En bok en tanke (Mitt privatliv)

att gråta som gräsänkling – att först som gräsänkling gråta – och vad som får mig dit eller vad som för mig till det som får mig till gråten? varför de här sorgeböckerna måste till …

att ställa sig på tå på, blunda, öppna käften mot rymden runt: Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka,

att liksom beundra en stillhet hos någon i efterdyningarna, när orden har vänt sig eller tvingat sig åter, någon som – utan att det är begripligt – har skrivit om det som inte går …

att tänka på det som förbedjan, att tänka på författare som förbedjare, att tänka på Lars Ahlin, att som beundra en stillhet efter författarnas stormar … livens …

att vilja fotografera vad någon annan har fotograferat, gå in, med, vika och vikas, läggas för att dröja som en kind mot, i en acceptans som också består också av sin egen brist – jag vill fotografera alltså stamma alltså;

Vi eier ingenting.
Mange av dem jeg elsker, er borte.
Det er naturlig. Jeg elsker naturen.

Så har Tomas Espedal skrivit till bilden ”Min farmors hvite asaleaer. 2012”. Blommorna står på ett bord. Det gör också rosorna ”fra Silje til min fødelsedag, Øyjordsveien, 12. november. 2011” –

Min femtiårsdag.
Jeg feiret dagen alene.
Men skrev en av mine beste tekster: <Gjesten>.

espedal

 

Eftersökes: gäster till podden Boken på bordet

Boken på bordet. Så lyder namnet på den podd jag tänkte sjösätta i april. Idén är enkel och presenteras nedan i form av frågor.

Jag skulle vilja säga enkel och sprungen ur vad jag önskar att livet med textdungen ska leda till – min egen bokvurmande verksamhet ska i högre grad möta andras vurmeri.

Nå. Vad är det för podd?
Det är en podd där gästen bestämmer vilken bok vi samtalar om. Underliggande skäl till valet av bok ligger i var gästs händer. Skäl till att vilja samtala med just mig om boken ligger i gästens tanke.

Min förhoppning är att människor väljer mycket olika böcker.

Men vadå, ska inte Joakim läsa boken inför samtalet?
Nej. Det är en del av konceptet. Boken läggs på bordet först när inspelningen rullar igång.

Så. Hur går det till?
Gästen tar alltså med sig en bok som hen vill samtala om. Jag har, utöver att det för mig är okänt vilken bok gästen har med sig och lägger på bordet, några få önskemål: gästen önskar samtala och berätta om boken, och ett särskilt textställe i boken – som någon av oss kan läsa upp högt i podden – har valts ut på förhand.

När och var händer det?
Min förhoppning är att inspelningarna oftast görs på söndagskvällar, alltid på ett kontor i centrala Malmö. Bordet vet jag var det står, men tiden kan få fluktuera.

Beräknad inspelningstid: 30 minuter. Klipps ned något eller inte alls.

Vilka är ni, gästerna?
Ni är mig bekanta i olika grad. Någon har – under säg tio år av vänskap – undrat om hen någonsin ska få samtala med mig om boken X, någon annan är en vän till en vän och får lust att vara med i podden, ytterligare någon annan vet jag inte alls vem det är – och hittar kanske fram genom att läsa denna annons, och så vidare; det hela är byggt på förhoppningarnas strand.

Ekonomiska intressen?
Svar nej.

Vid intresse?
Maila mig: joakim.o.andersson@gmail.com

Med hopp om att en skara läsare ska träda fram och karantänen avta med våren,
/J

 

 

Kassetten, handens

Jag tittar åter på kassetten som Daniel har gjort.

Dagarna började gå och har ännu inte slutat gå som vore de hela år, var och en av dem.

Tiden
inne i
ett
under
(pågående
(corona)).

