Medan kalenderljuset brinner (4)

4.

Du, vårt barn,

som nu har lärt dig
fylla i, hållas
innanför, inuti,
färga
rätt sida om
strecket; du som lärs
att inte korsa
missa
blanda
och fy fan för alltihop

även
om jag har en vän
som fått mig att fatta
att det är väl okej
– även det –
att en strecktrogen
barnskötare
har sin take
på vad som gör
er redo

men
se den smärtar,
brandbilen
som nu pryder vår kyl,
med rött
på rött
på rött
på rött

noga
med att inte lämna
några glimtar
från
ett fortsatt öppet
fält

 

 

Dikt 191105

Utkastet. Det gängse
Snittet
som icke
för
millimeterprecisionens

rest, upp
gräs
Varför skriva
just
om gräs om vilket så många

Utkast till dikt med en
av alla vänner,
flytta. De städse
Avseende
vid
jorden

mot överväldigande platser

tillbakatittande
lomma
och
hoppas multnat,
besvarande
dåd

 

 

 

Medan kalenderljuset brinner (2)

2.

Du

är det sista av sju syskon,

tystnaden
och
leendet,

du svarar livet är en strid
vid varje tillfälle
eller stor fråga
men
på frågan om att vara
sist kvar svarar
du annorlunda,

tystnaden
och
tankerymdens

överslag,
kolumner
gör som patienser, buktande
stilla väggklocka, hinna se höra
knäckta fingrar,
beröm för

vårdbiträdens vita tänder

tystnaden
och
andningsblicken

jag tänker i hissen ner
på juldagen föregående år, 2012,
mamma och jag
som tar bilen till Huskvarna
för att fira Vanjas 80-årsdag –

Vanja det sista syskonet, min mormors sista
syster; kvar
i huset de delat

vid de äldres bord sitter mamma, hennes bror,
och jag
och kusinbarnen som har barn
vid barnens bord
och ett vi som skrattar hjärtligt-osäkert
åt rummets gång
och i rösten
hos det sista syskonet
det outtalbara
närmandet
av alla

Semantiska pinnar (LXXVI)

Tjugofemte november.

Alla ”sugare” på vägen till förskolan.

Det började redan vid cyklarna. Jag visste att jag skulle trigga dig när jag sa: Känner du till att det heter ”sopkärlsbil”? För visst, och det mindes jag, för ett par veckor sen var det du som påminde mig om namnet (när jag slarvade, ekonomiserade; en sopbil är inte en sopbil är inte en sopbil). Jag visste att det triggade men jag visste inte vad jag skulle få.

Jag fick en helvägsexposé mellan vår gata i Kirseberg och förskolan på Zenithgatan, en exposé –  över vilka bilar som finns i Malmö. Alltså för dig och mig denna morgon. Där var några ”sugare” redan innan rondellen som kastar ut Nobelvägen, men ut ur rondellen i höjd med oss kom en typ av containersopbil som satte fart på fantasierna. Minns inte vad du sa att just den sög upp.

Men sedan, sista fem minuerna, fanns det plåtsugare, snussugare, snuspåssugare, människosugare. Bland annat. Och den  där ”människosugarbilen” kom du på när du såg förskolans få lysande fönster på håll i den mörka morgonen, och jag tänkte att det var en god idé att uttrycka en liten oro för just den typen av bil.

Mest intresserad var jag, sa jag strax, när vi parkerade cykeln, av plåtsugaren. Förvisso var jag lite orolig för att den skulle suga upp hustak av plåt, men ändå, spännande liksom. Ingen fara, den suger bara upp plåt på marken.

En snuspåssugare påminner ofrånkomligt om en känd följetong under hösten: Äter du snus? som det frågas till vänster och höger. Nej, det är som en liten kudde jag har i munnen, hör vi oss säga. Snuspåssugarens relation till det orala kuddmyset liksom.

Tjugoandra november.

Morgon. Du vill absolut ha kvar datorn på ditt rum. Invid sängen, så där lillgammalt eller vad för ord som kan klä en skärm på nattduksbordet. Jag som för min del behöver bära bort den för att komma till ett moment i nuet (påklädnad av ytterkläder) och ett i framtiden (en säker dator vid hemkomsten). Det brådskar och jag bär bort. Från den höga byrån i vardagsrummet ropar jag mellan rummen: En dator måste alltid förvaras så att det inte händer något dumt. På skrivbord eller i en låda.

Förnumstigt. Bara så, helt kort och adekvat. Och hemskt nog, jag känner mig duktig. Detta är en gräns att dra. Och du, för din del, har att brista borta på ditt rum. Tillbaka till behov ett i mig: påklädnad. Nytt beslut, jag för tillbaka den. Möter dig. Vid din säng lyser din elektriska gran milt upp ditt ansikte.

Senare i hallen säger jag att jag inte lyssnade på dig. Att jag vill säga förlåt. Att, att. Strax säger du: Jag vill också säga förlåt. Och så hamnar vi en enda förlåtgunga. Lättnaden, mitt på den stora gräsänklingsängen. Fredagen, nu rullar den.

Två eller tre dagar tidigare. Din mamma tycker verkligen att du ska säga förlåt till mig. För det var ju inte jag som slog dig vid middagen. Det här med en ”alternativ sanning” – som du håller på med frekvent nu – är inte så klädsamt alla gånger. Till slut fick du ur dig ett krampaktigt: Jag kan inte, jag är rädd.

Det intresserar mig på djupet att förstå: ”rädd”. Kanske som ett ord för det att det gör ont att säga förlåt. Smärträdsla? Det är en snårig och ordknaper smärta. Ett smalt näs. En inte alls lång tunnel – men en med asktäckta lyktor – eller med lyktor bakom spindelnät – eller en smärta som inte passar förklädd, sänkt till bildsubstitut.

Eftermiddag, fredag. På cykeln hem – i ett väder som jag råkade beskriva som att ”luften kissar i sig själv” för en av dina fröknar – trots allt en svingande ljuv fredagsfart – hemåt – vi drar fram på kammen mellan det sista ljuset och mörkret och kinderna alltså våta av bara luften – och vem behöver säga något tänker jag och du säger plötsligt med visshet i rösten från stolen därbak: Snart går du med käpp, Koffe.

odöd med jönson

givetvis är det vad d säger så snart han har boken i händerna i stugan: ”pengar, ha! det är det första jag ser: ”jag måste få in pengar”, givetvis, och du skulle bara veta (för du har tydligen undsluppit recensionerna), veta hur boken har blivit läst mot de återkommande raderna om pengar, pengar, pengar

och jag tänker att jönson spelar en (slags) charad med vår läsning av verket (Marginalia) eller charad är inget bra begrepp för det här men det spelar ingen roll, det viktiga, som jag ser det, är att han har skapat en möjlighet till icke-läsningar av de återkommande raderna om pengar, pengar, pengar

jag tror inte att man ska läsa dem, egentligen; jag tror att läsaren ”erbjuds” en möjlighet att göra något annat, som det att kisa, eller kila med ett finger över varje rad ja eller spotta i väggen eller ja raderna om pengar, pengar, pengar

ja, så tror jag

ja, som metaforen ”brus”, generiskt; det ”erbjuds” att forslas med i bruset raderna om pengar, pengar, pengar

som faktiskt brus, fast läsnings ansvars raderna om igen