Väntextgruppen

Öppet brev

Jenny,


Det är en tidig lördagsmorgon.

Jag skriver till dig från mitt barns säng, efter det att han kommit till vår och jag smugit upp efter det att han somnat om intill Stina. Ja, jag kunde känna att han skulle vakna om jag suttit utanför vårt sovrum och knattrat i soffan. Och i kökets skuggor från veckan ville jag inte sitta.

Det är en lördags morgon som tickar in hit från köket och köksklockan.

Jag läste en halvtimme i ProponeisiS innan jag tog till orda här. Att det är en sjuhelvetes jävla bok, enligt mig, säger kanske sig självt. Denna gång rörde jag mig i det sista hundratalet sidor. Eller hundratalen. Det går inte att erfara mängden, antalet, genom de tunna arken. (När ett ark knappt finns, och orden, på dem, finns (och försvinner) desto mer. Ett galet bläddrande förestår så snart man börjar bläddra efter något specifikt.) Det är mycket av den här varan i bokens avslutande delar: ”OPPOSITIONEN FINNS INTE”. Men det är inte en morgon (för) att bli nedslag.

Det är den lördags morgon då jag tänker på en deadline som rör tematiken skolning. Jag föreställer mig olika saker att skicka in. Det här är alltså en deadline som vi inte har berört tidigare och jag kommer väl sent med den till dig. Förresten: skickade du in något till Tistelblommas antologi ”Masken rämnar”?

Jag föreställer mig / Jag föreställer mig olika saker att skicka in.

Det är en lördag med fem dagar kvar till vår egen nästa deadline, J. Det blev inga texter i mars för Väntextgruppen, men vi lyfte våra hakor och blickade raskt mot april. Vi trodde på det. Tror ännu på det, ja? ––––– Hur är det egentligen hos dig?

Jag skickade, till slut, in något till Tistelblommas antologi och vi får lov att skratta åt mig här. Min dikt hade en grafisk uppställning som inte låter sig göras i en e-bok.

Det är en lördag med utan
opposition

i en vår efter en vinter
under vars måne vi
började om
med riktiga brev. Tack
för det,
jag ska svara dig.

Jag kommer att skicka dig en text den 15 april, J. Jag hoppas att du tänker likadant. Jag förväntar mig det. Det finns ett oss. Här skrivs det på det. Här skriver jag / oss / fram mot det.

Det är den första lördagen i år som jag tänker: Fåglarna är tillbaka för att väcka mig.

Jag ska skicka dig en text, jag kommer att hålla vår deadline, men jag vet inte alls vilken text det blir. Det öppna i valet roar mig och var ett incitament till att skriva något nu.

Det är lördagen efter fredagen då jag använde Google street view längs den gata jag bodde på i Buenos Aires, för arton år sedan. Det anarkistiska universitetet för filosofi låg kvar.

Jag kommer att skicka dig en text och vill fråga: Vad ska vi ha för typ av utbyte? Vad behöver du? Och minns du, hur vi har trixat och mixat med själva formerna för vårt utbyte?! Ja, jag tänker nu på sådant som att förbereda respons på sin egen text! I namnet av variation och ruckande på skjulet.

Det är en lördag i mängden och den kan bli strålande.

Jag kommer mer än en stans.

Det är den tionde april och imorgon söndag fyller min barndomsvän, Johan, 40 år.

Jag ska gratta honom. Sedan jag själv fyllde i mars har jag tänkt och känt en del på det där med att inte bli grattad av någon barndomsvän vid min egen 40-årsdag. Nej, jag vet inte vad det blir för text jag lämnar om fem dagar. Det börjar bli långt till 80-talet.

Där en lördag för att cykla till kolonistugan. Det är också allsvensk fotbollspremiär idag. I Malmö äger den rum ett stenkast ifrån stugan. Hånfullt nog skulle jag alltså kunna höra jublet från Stadion om vinden ligger rätt.

Jag skickade in en grafisk dikt till en antologi i e-boksformat. Man måste se humorn i detta, J. Som skrivmaskinsmakare får jag gång efter annan först meddela den som sänder in en dikt: Tänk på att det här ska göras på skrivmaskin och A5. En rad, till exempel, är kortare än vad man tror. Vad gäller e-boken fanns det saker om konvertering som jag inte tänkte på.

