Boken på bordet med Daniel Westerlund

I höstens fjärde avsnitt befinner sig Daniel Westerlund och jag i Skummeslövsstrand. Det var lördag förmiddag, den tjugosjätte september, när vi bandade. En helg som egentligen var tänkt redan för hösten 2020, men ja, saker och ting fick skjutas på framtiden … Nå, den vänhelg som nu till slut blev – den blev av inte minst för att vi skulle spela in gemensamma dikter. Förhoppningsvis släpper vi något – på Daniels skivbolag Qvästlafve – senare i vinter.

Boken som Daniel hade valt att ta med till stugan är en essäsamling som bland annat kan sägas vara ett sökande efter ”riktmärken till det rätta livet”; det är stora frågor, en fullmatad text och stundom i ord som man knappt kan hitta rätt med i munnen: ”ovidlådenhet”. I den mån det lät sig talas om denna gång, talas det om att leva ”som sitt exempel”, till exempel genom att Daniel berättar om när han mötte Ulf I. Eriksson, personen bakom Exempel: anteckningar i levnadskonst.

Rest med från Hökarängen hade Ulf I. Erikssons Exempel: anteckningar i levnadskonst, utgiven av Symposion, 1999.

Månadens skrivövning: Tid är alltid någonting

Dungens trettiofjärde skrivövning handlar om att använda sig av tiden som ram och mer specifikt klocktider som stöd.

Den här övningen mötte jag första gången genom poeten Mette Moestrup, som då kallade den för Time is always something i en konferenskontext.

I Moestrups tappning var övningen ett tips för kvällsskrivande och rutiner i en full vardag. Tänk så här: Det är sent och du vill skriva men hur tusan – du är så trött, det finns en ny serie att se, etc. Trots att orken tryter ska det ju bara gå att skapa och hålla i någon slags rutin. Det är här övningen kommer till användning.

Grundläggande instruktion:

1. Titta på klockan, skriv ner klockslaget, och skriv sedan bara något, utifrån vad stunden och klockslaget väcker i dig.

Ex vis: du slår dig ner på en stol vid fönstret, skriver ”22:34” på datorn. Andas. Tar en blank rad, och bara skriver.

2. Sedan pausar du några minuter och skriver åter igen ett klockslag, säg: ”22:45”. Och så skriver du lite till.

Med andra ord, det här är en övning som kan göras under en synnerligen kort tidsrymd likaväl som den kan dras ut och göras över en längre stund.

Kreativt tillägg:

Var vill du sätta dig och skriva? Om den här övningen görs genom att du även får röra på dig – vart vill du gå?


1. Gå till en plats där du kan skriva. Titta på klockan och skriv ner tiden. Flödesskriv tills det tar stopp.

2. Res dig upp och gå en bit till en annan plats. Skriv åter ner klocktiden. Skriv på nytt.

3. Upprepa din rörelse: gå till en ny plats. Skriv ner klocktiden. Skriv på nytt.

Lycka till!


Boken på bordet med Anna-Lina Brunell

Säsongens tredje avsnitt är inspelat på Scandic Triangeln. Nånstans ska man vara och prövas. Att samtala bakom den väldiga glasväggen, med gatuplanet utanför i skymningen, innebar en del bakgrundsljud som kanske både tillför och tar. Anna-Lina Brunell och jag beslutade oss hur som helst för att trycka på inspelningsknappen och hoppa rakt in. Det var den åttonde september när vi så gjorde.

Anna-Lina hade med sig Blått av Maggie Nelson. En bok som vi tidigare hade nämnt men inte pratat om, samtidigt som hon har levt med den. I livet med boken lät hon den passera poddens bord, erbjöd en hel del tankar om ”det blå” som en ingång till samtal. Kanske är boken ”ett försök att upprätta det som inte är påvisbart men som man vet finns”, påstår gästen generöst en bit in i utläggningen om hur tusan man ska förstå ”det blå”.

Boken för samtalet: Maggie Nelson, Blått, i översättning av Viola Bao, utgiven på Modernista 2017.

Boken på bordet med David Torstensson

Säsongens andra program är inspelat på balkongen hemma hos David Torstensson i Malmö. Det var då den 12 augusti, David har T-shirt medan jag har en genser på fotona – kanske var det en något lynnig kväll. I munnen bulle. Som den vän av podden han hävdar sig vara, bjöd David på bullar enligt uppfattad kutym.