Jag tittar åter igen på kassetten som Daniel har suttit och gjort. Tjugofem exemplar av ett kassettband, en marginell och kanske obskyr företeelse snarare än en upplaga; om vi talar genom siffror. Jag tittar på bilden med kassetten för att känna in hur Daniel har skrivit på maskin, klippt ut, vikit, ja hållit på, tjugofem gånger om. Det är händerna det handlar om. Ett av gestens hem.

Det är dagar (år) med Bengt Emil Johnson:
”Minnen är ingenting som man kör med,
snarare är man deras väg. Slits, lappas, lagas … ”

Jag tittar för att tänka – hur händer tar sig tid för något, repetitivt, för andras skull. Det finns så många exempel och de flesta av de som föresvävar mig kommer såklart från kvinnors händer. Stickat, stoppat, omhändertaget. Min vän med kassetterna skiljer ut sig. Det som räddar min manlige vän (eller om det snarare är min egen tanke, eller om det är en del av själva genusordningen) från att kännas som en anomali, är såklart att han, och jag, gör sig, gör oss, till en skapande här, en musiker, en poet, tillvarons kompband; hans eget verk finns i händernas omsorg.

Den här texten omformuleras mycket mellan fredagen, lördagen, söndagen, söndagens gång. Och sedan tisdag kväll, onsdag kväll. När den inte föräras knapptryckningen ”Publicera” innan måndagen finns ej heller … det där, eller det där, med. Det är svårt att skriva något som inte hamnar under påverkan av de nya beskeden (corona). Och mina omformuleringar rör ofta händerna.

Och. Slitas, lappas, stoppas, övervägas.

Titta vad bra! Min sambo kommer hem, söndag, med en refill till den kära blåbärstvålen. Det fanns refill. Perspektiven. Skreden. Radera. Gå fram. Vet du vad din mamma sa igår? Jo, att hon ska lära oss hur man tvättar så bra som möjligt. Man liksom borrar i handflatan.

Öppna. Stänga. Slitas. Öppnar dokument för att skriva. Öppnar för ett samarbete med en annan vän. Deadline imorgon, måndag. Finner att jag för två veckor sedan skickade bland annat följande diktskärva till Jonas:

Det finns
inget finger att sätta

när det kommer
till sorg
vad är
det för finger
när det kommer till
sjukdom
när det kommer
till dig

Det gällde inte pandemi. Det gällde en annan sjukdom. Det gällde och det gäller. När jag läser

skärvan idag, när jag läste den då, när vi gäller fingrar ( … ). De vi sätter och smittar ( … ), och de vi inte har men kanske skulle önska oss (verbalt). När jag tittar på kassetten idag, imorgon, och tänker mig Daniels hand som lägger ner mitt exemplar i ett kuvert ( … )

Och. Jag är tacksam. Daniel. Det är dagar (år) med Hagar Olsson:
”Med förnekelsen av anden beträdde den västerländska människan den väg som skulle leda till att hon isolerade sig själv från skapelsens gemenskap, bröt kontakten med alltet och förlorade ur sikte den helhetssyn som dock ligger gömd som det hemliga mönstret, den in i minsta detalj upplevbara
inre sanningen i varje organisk och levande kultur.”

En bok en tanke (Tag och skriv!)

Med mig till kontoret denna måndagsmorgon – den andra mars – har jag ett knippe böcker som ungefär rymmer Varat och tiden, Filosofiska undersökningar, Tag och skriv! och Nattlig jakt. Ungefär, det är ett ord jag tänker på efter att ha läst om Andrea Lundgrens bidrag till skrivhandboken Tag och skriv! –

”Jag kallar mitt rum för Hålan. Eller Grytet. Jag säger det på skämt, men vet att jag inte skojar.”

Lundgrens text heter ”Ner i grävlingsgrytet” och börjar med att hon berättar om hur hon söker sig till ett köpcentrum efter att ha skrivit; ”för att försöka bli normal igen”. I denna min förmiddag ska jag snart iväg till biblioteket för att delvis bli normal igen, delvis för att åter få gå i gryt (eller vad det nu är för en), ja därefter. Vändan.