På snar deadline,

/J

Dikt 130301

Försakandet av saklighet

Puan 555, var det väl; tvekan redan
i numret

I en första fakta

Virrar mellan språkens
kulörer,
det att minnas

la calle
en un dia

las expectationes
y los anos


Suckar mellan varven: Om jag bara
förstått … vikten av att skriva ner
sammanhängande
detaljer (en fasadfärg, numret, gnissel i
porten, en kyla under handen, kakelmarken
kanske
ett nyckelmärke);
utmålande fakta
som utgjorde den värld som skulle
återge – en dag, eller i alla fall en morgon, eller
stigandet ut, gångens något –
något som låter sig bebos igen

Men inga nerver
för just det

y los anos
en las siguientes

pasos

un dia
en la otra

Månadens skrivövning: Om nyttan av att värma upp tillsammans

Detta är dungens tjugosjunde månatliga skrivövning.

Den här gången har övningen ett något mer didaktiskt anslag än vanligen. Det hela är inte bara intressant för pedagoger, men det handlar om att tänka kring varför det är en god idé att skriva igång tillsammans.

På onsdagar undervisar jag i kreativt skrivande för ett gäng på Allmän kurs. Onsdagarna har sedan flera år en väletablerad struktur. Första timmen, mellan nio och tio på förmiddagen, är det uppvärmning. Vecka in och vecka ut. Oavsett vilken skrivvana man har (eller inte har), så ska det vara rimligt att känna – och tro på – att man kommer in i en längre dag av skrivande.

För några veckor sedan gjorde vi en kollektiv uppvärmningsövning som jag tyckte satte fingret på en hel del.

Detta gjordes via Zoom, ja.


Instruktion:

  1. Var och en skriver en fortsättning på följande meningar skapade av mig:

”Här hos mig …”

”Jag skulle aldrig …”

”Om du var ett …”

(Exempel av Joakim: ”Om du var ett träd skulle jag vara ett löv bland andra.”)

”Säg något om …”

”Varför …”

”Blunda och du ska …”

”Alla vet att …”


samt dessa två meningar som klassen kom på/valde:

”Jag skulle aldrig …”

”Det dummaste jag gjort …”

*

Det var cirka 15 minuter till att skriva klart meningarna. (Innan mitt gäng skrev visste de att de skulle komma att dela med sig av meningarna.)

I vårt fall var den andra delen av övningen – att alla skickade sina meningar till mig, och medan klassen fick ”uppvärmningsövning 2” att skriva på – skapade jag en gemensam text. Ja, ett kollage med allas meningar.

Sedan läste jag upp texten och klassen kunde samtidigt se den på en delad skärm.

Det blir i ett sådant kollage såklart både absurda tankar och vändningar, såväl som en text med ett oväntat starkt narrativ.

Och för att tala klarspråk: ett år in i en pandemi behövs det sätt att orka sätta ord på skiten. Denna enkla ram gjorde det enkelt att se vad vi behöver säga/skriva.


*

Något som var lockande medan jag – i glad hast – gjorde ett kollage var en tanke på hur olika kollage det skulle bli om ett skrivgäng gjorde var sitt kollage av ett gemensamt skapat material.

Allehanda sätt att skapa först ett material om dagen, rummet, stunden och livet – för att sedan med varandras meningar skapa en text… är roande att fundera kring. Jaget, gruppen, världen. Att sätta det hela i rörelse, på mycket enkla, lekfulla vis.

Lycka till med utformandet av en egen variant!

Semantiska pinnar (XCVIII)

Trettonde mars.

Du har knäckt rimkoden. Nu hittar du ohämmat till egna rim och blandar de lexikala orden, den basala maten, riskornen, med egenhändiga ord, ett strössel. Att sådant som -ölande är tacksamt i mun och hjärna; hölande, du hör ju; sölande finns men inga språkregler skulle hindra ett hölande från att finnas. Vi kan få det att finnas. I att börja rimma finns ett världsskapande. Vi har väntat på det här, tillsammans. Det känns. Vi tittar en bit fram och går. Det finns lediga rum för fler ord enligt de regler vi måste ge vårt ja till.