I en vilja att tala om/närläsa en specifik text i boken hade David valt att ta med sig Barndom i Berlin kring 1900 till podden. Den texten heter ”För sen ankomst” och är kort nog för att läsas upp både en och två gånger. I texten ringer det ut, men ”inte som en välsignelse”. När jag lyssnar på avsnittet innan publicering förstår jag till slut – jag fattade inte under själva inspelningen – hur tydligt Benjamin har med gudsfrågor (och den i programmet passerande Simone Weil) att göra. Den allra första meningen på Wikipedias stycke om Benjamins biografi lyder: ”I Walter Benjamins filosofi blandas föreställningen att världen är skapad av Guds ord med marxism.” Nå. Jag ska inte orda mer, det är dags att lämna ut vårt samtalande.

Barndom i Berlin kring 1900, Walter Benjamin. I översättning av Ulf Peter Hallberg, utgiven av Spleen Books, 2017.

Boken på bordet med Ida Brytnér

Höstsäsongens första program av Boken på bordet ackompanjeras av sommarens måsar; det är inspelat på en uteservering i Umeå, den första augusti. Det här var första gången Ida Brytnér och jag träffades och att hon sa ja till ett bandat samtal förundrar mig en smula så här i oktobermörkret. I korthet: Tack för det.

Ida hade valt en bok som hon inte har lyckats läsa och kom alltså till bordet med föresatsen att tala om motstånd i – eller till – eller genom – läsning. När hon några minuter in i programmet läser ur boken får vi träda mitt in i ett virvlande resonemang om ”konstens värde” och … ja, inte är det märkligt att det är svårtuggade saker att förstå; ”konsten är en spiral…”. Inte förstår jag nu heller, när jag lyssnar till det bandade citatet, men Idas tankar om ”konstens förenande uttryck” med mera, strax därefter, minner om viljan att faktiskt läsa och samtala om det här verket en dag … och ja, framför allt minner hon om nödvändigheten i att läsa somligt samman.

Ida Brytnér hade med sig första delen av Peter Weiss Motståndets estetik, i översättning av Ulrika Wallenström, utgiven på Arbetarkultur 1981.

Månadens skrivövning:

Dungens trettiotredje månatliga övning är inte någon sedvanlig skrivövning (det går snart få
på dussinet) utan en kommentar om att skriva,
om att fortsätta skriva, även när det inte finns tid, även när det inte [fyll i själv],

ett även
som vilar mot det invanda, mot
ett eller annat skrivande som alltid – nästan alltid – kan finnas trots allt;

i mitt fall finns MÅNADSORMEN
i de skiften som tycks välla in
över mig –

och jag skrev alltså detta
den tredje oktober för tre år sedan:

”I mitt skrivande liv har jag några praktiker som på ytan känns triviala, men som i själva verket konstituerar känslan av en helhet. Jag skulle gärna kalla dem för de små praktikerna, eller de återkommande, cykliska skrivanden som återkommer … ” –

för
när du av en eller annan anledning tror
att du inte kan skriva
behöver du skrivanden som liksom – nästan – skriver dig
om du bara vill

återfinnas –



Månadens skrivövning: I och ur skolbänken

Dungens trettioandra skrivövning äger rum genom ett klassrum,
och du får själv välja
vilket år du sitter framför tavlan
och läser instruktionen,
du får själv lägga
en årtsid till utanföret, och orden

i någons eller ingens mun;

du kan själv vara den som har skrivit orden på tavlan;
bara följ den första instruktionen
och ge dig själv sedan
en andra
instruktion när du kommer
tillbaka:



Dikt en septemberkväll (2021)

Höstens danska är spanskan

Lusten ett pinnhål bort,
hitåt, här,

Paulibron blir Pizzabron

Kvällens flator stilla vaggade
av sina ryggar
mot knän; Gör
så, här

los talentos de esta
casa de agua

no tenemos cuerpo solo
no hay más trajes
de distancia (dígame)
no tengo, tenemos sonido sobre —



*

Dikten leker med några rader av Monica Picorel.

Månadens skrivövning: Lek fram text tillsammans

Detta är dungens trettioförsta månatliga förslag till ett skrivande. Den här gången kommer inte den kursiva ingressen ta slut och övergå i en tydlig instruktion. Genom att kort återge ett skrivminne vill jag lämna dig med en fråga om villken typ av lekfullt skrivande din kropp skulle behöva.

Igår kom jag att tänka på en speciell eftermiddag i Berlin sommaren 2007. Tillsammans med en vän uppfann jag en lekfull metod för att skriva och motionera. Den ena skrev, den andra cyklade samtidigt ett varv runt parken. När cyklisten gjort sitt varv, ja då var det bara att lägga ner pennan för den som skrev. Så byttes vi av, varv efter varv, mycket länge. Det var intressant vad motionens glädje gjorde för ordglädjen. Eller vad den andras ord gav i glädje när man pustande slog sig ner.

Den här månadens uppmaning är att styra upp ett lekfullt skrivande tillsammans med någon. Låt lek, kropp, puls vara med.

Lycka till!