Och jag tänker på hur namnfrågan har med praktiken att göra. Hur ett ungefär behövs.

Denna plats med ett skrivbord i Malmö har ännu inte fått sitt rätta namn. Den kan lika gärna kallas ”Skolgatan”, ”Kontoret” eller ”Skrivplatsen”. Inte lika gärna men mycket väl något av förslagen. Lundgrens text hjälper mig att förstå det arbiträra i namnvalet: ”För rummet är bara den yttre platsen, illusionen om att det finns en plats. Den inre platsen är något annat, det har tagit lång tid att lära sig beskriva den. Och inte kan jag det än.”

Kanske får texten mig att tro att vi benämner de yttre platserna personligt, med humor, om än mörk och skållande, för att göra ett litet gläntande till det inre möjligt.

Om spåren på stammen: Leve

Det här är en text i en serie om skivan samma stam som franskans hjärta utgiven tillsammans med Daniel Westerlund. Den här gången om det fjärde spåret, Ur Leve.

Efter söndagskvällens tacopaj diskade jag upp med Eric Schüldts dagsfärska program av Text och musik i bakgrunden. En Federico Colli spelade inledningsvis en Keyboard Sonata In F-Sharp Major, Kk. 318. Detta sa mig: ingenting. Namnet kollade jag upp nu, för denna texts skull. Jag: för okunnig och omusikalisk för att ha glädje av information om klassisk musik. Också jag: vill gärna få öronen omslutna, likt händerna av diskvattnet, sänkas ned, lyftas; finna tankar skingrade av spelande händer från ett annat rum i rummet.

Efter det första musikstycket börjar Eric Schüldt i dagens program prata om mars månad, om färgen blå, om melankoliska utslag – som är olika år för år – i bröstet:
”Åter igen satt jag vid ett tågfönster. Det var skymning, det var i början av mars, och det hade varit en solig dag. Och medan mörkret sänkte sig över jordbrukslandskapet i Sörmland, insåg jag hur mycket jag älskar den här tiden på året. Så har det inte alltid varit. För bara något år sedan var jag en person som ofta drabbades av den djupaste melankoli just i mars, när ljuset återvänder. Men något hade hänt nu, det kunde jag konstatera. Jag kände mig som en blåmålare, en stämningskonstnär från slutet av 1800-talet. Prins Eugen kanske. Eller den andra Eugen: Eugène Jansson. Han som målade med ännu mer mörkblå färger … ”

Och där var det klippt. Han som målade med ännu mer mörkblå färger.

Ur Leve börjar: Leve de blå penseldragen/ Leve de simpla måsarna/ För det fanns en tid/ det fanns/ en tid av, får det lov/ att vara ja bara vara/ ett vidsträckt utan …

Och Schüldts program skulle alltså handlar om detta, för mig. Så lustigt. Så roande. Så mörkblått.

Jag tänkte i namnet av en mindre reception (dvs. att man får lov att skriva en autofiktiv variant på en recensentverksamhet istället för att tjura på sin kammare) säga något om flera spår på Daniels och min skiva. Och nu, alltså, några penselsläng på Ur Leve.

Texten till detta spår hade en ovanligt tydlig födelsepunkt. Tillsammans med Christoffer skulle jag en sen men vårlig eftermiddag lämna folkhögskolan där vi arbetar och jag skulle göra det på ett sätt som jag vid den här tiden lärt känna som gott. På skolans bibliotek skulle jag ta en lagom bra/dålig diktsamling med mig mot tåget för att läsa denna på vägen hem. Bunden till en strategi i tyst kupé. En idé som mestadels har fungerat nog så fint: istället för mobilpillande, ett verk med dikter som det ”passar” att läsa på cirka trettio minuters pendling. Den där dagen hade jag Fåglarna av Lars Gustafsson under armen när vi spatserade iväg på Kyrkogatan. Ja se, på bokens blå framsida finns några simpla måsar.