Vid nattningen skrattar du så du kiknar när jag spelar ut att ”skratt” rimmar på ”vattenslang”, och på ”karaff”, och ”istapp”, och vidare; du har knäckt något och sitter inne med den nya kännedom som också ger humorns makt. Vi kan skratta och skratta åt det felande. Blanda den lek som skapar inom reglerna, och gör språkets värld större, med rena påhitt som ger vår stund sin lek (och aldrig kan föras vidare).

Idag skulle Manne och Apan med till förskolan. Det förvånade mig något. Det är inte längre en tid då det viftas med gosedjur. Det är alltmer våren innan skolstarten. På många sätt. Men de skulle sitta i ryggsäcken. Det stod klart. Och vi skulle tala om livet ”hemma” på vägen bort. Mest skulle vi tala om Spooky´s och vilka spöken som är coolast, eller snyggast, eller passar in var i vår stad. Splash vid kanalen. Till exempel.

Och när jag gick tomhänt hem tänkte jag på olika transformationer som gosedjuren är med om nu, i, vad jag antar är, deras sista tid. De knycklas ihop och kallas sådant som rumpi-rumpi-djur.

Det såg ut som att det vore tiden själv som trycktes ihop i deras tyger, i stoppningen.

Tiden själv. Inte själva
om den.


Tolfte mars.

Utropen till Wild Kids. Inget i utropen rör själva tävlingen. Allt har med deras liv att göra. Han är lika som den dagen det var igår. Det var den elfte igår och han är elva år. Siffrorna och tiden har inte fått sina stoppningar. Eller sin sömnad. Det rinner mellan dagar och år i din blick. Tänk vad han måste ha övat, han är bara 11! Som om han var född igår. Och en del av dig känner det nog som att han föddes igår. Den elfte. Jag tror faktiskt att det är så fantastiskt.


Tjugosjätte mars.

Innan förskolan säger du: Hur ska det gå nu för dig… utan Wild Kids på fredagar? Jag behöver något annat som griper mig, säger jag. Och raskt kommer du in på det att vi väntar på att de ska återpublicera säsong 1 av Spooky´s.

På vägen till förskolan fotograferar jag ett rött handavtryck på en grå Opel. Det sitter på huven. Man ser livslinjerna från handflatan. Vi har i över ett år kallat den för vår Opel. Det är en vacker morgon. Våren innan du ska börja skolan.

Månadens skrivövning: Låt det kreativa vara

Bloggens tjugosjätte månatliga skrivövning – som inte är någon övning utan en reflekterande text – slår ett slag för att låta bli att skriva något nytt. Med stöd i Uncreative Writing av Kenneth Goldsmith blev den här månadens text till ett slags boktips.

För några veckor sedan stod jag vid skrivaren här hemma och såg den mata ut ett tjugotal sidor. Tio skulle jag ha själv, de andra tio skulle min kompanjon få senare under kvällen. Vi skulle ses och titta på det vi hade totat ihop under förra årets sista månader. Vårt första försök tillsammans. Ansatsen. Det påbörjade. Förefintligheten.

De där sidorna – tre texter av honom, tre av mig; alla efter söndagsenliga leveranser – kändes bra. Jag hade inte läst om dem sedan december och skulle inte läsa dem nu heller, tänkte jag. Istället skickade jag iväg ett litet meddelande … om något … kanske att jag skrev ut också till honom … men så bläddrade jag lite och en rad framträdde omedelbart … den började med ett ”kom” –

och en stund senare cyklade jag mot kontoret viss om att jag visst tänkte snegla på texterna innan vi sågs. Dels för att den där raden väckt något, dels av respekt för vår tid. Omhändertagandet av det förefintliga. Nästa ansats. Fram över tungan eller kvar i magen.

Den där lyriska raden med ”kom” först påminde mig om något, men det gav sig inte till känna. Inte då. Mötet med min kompanjon förflöt däremot fint – diverse uppslag presenterades. Blickarna framåt, ja. Det här ska nog, på ett eller annat vis, tuffa vidare. Tänkte jag då, tänker jag nu.

Nån vecka senare rotade jag runt i gamla dagböcker under ett skrivande (av diktbrev nummer 24). Och där var den, återväckt, mitt skrivandes långa historia med ordet ”kom”. Utan att jag hade något som helst minne av det, visade det sig att jag satt och transkriberade några sidor ur Kom av Mara Lee i början av 00-talet. Det var omedelbart uppenbart att den där raden var laddad också av den boken. Jag skriver också, eftersom jag redan hade koll på annat, andra texter, andra tiders referenser.

