FADÄSER, nödvändiga

genre:
rollernas
sammanblandning;
alldeles ny
i en
lärarroll


I början av 2012 skulle jag till slut få testa att undervisa i skrivande på en folkhögskola. Jag hade, förvånande nog, tjatat mig in på Fridhem genom att maila och maila till Anne Olsson som då ansvarade för utbildningen. Till slut lät hon mig alltså komma för att hålla de två dagar i kollektivt skrivande som jag salufört i så långa rader.

Detta FADÄSminne rör själva materialet jag kom med till den Skrivarlinjen – ja, det som var ämnat för dem att hugga in i. Det som var menat som en inbjudan:

Min vän Annika och jag hade något vi kallade för ”25-veckorsprojektet” som, i korthet, fungerade på det sättet att vi levererade varannan söndagskväll till den andras dörr. Tjugofem veckor i rad, enligt manifest. Vid denna tidpunkt, 2012, hade det hela förlängts. Vi var inne i ytterligare en tid, utan räkning …

Det var alltså ”min vecka” den vecka jag skulle till Fridhem. Planen hade i några veckor varit att jag skulle ta med mig den textskärva som Annika förväntades leverera om söndagskvällen. Nå. Det kom en sida text. Men den bestod bara av ett enda citat och det var pro-nazistiskt. Vad göra?

Jag kände inte att jag kunde ta med citatet och låta deltagarna ”skriva vidare” på det med mig. En tanke på att fuska smög sig in. Jag hoppade således tillbaka ett par veckor i vårt utbyte och tog inte med den aktuella texten. Bytte ut.

Vari består fadäsen? Hur ska man förstå den? Jag finner det tämligen öppet.

Att inte låta text vara text. En fadäs, såklart. Att inte ta med det reella materialet (och något mer!). Att inte välkomna ett äkta möte med vårt projekt.

Att fuska så till den grad att det smög sig in ett falskt återgivande av vårt projekt – var även förödande för det att själv skriva vidare efter dagarna på skolan.

Möjligheten att presentera ”rätt” skrivövning för gruppen jag mötte, ja den sjönk. Det att hitta passande nivå för övningen blev inte lättare; jag överjobbade övningen.

Ibland undrar jag vad som egentligen låg bakom valet av text – från Annikas håll. Visste hon att jag skulle ta med hennes textsida till en folkhögskola? Jag tror det. Det var kanske ett slags test? Skulle jag förmå mig att låta text vara text, även i en prekär situation (dvs. då jag varken kände till vilken grupp av människor som väntade mig eller hur jag själv skulle fungera i kontexten)?

FADÄSminnen
skall
fortsatt sakta
läcka
– frågokli

Metoderna (Att låta Lars ringa till Sven)

Detta är en vag men klar tanke.

I Sanningskonst: samtal om ett författarskap nämner Sven Lindqvist – som jag förstår det mycket uppsluppet – att Lars Ahlin ringde när Hemmaresan kom ut 1959. Den boken var inte enkel att ta emot. Recensenterna hade skruvat på sig; varför låta fyra uppslag för mycket ta plats och skymma sikten för varandra? Ja, det förstod kanske inte Sven själv, inte fullt ut. Och så ringde Lars och sa: Det är en jäkla bra bok du har skrivit.

Där var en som kanske inte satte läsbarheten, lättillgängligheten, först. En som ville leva länge med de underliggande frågorna: ”Skall man sätta barn till en sån värld som den här? Kan man leva ett liv utan resultat? Finns det en frihet som inte utmynnar i tomhet?” (Frågorna från svenlindqvist.se)

Jag tänker på stunden med luren mot örat som ett bedyrande av att den författande behöver få låta det braka in. Jag tänker på det inför den här skrivveckan och hur jag liksom tassade runt igår för att dämpa min tanke, som för att stuva undan några uppslag, som för att inte förhäva mig … Fy bubblan för det! Det är måndag morgon och om inte tiden för uppslagsväldet får råda nu så vet jag inte vad. Nu ska jag gå ner på knä och säga som Sven:

Idag, Joakim, ska du vara dålig … så dålig som bara du kan … och bara VRÄK ur dig uppslag … och de ska rynka på näsan åt varandra av oförstående … de och du ska må dåligt på grund av uppslagens inbördes olikheter, ja anomalier … inte heller du ska förstå … bara så kan det bli lite mer harmoni imorgon! Arbeta på nu

Semantiska pinnar (LXXXII)

Sjunde januari.