Ganska raskt – och uppslupet! – infann sig en idé om att skriva typ en minimalistisk putslustig poesi ihop. Leve de simpla måsarna; en leve-poesi.

Och dessa de tre senaste åren har ambitionen puttrat på en relativt låg temperatur. Men den puttrar. Oftast i det tysta, men ibland, som när vi talade om katekretiska bilder häromkvällen, då vågar vi tala på raden om vad vi skulle kunna tänkas skriva.

Nu, nu är det kväll. Nu blir det dansk serie (DNA) med sambon här. Imorgon, först, blir det sista halvan på Schüldtens program. Och till att leve med sin mindre reception.

Leve klassisk musik med en köksfläkt i bakgrunden.

Diktseminarium 12

Det tolfte mötet över dikter med Christoffer fandt sted på Paulibrons pizzeria. Vid ankomsten 19:30 utgjordes klientelet av ett kärlekspar som blandade engelska, svenska och franska i sitt surr. De gick strax efter att nyheterna slagits på. När vi skeppades ut vid stängning, 22:00, hade det inte kommit förbi någon enda gäst mer. Så stängs det ner, denna coronavecka.

Ur ett malmöitiskt, övergripande perspektiv: Paulibron, en rekommendabel mötesplats. Det ligger vid kanalen, har stora fönster, en slussig och världsvan känsla; en plats som också tycks fungera ganska bra för en blandning av klasser och åldrar. Ja, om man nu utgår från en vår- eller sommardag med ett samhälle på hjul igen.

Tema för seminariet var denna gång danska, ja, i sig. Vi hade i uppdrag att välja poesi på danska som utgör en gemensam intresseknut. Jag hade med mig en svit ur Mette Moestrups senaste verk (som är bländande bra), Til den smukkeste, och Christoffer hade med sig poesi ur den historiska stjärnan Pia Tafdrups förteckning.

Först uppehöll vi oss vid en helt kort dikt av Tafdrup:

KØDETS DRAGT

Dén kjole,
jag ville have købt,
hvis jeg var tyve år
                            yngre,
hænger i vinduet,
                drypper rødt
af lys –
som en engel
             lænket til et våbendepot.

Vid ett diktsamtal finns det något tacksamt över att ha en dikt med (nästan) en (enda) impressionistisk bild. Att ta om den flera gånger. Upptäcka att man läste bilden för hastigt, till exempel inte tog in fördjupande innebörder i ett om. Någon läser det som en bild från då, för tjugo år sen. Nej, om jag var tjugo år yngre. Men, en blick från då kan ju finnas i nuets blick. En klänning i en klänning, en kropp i en kropp. Eller frånvaron av. Och den akuta frånvaron (förlusten).

Om man till exempel prövar att stryka den sista raden ur dikten och ser hur denna mästerliga dikt plötsligt skulle kunna vara skriven av en 16-åring. Av ljus, som en ängel. Ikke nok. Plagget som droppar rött, av ljus ( – som en ängel), länkat till en vapendepå. Länkat i vilken innebörd?

När jag läser om fyra dagar senare förstärks det hur viktigt det är att det inte finns något ÄR HÄR. Droppar rött
av ljus
som
en
ängel
länkad till –

Ingen utfyllnad i form av kopula.

Att till exempel ta om den där depån med hjälp av en presentation av hela boken (via Christoffer): dikterna i Tarkovskijs heste rör minnesförlust, minnessjukdom. Alltså, ett slags vapendepåer. Tider med och utan galgar; ett droppande, och ett helt annat, senare. Rött av ljus? hvis jeg var tyve år yngre,

Man kunde fråga sig:
Vad är det farliga? Vad är laddat? Men, det är långt innan presentationen av verkets kontext. Det är innan Christoffer pratade om katakresen: en bild som för tankarna åt olika riktningar utan den gängse kontrollen (hos författaren). Ängeln länkad till vapendepån?

