du helst ska få forma känslor som är: motsägelsefulla, utmanande, tillfälliga, rekursiva, falsifierbara, ja … vad vet jag.

Sartre: ”Å andra sidan är det, som Gide så väl har uttryckt det, nästan omöjligt att skilja mellan spelad känsla och upplevd känsla: att bestämma mig för att jag älskar min mor och stannar hos henne eller att spela en komedi som får mig att stanna hos henne, det är ungefär samma sak. Med andra ord, känslan uppbygges genom de handlingar man utför; följaktligen kan man inte gå till känslan och här få några direktiv.”

 

Kollektiv dikt 190522

I

och jag ska
passera denna väg
som sträcker sig
längre än vad mina ben tåler
och du hjälper mig
inte för du har redan gett upp
och nu sträcker jag ut
min hand men du
är ju inte här
du har egentligen aldrig

II

varit med i
vår tvåsamhet
i det gula
i det smutsiga
vidrigt önskande
ett omättat begär
passerade vägskäl
vilken väg
bara väg, rå väg
en ensam förbindelse

III

mellan mig och mig
men i själva verket
tar du in
ingrodd konflikt
lever kvar
i oss
i det gulas bleknar
ditt ansikte
segnar medan
vägskälet är råare

*

Dikten är skriven tillsammans med Olivia Fredriksson under lektionstid. Vi skrev varannan rad och skickade via våra datorer. Dikten får stå kvar i sin allra första skrud.

Lektionsdagen var en uppföljning till Wanås-utflykten dagen innan – och teman i dikten kan väl sägas ha spår av sådant som vi eventuellt tänkte på när vi traskade omkring och samtalade runt verken i skulpturparken. Möjligen; det står inte explicit på någon rad i dikten.

Här står bara följande explicit: vi tyckte att det var fint värre att skriva en gemensam dikt om konstupplevelsen.

Tack Olivia och alla andra i Kreativt skrivande för ett läsår jag kommer att minnas.