Lucka 8

Den åttonde luckan öppnas hemifrån. Livskamrat Stina Karlström och jag skriver också till vardags och har – så här i adventstider – utgått från en poet som s a s vuxit ut lite särskilt i vårt hem under onådens 2020: Johan Jönson. Numera möts ett ”Vill du lyssna på en litteraturpodd?” med svaret ”Bara om Johan Jönson är med.”

(Det där är dock mest ett sätt att tala hemmavid, för det finns inte mycket poddmateria med j.j.)

Dagens bonus får kallas en anmodan till läsning. Det senaste verket, Marginalia/Xterminalia, av Sveriges förmodligen bäste poet är formidabelt. Något annat som är formidabelt är Katarina Wikars kulturjournalistik och denna längre segerintervju”Med poesin som låtsaskompis”är en ljudande materia som finns med Jönson.

I dagens lucka utgår vi inte från det senaste verket utan startpunkten i boken Minnen av kroppar i rörelse och vila, ursprungligen på Maskinen förlag (2001), återutgiven ånyo av Nirstedt/litteratur i år. Ja, tillsammans med de andra fyra böckerna från I KRIGSMASKINEN. Apropå formidabelt.

Månadens skrivövning: kollagedikt med Müller

Det här blir dungens tjugofjärde månatliga skrivövning. Denna gång blir det sax och tejp och ett del ur ett längre tal om saken av nobelpristagaren Herta Müller.

Vi börjar med att lyssna till Herta Müller:

”Kort efter det att jag lämnade Rumänien gjorde jag många resor. Jag ville söka upp vänner, och på de platser där jag befann mig letade jag efter vykort. (…)

En dag köpte jag vita kartotekskort och klister och började klippa ut fotografier och ord ur tidningar på tåget eller på flyget, då när man fortfarande fick ta med sig nagelsaxen. På ett kort klistrade jag sedan fast en bild och några ord: DET TRILSKANDE ORDET ALLTSÅ, eller OM DET VERKLIGEN FINNS EN PLATS NUDDAR DEN VID BEGÄRET, (…)

Lekfullt tidsfördriv. Jag blev paff, eftersom enstaka ord kan berätta en hel historia. Eftersom ett par ord ger ifrån sig något hemlighetsfullt, eftersom det lilla faktiskt suggererar allt möjligt – en hel historia fortsätter, märkte jag, just för att den inte står på kortet.”

Och för att ge läsaren smak av hur en historia kan fortsätta utöver ett kort, ett kollage av Müller:

Samtliga bilder är från Lögnen är ett klätterdjur på 10TAL Bok, 2019. Översättning av Aimée Delblanc.



Instruktion:

Ta först fram sax, tejp och något att klippa ut ord ur.

Ja, betänk sedan att ”det lilla” faktiskt suggererar allt möjligt, som Müller skrev. Det gäller bara att ge dig själv en liten uppsjö av litet. Flarn som får … flarna, flaxa, klappra kanske. För samman. För runt. Lyss till orden…

Så: en princip är allt du behöver. Bestäm dig till exempel för att klippa ut två motsägelsefulla saker att göra ett kollage om. Eller gör ett kollage där ett – och bara ett – verb ska ingå på varje rad. Eller gör ett kollage utan verb. Eller bara med tvåstaviga ord. Eller bara ord som smakar så där.

Egentligen behöver du ingen princip. Jag ljög. Du behöver bara klippa och föra ord samman och runt.

Själv gillar jag att göra kollage på danska, och gör ett kollage – och endast ett – var gång jag sätter mig på mitt skrivkontor. Utan undantag. Först tar jag fram Ud & Se, en gratis tågtidning som har blivit rena rama rariteten i denna märkliga tid utan resor, och så bara klipper jag ut ord och låter det växa fram något. Om jag vet vilket skrivande jag ska till, då får det gå raskt till, och om jag inte vet, då tänker jag mer genom kollagets framväxt…

Lycka till!

Lucka 7

Lucka sju är framtagen med Rut Berling. Vi hade var sin dikt i bakgrunden, i ”smygen”, medan vi skickade rader till varandra. Dessa poeter i fonden syns eller syns inte nämnvärt för läsaren av luckan – ja, vad vet man bländad av skrivandet.