Redan vid förskolan fick din mamma höra att du inte skulle leka med mig ikväll. Du skulle vara arg på mig när jag kom hem. Igår hade jag nämligen slängt en (1) bit toapapper fel. Du stod inne på ”Lilla toaletten” och orkestrerade. Jag höll på att processa en annan order från dig (som gällde den tomma rullen och vart den skulle föras) när jag tanklöst slängde biten papper i vattnet bakom dig. Den skulle vara på golvet!

Nionde januari.

Morgon. Ni ska ta av för Gävle. Sju timmar på tåg framför er. Kling är min ritkompis, du är min lekkompis, säger du. Vi i de här dagarnas skrudar. Vi som placeras och relateras. Som skepnader eller gestalter; om vi stelnar i det påkallade kan vi räkna med att skakas om och formas på nytt inom kort. Inte är vi alltför stela som figurationer.

Hoppas jag vågar ta ett steg in i ditt begrepp lekkompis innan det eller jag flyttas runt.

Elfte januari.

Ni är i Gävle. På frågan om vad du vill göra där hade du svarat att du ”skulle vilja gå i en matbutik i Gävle, för det har jag aldrig gjort” på tåget upp. Vi sms:ar om att du är det lilla livets beskyddare. Jag börjar gråta här i Malmö.

Nittonde januari.

Söndag. Till frukosten börjar du tala om Loah-Silas som bor på Loahfamiljens hus. Alltså har ”Silas” nu blivit ett begrepp för takboende låtsasvänner (dvs. även utanför vår familjekontext). Ditt tidigare namn flyger iväg i fantasivärldens realitet.

Vi sitter och talar om att se från de olika taken. Loah-Silas ser bättre än Silas på taket här hos oss. De bor ju i ett åttavåningshus. Vi funderar på olika byggnader i Malmö som tar ner sikten. Det som nästan är en skrapa tilll hus på Värnhem, det som hyser Coop Värnhem, kvalar in högt.

I flera dagar har det pågått olika försök att förstå hur Silas kommer in till oss. Han har en stege. Nej, han har ett rör. Denna morgon prövar du tanken att han har en lucka i taket på ditt rum. Du ser nöjd ut. Blickar bort över Segevång. Det är speciellt att se i dina ögon hur du prövar gränsen mellan yttre och inre sanningar.

 

Diktseminarium 11

Till den elfte sammankomsten kom vi oss för att bryta mot vårt mönster; tidigare hade vi överlämnat dikt på plats och ställe, alltid läst de utbytta dikterna tyst. I barmiljöer. Var gång en ny bar (eller liknande). I sicksack över Malmös karta. Den här gången utbytte vi dikter på förhand då ”temat” var långdikt. Och platsen var inte en ny lokal på kommersens karta, men väl mitt nya skrivbord och dess lokal på Norra Skolgatan.

Christoffer flaggade redan innan jullovet för att han skulle dra sitt favoritkort. Det var dags för Tranströmer att gästa oss en andra gång. Östersjöar ville han att jag skulle läsa inför mötet. Från mig meddelades inte ett val. Jag trodde mig istället söka efter något nytt …  ur de vatten jag hade närmast i december.

Mitt val kom seriellt, så att säga, via litteraturens julmarknad på Victoriateatern. Jag högg två exemplar av Eva-Liisa Manners Befria din kärlek ur leran som ellerströms gav ut 2019. Boken avslutas med en arton sidor lång dikt med titeln ”De kromatiska nivåerna eller en inledning om att bryta ned en sluten form”.

Inslaget i rött papper lämnades ett exemplar till C i brevlådan under mellandagarna. Det blåsiga Västra Hamnen. De nyetablerade gymmens Västra Hamnen. Enklavkapitalismens Västra Hamnen. Så långt ifrån den inledning vi snart skulle läsa, tänkte jag:

”Jag öppnar dörren, det är en vanlig trädörr
av solfärgad pinje
Jag öppnar dörren som en klaff
går från ett svalt rum
till ett annat svalt rum
här är den, förstugan,
en förstuga i världsalltet
inte en plats utan en rymd
där ingen finns
det är en tom rymd, urgröpt av frånvaro”

Kanske tänkte jag alldeles fel, tänker jag nu. Även Västra Hamnen skulle kunna vara en ”förstuga i världsalltet” – ”där ingen finns”. Även en steril säkerhetsdörr kan få en liknelse som klaffar. Det är svårt att möta någon där. Ute och inne. Det är vinande rymder. Byggekon.

