Semantiska pinnar (LXXIX)

Tjugofjärde december.

Din mamma säger på kvällen att ingenting gör henne så stolt som när du säger: Nu är jag arg.

Och när du säger det inför flera människor. Tidigare på dagen, julfrukost hos din faster, och jag hämtar ”tårhandduken” till dig: Nej, jag ska inte ha den, jag är inte ledsen, jag är arg.

Din mamma som menar – inte minst det att kunna uppfatta samt uttrycka sådana känslomässiga skillnader.

Nej, jag kan inte känna hur det skulle kännas att minnas
att ha kunnat säga
”Nu är jag arg” till mina föräldrar.

Extremerna just nu.
Hur du ena stunden skäller ut oss (det kan vara att en LEGO-gubbe har flyttats medan du sov) till att du hukar framför oss i tacksamhet. Hur det ena
och det andra årtiondet också
kan se ut som noder; min pappas ”luugn”, ”inte gråta” och vårt ”vill du ha tårhandduken?”

Nittonde december.

Morgon. Du välter ut en pappmugg med pärlor. Det är bara att plocka upp, säger jag, utan att jag hinner lägga till att jag hjälper dig: Det var inte jag! Det var tydligen Silas. Senare under förmiddagen är det Silas flera gånger om. Det är han, din kompis, som har haft en vattenlek och lämnat en golvsjö efter sig, det är han som inte orkar gå ut, och så vidare.

För min del fanns det en njutning bara i det att få höra dig smaka på namnet. Ditt avlagda namn. Ditt födelsenamn. Jag tassade omkring och mindes hur jag tänkte kring namnet när du fick det; hur du gärna skulle få en ättgemenskap med ”Stina”. Namnen, tillräckligt nära för att stundom uppfattas som supernära: S… S… i… a… Och ändå med divergens: ditt slutande slut, Stina med ett öppet skall till slut. Ditt ”l” som en mast. Till exempel.

En segelmetafor?

Ja till namn, tiderna, betydelserna; en sådan dag. Jag sökte även efter en bekants barns namn inombords. Har aldrig träffat barnet, och fick inte namnet ”Mantis” ur skallen på grund av att korsningen av Amanda och Martin kunde ha varit det. Ja, mixen av barnets föräldrar. Det krävdes att Stina kom hem och ropade ”Du Klang, senare kommer Mantis hit och leker idag!” för att jag skulle komma på det andra – Malte.

I Malte har de tagit av bådas revben, så att säga. Men Silas saknar i stort sett affinitet med Joakim, för mig. Det åker tandem med Stina. Och så detta med den första tiden – när du kom hösten 2015 – och hur det kändes rätt för mig att det var ni som skrevs ihop. Att jag som pappa skulle börja en bit ifrån. Detta, att förtjäna eller aldrig förtjäna sin affinitet, är inte enkelt att rota i känslomässigt.

Ja till ljus, belysning, en sådan dag; ny ljusslinga till balkongen, lampa till en julstjärna, en stjärna att hänga i ditt fönster. En tur till Jula inte minst för vägen i vind på cykeln ut. En tur med omfattande dinosauriesnack; du berättade att det inte fanns människor och hus när det fanns dinosaurier. Bara växter, säger jag. Ja, men dinosaurieväxter.

Ja.

Tjugoandra december.

Din farfar var här.

Du hade inte träffat honom på över ett och ett halvt år och inför besöket svarade du antingen ingenting eller Är inte han död? när jag sa att han skulle komma.

Din farfar var här. Genom att skriva något skrivs något in. Det är trivialt som en refusering. Genom att skriva in honom den tjugoandra december hörs det hur en större leksak skulle fylla ut ett mänskligt tomrum dagarna som följde.

Du fick en stor traktor med släp. Vi gick till Båtlekplatsen och tog fordonet med. I sandlådan blev han ett barn som vill ha bekräftelse: Säg gärna till mig att jag också har gjort något bra. Sa han. I rimlighetens namn pratade du till mig. Han kämpade för att vända talets klinga, använde ditt rätta, varande namn en massa gånger. Kanske kunde han få en bekräftelse för pinnarna-som-lyktstolpar när det inte funkade med pinnar-som-träd?

Nej.

Under fikat hade jag rest mig och rusat ner till tvättstugan när jag inte orkade bli indragen i en oombedd företagshemlighet en enda gång till.

Ett och ett halvt år.

Ja.

Nej.