I boken Uncreative Writing berättar Goldsmith om när han föresatte sig att skriva av en hel tidning. Typ The New Yorker. Och nu menar vi hela tidningen. I boken om nyttan av att skriva av får man läsa om hur han funderade på hur han skulle lösa diverse frågor, t.ex. hur han skulle skriva av numret på en nummerplåt i en annons. Skulle den ha en ram runt? En slags grafisk livboj? För att visa sig som nummerplåt. Det här låter inte kreativt, men det blir det snabbt, för den som sätter sig med själva uppgiften.

En del av mina bästa läsminnen är akut förknippade med en stor mängd avskrivande. Dykungens dotter, till exempel, skrev jag av mycket ur. Det tog en satans tid. Och jag bodde den hösten, 08, med skogen utanför huset. Mörkret. Tålamodet. Ansatsen. Och att ge sig eller fortsätta.

Genom att vara icke-kreativ väcker man mycket. Smaken för språket, eller vad tusan man än väljer att kalla det. Se det som. Följa med i. Man ska inte veta. Man ska till exempel närma sig någons stil (med den tid det tar). Goldsmith berättar om sådant som när han bett sina studenter att skriva av en hel favoritbok.

En hel bok. Att skriva av en hel bok. Det är svårsmält, en bra stund.

Tålamodet. Ansatsen. Det påbörjade som, om vi nu ska vara ärliga, helst, säger helst, ska hinna lära en något som man alls inte visste vad det var för något – från början. Det kräver sin tid.

Tredje numret av Dungens Fyra Sidor

På kvällen den åttonde mars släpptes det tredje numret av diktzinet Dungens Fyra Sidor. Numret var skrivet i 40 exemplar, varav de flesta exen var tingade – dvs. förlovade med en adressat – vid släppet.

De resterande cirka 10 exemplaren gick åt när den virtuella världen vaknade efterföljande morgon.

Om du vill köpa det tredje numret låter det sig köpas i en andraupplaga, även känd som Dungens Fyra Sidor simulacra. Här ser vi en simulacra i fönstret hos Anti i Malmö, där du också kan köpa numret:


Denna gång är det en speciell edition av simulacran, då undertecknad skrev 40 olika dikter till själva numret. Varje exemplar av den första utgåvan hade alltså sin unika dikt. Dessa 40 olika dikter kallade jag för ”diktbrev”. På Anti lämnade jag fyra ex, vilka innehåller diktbrev 7, 15, 21 respektive 35.

När du köper ett nummer ur andraupplagan får du alltså välja vilket diktbrev du vill ha i ditt nummer av simulacran.

Jag har gett mina diktbrev namn:

Det kostar 30 kronor (plus 13 i porto) för ett nummer. Det är bara att hojta vid intresse.

Maskinskrivning…

2.

21 september, 2020.

Jag skrev: ”Någonting i en gör motstånd.”

Den både medvetna och omedvetna viljan att bli medskapande kickar in. Att skriva av, och av, och så av efter en duplicering till, högen tilltar; en materiell trötthet är inskriven i förutsättningarna; att skriva under på att den dikt som skrivs ska vara precis så här som den ser ut – gång efter gång – utan att maskinskriverskan lägger sig i – det både förtar och förtär.

Jag skriver: Någonting i mig gör motstånd. Frågan om medskapande är den mest aktuella av frågor. Får som röst. Man måste skriva under på nytt (eller göra sig oseende, bli fullkomligt maskinell). Fullt ut automatiserad – det finns inte. Man måste skriva under på nytt; här bryter dikten rad. Just här. För tionde gången. Exemplar tio. För elfte gången. Exemplar…

Att ett medskapande är ovillkorligt blir en självklarhet. Också i avskriften. Produktionen av den samma. Detta med-i-skapandet, varande den kropp som ger text kropp. Att behöva säga: Det är jag. Detta ska finnas. Säger jag.