En annan kväll ska jag närma mig vårt samtal om dikterna. Den rymd som har varit full och förblir så.

 

 

Dikt 200111

vad
vad som står i luften
ljus dis
ord bara
korgbollsfolk
korsar kullerstensrutan
ja något
av en ansamling tycks
alltid utgöra
diagonalt
ingen lag: men
att
att hoppas
mot stora bylsiga armbågsvecket
inte be om det som är
leva utan belysta läppar
men av och
tacksam kornet grus
i trampdynan
kanske tungor till ögon
löven en
sista kommande gång

Metoderna (Att låta texten skriva sig själv)

Av olika skäl tänker jag återkommande på Österbottnisk gotik av Ralf Andtbacka. Det är en långdikt av det lustigare slaget som börjar:

”LANDSKAPET gnisslar i kvällningen.
Ljumskarna läcker som ett såll.
Sotmossa i knävecken.
Stjärnbilderna tiger visst.
Låt oss spela rent.
Regnet blandar och ger.”

Att den strida strömmen på 70 sidor kan sägas tematisera klimatkatastrofen och gavs ut redan 2008 är en av anledningarna till att jag tänker på den; inte alltför många verk har varit med i den genren sedan slutet av 00-talet. Att läsa om den allteftersom annan tid rinner in, till, det intresserar mig. Hur står sig denna lustighet till bok?

Mer personligt, boken blev efter Annika Boholms och min debut med Inte nudda golv en av de böcker som jag liksom ”vägde” våra val emot. Missförstå mig rätt, det är inte två böcker som liknar varandra. Men släktskapspåhittet är just ens eget påfund; ”Dra nu upp gardinen och se ut./ Det är kväll./ Det måste finnas överenskommelser. ”

En enda dag i mitt liv har jag funderat på vad österbottnisk gotik är. Det var förra sommaren då en bekant skrev om begreppet i ett samtal som handlade om en annan finlandssvensk författare, Peter Sandström. Jag hade lyckats läsa Österbottnisk gotik i tio år utan att ens undra över dess titels tyngd. I så blinda skär kan man också röra sig.

Det som föranleder detta inlägg i serien av metodologiskt grus är däremot en mening i det efterord som egentligen bara är ett tackord. Som ett ensamt stycke står denna mening:

”Dikten skrev sig själv mellan den 29 juni och den 16 juli 2007.”

Vad menas med detta? Hur går det till? I vilken mening skrev den här texten sig själv?

Handlar det om tillit? Förhöjd eller fördjupad.

Om jag får ställa en fråga till Andtbacka i detta jordeliv kommer det att bli till att be honom tänka högt om detta att texten skriver sig själv.

Omläsningstoppen i januari

1. Minnen av minnet.

Den här boken av Maria Stepanova kom ut på Nirstedt förra våren. Jag stod i reservationskön några månader, hade sedan en sommarmånad för boken men hann inte mer än läsa om de första 30 sidorna ett par gånger innan det var dags att lämna den vidare i ledet.

Detta är ett verk att leva med snarare än att läsa rätt upp å ner. Och se, boken kommer snart i pocket. Sällan ropas det Köp! med full emfas här i dungen. Men nu så: Bara köp!

2. Romerske nætter.

Det här var en förälskelse under 2019. Jag vill liksom bara få komma ihåg att fortsätta traska genom Glaz Serups vatten från tid till annan.

Rent generellt kommer jag mest läsa sådant som ligger det egna skrivandet nära (av en eller annan anledning) de närmsta månaderna, och denna bok är så eggande. Den stimulerar det aktionsmässiga i en som skrivande, tycker jag.

Jeg er her nu
midt i livet

3. Det mellanmänskliga.

Här har vi en bok som 11 månader senare ligger kvar på listan, igen. I februari förra året skrevs det som så:

Sedan den senaste listan har Silas hunnit måla mer i Buber-boken (vilken han kallar för ”Den bruna boken”) med krita, Stina har valt att läsa om den, och jag … ja? Jag har försökt kondensera det viktigaste, vilket jag inte förmår, än, för att låta en essä vila mot det.”

Essän återstår att skriva.