Medan kalenderljuset brinner (24)

24.

du hör inte
av dig
heller

dagen
förlöper

stjärnor
med avstånd som vikts
förutsättning

kanske
tänkte du
på nån av alla
gånger med händerna
munnarna
djupt i fickor
halsdukar
svajande unga
nog att bara gå
å prata
vad som och ur
det lästa

i det varande
nuets led
det saknar jag
: ett allé-
genomfarande
rop

stilla
förlöper
rymden i rummet
skallen en bit
till
till en dinosauriefot
en julafton

knappt ser jag
längre
under skymning
skrattar varm
av tro på gruppens
pussel

– ingen vet när avstånd
har närhet
som förutsatt
historia

Medan kalenderljuset brinner (22)

22.

från 2013 års kalender

Du

ger mig detta blockljus, Siv (Rut (Evy)),
du får inte lämnas ut
med namn, du
som ger mig
också äpplen, bananer, och frågor ja vad
tycker jag om; den eller den
chokladen
eller himmelsk tid
och metern vid porten tanken på
handledsfrakturer
skiftandet mellan leenden, undan
drar pyntandets blida
ber mig sedan
i butiken åter
ja
att byta till en ljusare choklad,

Du har
åter åter hemma
i handen ett kvitto på ”160 riksdaler”, denna
blockljusdag; Tänk
vad Netto gav
för det lilla Du kommer
lämna ett tomrum
en vålnad för hela
arbetsgruppen
när du inte längre orkar kvar

Semantiska pinnar (LXXVIII)

 

Tjugosjätte februari.

Påsen. Nu är det du som ska ta hem det som slutit om vid sovstunden.

Att överta en plats. Att överta en påse. Att skriva över, skrivas över. Ta hem, lämna vidare. Platsen på mattan, platsen i sovsalen. Hallkroken. Sömnen, uppvaknandet. Springet ut.

Under allt, fröknars bärande händer. Upplyftande av påsar, skal, nappar.

Jag vill ha den som Elias. Att skala en banan som Elias, alltså som det största barnet, alltså detta tema som rör att barn – jag menar människor – tycks behöva få vara både små och stora omlott i sina grupp. Växla som ljus.

Varför jag skriver ljus?
Jag vet inte.

Screenshot_2019-12-22 Instagram-foto av Joakim • den 26 februari 2019 kl 15 07

Semantiska pinnar (LXXVII)

Tjugonionde november.

På din golvmatta står en stearingran från Ströget och julhandeln 2017. Där är den, den där känslan som man vill åt: att ha fått kika in genom en förhoppning om framtiden. Jag minns hur jag inte ville tända den, bara ville bevara den för kommande års lekar. Och 2018 var den given som gran på ditt rum. Beklädd med några kulor och annat pynt. Och i år? Vi får se.

Tjugofjärde november.

Söndag morgon. Du tittar på ”Greta Gris”. Det är skönt, för det betyder att det inte är någon våldsam LEGO-film beställd. Men vad skulle jag skriva till dig? Jo, något om att ditt förhållande till språket kan kännas så sublimt.

Innan Greta-tittandet tittade vi på rummets tomtar. Dvs, du rörde dig och var med dem. Hämtade till sängen. Flyttade. Angav nya platser. Frågade om vilka du får leka med, ja kompromissandet för både dig och mig (jag hämtade ner min porslinsfavorit från köksfläkten). Och det var mycket den där snöbubblan som sedermera födde min textfantasi kring orden ”sublimt förhållande”. Heter det det? Glasbubbla? Tomtebubbla, kanske? Det heter Glasbubbla med tomte i, slog du fast, efter att ha tänkt en stund på saken.

Femtonde december.

Du har fått en pysselback av din mormor och morfar. En väl tilltagen plastlåda fylld till brädden med pysseltillhygge. Korkar, glasspinnar, piprensare, men även klistriga figurer, och lim, limpistol, ja mer än ögon och mun orkar räkna upp.

Det fanns även ett slags pusselbrickor som man målar själv. Du och din mamma målade var sitt pussel så snart hon hade kommit hem. Hon målade en dinosaurie. En T-Rex med en färgteckning som löpte över vackert i växlighetens förteckning. Du gjorde också en dinosaurie. Din var helt röd men den konturlösheten löste du: En dinosaurie i dimma.

Tionde november.

Eftermiddagen tar sitt grepp om dagen och jag har svårt för att komma iväg till stadsbiblioteket. Konstaterar med din mamma och det kanske vore bättre att få ha ett par timmar själv bara, alltså hemma och möjligen med en sväng till det lokala biblioteket.

Men hur ska jag förmedla detta – (att du inte får leka med mig) – till dig? Jag får väl säga det bara, säger jag till din mamma; går vidare till vardagsrummet där du har byggt upp en ny stad som kallas för Valleby-Malmö. Jag åker inte till stadsbiblioteket, jag är med mig själv här hemma istället, säger jag. Du tittar upp, över mig, i taket, säger inget. Vänder till självleken igen.

 

 

 

Medan kalenderljuset brinner (18)

18.

en enda natt och samma fönster
en mask och en till över
på ort och ställe bruk av stjärnor
åtlytt
– inte helt små händer
enigmor
länge trädda
fram att bryta du med pannan
hängen
redan ärrat vem
och sedan

*

Med spår av Gunnar Björling
samt
en tanke på dikten ”Negativ, tindra” av KF.