Och det känns, i det skrivande som är avskrivande, som att medskapandet även vill ens egen kropp något; somliga rader liksom mjukas upp, blir till en ledig räcka av mobiler; ”stavar eller tappar” glider över, byter position – det blir naturligt att skriva ”tappar eller stavar” och eftersom det gäller ögat lär jag mig se fler och fler möjliga betydelser. Exemplar tolv. Hur var det nu? Står det ”tappar eller stavar”, eller ”stavar eller tappar”? Sist på raden ska det stå… och på den nya raden…

För artonde gången. Exemplar arton av Dungens Fyra Sidors allra första nummer. För nittonde gången… visst var det ”tappar eller stavar”? Att skriva fel betyder att man måste riva arket och valsa i ett nytt. Slita på sig själv. Det tar och det tär och

det säger en mycket – det berör begär – det tittar eller blundar åt ens håll

för tjugonde gången. Tappar, stavar. Stava i det tappade. Etcetera.

Jag hade beslutat mig för att tjugo exemplar skulle gå (för sig). Jag tog en sen paus och skrev i ett block bredvid: ”Det är jag.”

Månadens skrivövning: Den här texten

Du tar här del av textdungens tjugofemte månatliga skrivövning. Denna gång blir det en mer ”regelrätt” skrivövning (efter att det senast liknade en långdikt).

Först ska vi läsa ”Den här dikten” av Lars Gustaf Andersson. Dikten står att finna i hans Bebodda världar från 1996 då den gavs ut på ellerströms.

I dikten tycks poeten använda sig av det som finns närmast – ”På bordet ligger några enkla ting,/ en blyertspenna….” – vilket även är saker som berör själva skrivandet (pennan, bordet, duet). Det finns också en öppenhet i ”vad du vill” som vi här ska lyssna till. På bordet: vad du vill.

Så låter dikten oss bli medskapande.

I den text som du ska skriva använder du dig på ett liknande sätt av saker som finns nära dig. I princip går det bra att se dig omkring och vid åsynen av något fråga: hur berör detta skrivandet? Kanske väljer du även ett seende som blickar ut från rummet? Kanske spricker det upp emedan du funderar på att sätta dig.

Kanske vill du inte skriva en pendang, dvs. en helt kort dikt i stil med den vi utgår ifrån, utan önskar istället skriva en något längre prosatext om livet med de här sakerna (och de andra liv som bebor rummet).

Hur du än tänker där, här kommer hållpunkterna.

Instruktioner:

  1. Skriv utifrån rummet du skriver i.

    Tänk dig att du har en provisorisk titel när du börjar: ”Den här texten”.
  2. Precis som i dikten ovan tar du hjälp av liknelsen, oavsett om det får heta ”den här texten blir som…” eller om du hittar andra fraser som passar just din text bättre.
  3. Låt liknelsen få konsekvenser:

    I ”Den här dikten” blir dikten till något som ”kan förbrukas,/ slängas bort”. I din dikt/text innebär liknelsen också att något kan/inte kan…. men ja, vad återstår att se.

    Det finns alltså en transformativ kraft som övningen handlar om.

    Lycka till!

Semantiska pinnar (XCVII)

Tjugotredje november, 2020.

Vi var Claus och Dimautu på morgonen innan förskolan. Våra tyska poliser. I hallen säger du att vi har poliser i Kiruna också. Vi skiftar i det att vi låser dörren. I Danmark har vi också ett polispar, råkar jag påpeka över gården. Du vill att vi byter igen. Nu ska vi vara… vad heter dem?! Det börjar bli för många namnbyttor för dig. Jag säger lugnt deras namn igen: Casper och Buster.

Det är Paul Celans födelsedag. Schau nicht – geh! Nynnar det långt fram i ansiktet. Någonting i mig vill att vi spelar ut riktigt ordentligt i vårt rollspel på vägen till förskolan, för då kan jag, på något paradoxalt sätt, få tillträde till ett parallellt tänkande. Eller nynnande. Skallskrivande. Idag, kring Celans och din födelsedag. Du som fick ett mellannamn efter hans poesi. En eller annan dag blir det möjligt att tala om ditt namn, Amsel, genom den dikt det kom ur.

Elfte januari, 2021

Vad ska den heta? Den meningen närmar sig toppnoteringsnivåer, säger jag och din mamma till varandra om kvällarna. Vi gör något och genast ska det fångas. Genast ser du en lek i allt: Vad ska den heta?

Häromdagen frågade du din mamma vad det ska heta när ni låtsas att du bär henne på din rygg.