4. Irgendwelche av Björling.

I skrivandets tid kommer det att kännas som att det bara är att ta med sig något av Björling – när en inte vet vad en ska ta med sig –  ut – eller bort genom lägenheten – eller allt längre ner i stolen – ty han är som ett under– eller övervatten …

5. Längtans flöde.

På min långa reservationslista finns faktiskt bara ett omläsningsobjekt: Alva Dahls Längtans flöde. Det finns ingen anledning till paus. Troligtvis en köpnödvändighet.

 

 

Semantiska pinnar (LXXXI)

Trettonde oktober, 2019.

Minnet av snön som faller under gatlyktan utanför på villavägen. Just den här: lilla Ljungstigen. Det ymniga, snedställda i kvällen. Skärpa och dimma i ljuset som både sticker och lugnar genom fönstret. Som inmutar orten där ändhållplatsen ligger.

Ett älskvärt minne. Och ett annat. Fixerade och förlorade; vi ligger på var sin sida om din farfars röst, din fasters och min pappa. Det är glapp i begreppen när frånvaron har fyllt ut åren.

Vi var barn som lyssnade till en nyköpt Bamsetidning i slutet av 80-talet. Ett älskat minne.

Tjugonde juni, 2019.

Du vill tillbaka till bilden med Burre i sängen. Om och om igen: Den där han äter godis och läser i sängen! Och det går ju bra för mig, för jag förnimmer gärna närheten till min egen historiska förkärlek för just den bilden. Det här minns som jag som favoriternas favorit; hur han ogår till skolan och istället går hem igen för att läsa nyköpt serietidning på pengar nallade ur mammans portmonnä.

Knäna under täcket. Handen i påsen. Blicken i uppslaget. Kindernas förnöjsamhet. Glömskan. Glömskan.

 

imag3498.jpg

 

Den stundens förhållanden, som ställs mot Burres livs större missförhållanden. Det kärleksfulla i mitt minne som står eller inte står emot en tanke på min pappas relation till sin pappa, när 50-tal blev 60-tal och aga var tillåtet.

Burres pappa slår Burre! Och så tar vi det om och om igen, det är juni, vi är här; det är förbjudet att slå barn i Sverige. Och så tar vi det andra igen, för ser det inte härligt ut, att äta godis i sängen? Ja, så får man inte göra; det är förbjudet att slå barn. Ja det ser härligt ut …

Sjätte juli, 2019.

Jag kan inte hålla mig ifrån att ta en bild en vecka senare. Ja, jag hade väntat på stunden då du skulle komma på det själv – att du ville leka Burre. Att mitt på dagen gå och lägga dig för att läsa och äta godis.

imag3565.jpg

Månadens skrivövning: Skriv din tacksamhet

Bloggens trettonde skrivövning kommer här efter en TOM LUCKA i december. Övningen utgick då under trycket av allt annat invid adventsdörren. Här återkommer bloggens månatliga erbjudande om en skrivövning – denna gång anstruken av en smygreligiös genklang.

Skriv din tacksamhet

1. Välj ett antal minuter som du vill flödesskriva om tacksamhet.

Exempelvis: du tänker att du vill skriva fritt i 10 minuter om tacksamhet. Eller betydligt mer, om du tror på det.

Att flödesskriva betyder att du bara skriver – låt det som kommer komma. Bara skriv.

2. Läs igenom din text en senare stund. Minst en timme senare. Gärna nästkommande dag.

3. Identifiera – när du läser igenom texten – något som du är tacksam över. Skriv en kort text (maximalt cirka 20 meningar) om denna din tacksamhet – och gör det till eller för någon som lyssnar.  En imaginär eller verklig lyssnare.

Lycka till!

 

En bok en tanke (Deliria)

Jag skriver på papper, med ett anslag som det inte går att ta hand om; min egen kropp, på väggar och reglade dörrar, på allt som råkar finnas till hands, men vad

skulle det ha varit, det, att ta hand om eller löpa linan ut, ljussättande reglars textur om natten, vad; för att jag älskar, förstår, inget vet, lider, minns en del, måste dö, men det att –

verk kan ställa frågan om full blom – i anslaget – som för att erbjuda oss ett skapandets  med verket utlöpande misslyckande – att projicera på; jag är tretton, tjugo, tjugonio,

trettiofem, nittio, ja även – kilen som stundom går och minner; slinter, och träffar, upphör eller uppför; lugnad av biets druckna sömn på botten av klockan gick jag ut för att leva