Man kunde ha sagt (men sa inte): den där roten – ”katachresis” – lärde jag mig i samband med att Katarsis av Katarina Frostenson kom ut 2004. Men roten med mera spelade mig ett spratt. Någon rening gav Frostenson inte ut 2004. Det var Karkas. En annan tråd.

Kødets dragt. En så … visuell titel, tyckte vi båda. Fast ingen av oss såg – kläder, hud. Istället själva köttes dräkt. Ett egenartat, ljussatt kött. Högrött kött. Genomstunget. Sårat genom själva … uppenbarandet. Hemska konnotationer, underförstådda. Dagarna kring vårt möte läste jag även mycket Bengt Emil Johnson och tänkte därför: våren låter rå. Köttet rött. Och nu, lördag, inte tisdag kväll, bara –

tanken på allt danskt man inte vet om ordet dragt.

Bara tanken på att KØDETS DRAGT kommer att visa sig annorlunda en annan gång.

Semantiska pinnar (LXXXVII)

Fjärde mars.

Dagen som kommer efter
denna dag.

Dagen som kom före denna dag.

Du har aldrig intresserat dig för ”igår” och ”imorgon” och när vi har gått och lagt oss säger din mamma något tjusigt om att det anses vara ett matematiskt slöseri. I någon mening har du inte tid med ”imorgon”. En dag är livet. En med hatten full av dagar. Slöseri? Eller att det låter skeenden förstelna; bättre med en språklighet som svänger, som kopplar ihop genom att uttryckas, som snurrar på brättets band.

Även det att du gärna tar ett missgrepp igen: Imorgon gjorde vi det, Koffe. Ingen större idé att på nytt meddela att imorgon inte har inträffat än.

Första mars.

Vi låg i sängen, den stora, det var eftermiddag, kanske man kan säga att vi slökollade lite på Svenska Cupen i fotboll tillsammans. Och sedan såg vi lite ”Barn-tv”. Någon gång under icke-tittandet frågade du: Är det sant att man kan rita med kol? Ja. Har du gjort det? Ja, javisst. Vill du pröva, det får du. Nej. Kan man rita på sin egen kropp? Nej, det blir inte bra … Det är konstigt, tåg använde kol, Koffe. Ja, det är konstigt. Men såna tåg finns inte längre. Nej, men ritkol finns. Ja, det är konstigt.

Morgon, samma dag. Det var så viktigt för dig att packa upp din väska. Jag borde ha förstått att det fanns nyheter däri. Sakerna lät du rinna ut på hallgolvet utanför toaletten. Sedan, efter en stund, flyttade vi oss till köksbordet. Tog med nya dinosaurieklistermärken, skulle skriva brev och använda desamma. Det blev två inledningar, ett till farmor, och ett till moster Emeli. Sedan räckte det och de där fortsättningarna kändes … mycket avlägsna. Nu skulle vi skriva fritt.

Du tog ton: ”Det fanns en speciell och en vanlig dinosaurietid. Skriv nu, Koffe.” Ja, jag skriver. Du fortsatte diktera. Jag skrev med versaler, i svart, lite styltigt på snedden för att du skulle se. Alldeles strax frågade du mig om jag har hört den nya dinosaurielåten. Det har kommit en ny. Har du hört den, Koffe? Jag blev uppriktigt nyfiken, frågade om det är en låt med Pappa Kapsyl. Nej, det var det inte. Vad är det för låt då? Min nyfikenhet som faktiskt steg. Virad runt ditt finger. Det är den med … och så börjar du nynna: Det fanns en speciell tid och en vanlig tid… Jag tittade på det du dikterat och lyssnade till hur du tonsatte myten om att berättelsen nyligen kommit till också kommit ut som musik.

Där satt jag. Du hade just skapat inledningen på en berättelse men skojade genast om att det är en låt som fanns. Finns … för att den fanns. Finns fanns, fanns finns. Blicka och skeendet rinner vidare.