Rut gick på Skurups skrivarlinje för två år sedan.

Dagens bonus får bli ett uppmärksamhetsfästande vid att såväl poeter som Louise Glück och Mette Moestrup och life hack som kollektivt skrivande finns i tristessens tidevarv. Säger: såväl.

Lucka 6

Till den sjätte luckan har det samarbetats med Hasina Rashid. Vi gick på gymnasiet tillsammans under 90-talet sista år. Under de eftergymnasiala åren skrev vi en hel del brev till varandra. Hasina förvaltade även den studiemässiga nit som vi förväntades tillägna oss under gymnasiet.

Om man spolar fram ett tiotal år – till 2013 – hittar vi Hasina som väletablerad i Ronneby. För en vecka eller så verkade det som att jag – ännu lös i kanten – skulle flytta temporärt ifrån Malmö till Ronneby för att bli – om jag förstod det rätt – hennes ekonomiassistent.

Med denna anekdotiska bonus vill jag lyfta hennes praktiska vänlighet och, samtidigt, min lättnad över att hon slapp mig neddimpande på det uppstyrda kontoret.

Lucka 5

Den femte december ger en lucka med Annika Nyman som kompanjon. Vi träffades på Biskops Arnö, där vi gick i samma klass, men har nu känt varandra i bra mycket mer än tio malmöår.

Dagens bonus är en anekdotisk anti-bonus.

Annika Nyman är född den femte mars vilket också Katarina Frostenson är. KF var min kanske starkaste influens i skrivandet när vi började på Arnö 2005 och jag minns hur jag tittade på Annika och tänkte: Aha, nämen åh. Snart därpå visade det sig att klassens andra Annika, Boholmarn, hade två tvillingar som var födda den femte mars. Se där, så snurrade åren, på ett vackert vis, med mitt inre lilla födelsedagsbarnskompani att tänka på den femte mars, jamen fram till för ett par år sedan då… Alles, verpisst, så att säga.

KF var även författarbesök under vårt öår. Men det var jag förmäten nog att missa. Ja se, åren har i alla fall gått, för oss alla.

Lucka 4

I lucka fyra finns en dikt skriven med Johan Larsson, en så kallat äkta malmöit. Vi hade med oss Bengt Emil Johnson i arbetet. BEJ var poet, tonsättare och radioman.

Dagens bonus får av denna anledning vara att lyssna till BEJs ”Några sätt att betrakta och betraktas av skator” frånP2 Fågeldikter”.

Lucka 2

Den andra luckan rymmer en nyskriven dikt av Nova Gullberg Zetterstrand och mig. Vi träffades på Biskops Arnö 2005 då vi gick samma år på Författarskolan.

Dagens bonus är porträtt i punkter och streck som möjligen har Nova som en klassrumsförlaga under hösten 2005. Eller ja, från hösten 2005 är detta.

Mustaschen satt på Daniel Westerlund som dyker upp senare i kalendern. Möjligen finns i fingrandets mun en Annika. Senare i kalendern infinner sig i alla fall en (eller annan) Annika.

Lucka 1

Den första december ger en nyskriven dikt med Johanna Wilk. Mailen har stått oss bi, i arbetet.

Vi träffades genom kursen Det skrivande rummet som jag gav på Västerbergs folkhögskola.

Dagens bonus:

@dothecreations på Instagram, där Johanna tillåter sig att skapa. Här ett kolporträtt från augusti som jag var extra svag för:

Kalendern från 2019

Den 1 december drar en julkalender igång här i dungen.

I år blir samskrivna dikter ingången till det hela. I alla fall mestadels, i huvudsak, ja som huvudsak. Med olika vänner kommer jag skriva en dikt för var dag fram till den 24 december. Och när det tryter – med vänunderlaget – får någon litteratur stå mig bi som part.

Förra året satte jag mig själv i båten (om än Inger, Alva, Göran och några till hämtades upp på bryggor i skrivandets vikar).

Förra årets kalender hittas här i sammansatt form (pdf).