Metoderna (Vitesföreläggande)

Jag scrollar i vår konversation och ser att det var helt nyss – den 2 mars – som Jonas skrev: ”Nu kanske du tänker: blir det inget? Ska han ta straffet? Han tar inte straffet. Han svarar.”

Och jag skrattade till, sneglade på när det var skickat (20:37), och funderade på nyttan av incitamentet vite. För så här kan ett kollektivt manifest gärna fungera: ett inskrivet straff vid utebliven leverans.

Om jag är ärlig, ja jag skulle säga att straffet har lärt mig mycket men gärna hade fått lära mig mer om samarbetet i text. Att förbinda sig till, att besluta sig för något, att göra tillsammans, det kräver en humor med endera monetärt allvar.

Och igår kväll, en vecka senare, fick jag aldrig skratta till så där varmt; jag fick inte spegla stunden föregående vecka. Det kom inget innan utsatt deadline (midnatt). Istället sitter jag nu om morgonen och ska med nästa scroll i konversationen se hur vi egentligen uttryckte det i manifestet, ty straffet har inte utlösts tidigare och det är först nu jag tar in det.

Ja, just det: ”Den som ska straffas väljer själv samt inköper den bok som man anser sig vara skyldig kamrat. Eventuella viten överlämnas vid fysiskt möte under våren.” Ja, jag är faktiskt helnöjd med de där formuleringarna. Nyttan av att den som sig i straffet ställer själv väljer vad kamraten ska ha … så ska det vara. Det kan bli en dynamisk sprätt på det där. Det kan bli att man tillsammans faller in i en användbar läsning just genom straffsatsen. Föreläggandet. Boken som skjuts över bordet.

Och nu,
nu får en annan vara nyfiken
på valet
och ja, skrattig
på nästa sätt –

Månadens skrivövning: vänd dig till någon och be henne om en … instruktion!

Det här är bloggens femtonde skrivövning. Den har en tydlig prägel: här tror vi på skrivgemenskapen som grund för skrivandet.

Be någon om en instruktion som den tänker sig är intressant för just dig.

Övningen förutsätter att du vill be någon om råd.

1. Be om ett förslag.

Du hör av dig till någon för att få ett förslag på hur/vad du kan skriva. Du ber om ett slags aktiv skrivhjälp. Du ber om en instruktion, och värt att tänka på i valet av vem du frågar – denna person har såklart olika stor förförståelse för dig och skrivandet.

Det är minst sagt olika, det att be någon som har god förförståelse eller någon som inte har koll på din vilja att skriva. För det senare alternativet, där du frågar någon som inte känner till ditt skrivande, kommer det troligen krävas att du beskriver ditt önskemål en hel del. Vilket kan vara … intressant för dig.

2. Be om vadå?!

I min tanke på den här övningen hade jag en viss sinnebild. I den bilden bär den skrivande med sig ett brev ut. Efter att ha slagit sig ner på en bänk öppnar hon brevet: Vad hör du, där du sitter och läser detta brev? Vad är det för dag? Vad vill du glömma? Vad vill du…

Det är en väl tilltagen bild. Förslaget som den skrivande får genom denna övning kan mycket väl få komma via något så enkelt som sms. Ja, gärna via sms. Brevet, det hör till en sinnebild.

Jag tänker mig att många skrivande skulle kunna formulera något i stil med: ”Hej! På söndag vill jag skriva. Kanske på ett kafé. Skulle inte du kunna skriva en lapp med ett förslag/en fråga för mig att se först – där och då?”

Något annat som kommer för mig: många skulle kanske vilja fråga i själva stunden, ja exempelvis på ett kafé, om söndagen. Då låter det ungefär så här: ”Hej! Det är söndag och jag är på ett kafé och jag vill skriva och du, snälla, var god och säg/besluta något som jag ska skriva om…”

3. Vid svar: Skriv utifrån den andras rådande gåva!

Lycka till!