Omläsningstoppen i december

Öronmärkning: det
är möjligt
att den här texttypen
är för mig,
mest

1. Familieepos.
Vad är det jag vill finna ut, utur, denna kollektiva dikt? Ja, jo, det är något av hopp för det kollektiva skrivandet. Vad har de för sig, Frid och Spasic; vad kan jag förstå om kollektiv dikt som skänker driv att själv tro på den?

Jag tycker så mycket om att vara i/läsa om bokens sidor i olika … relationer? På raden och i relation till ett stycke – eller till sidan, eller till föregående sida; att vara på raden och i tanken på en annan sida, röra sig på raden och i tanken på någons mamma, på raden och i tanken på Brögger på Louisiana, som på raden och i tanken på en egen rad att skriva, på raden på danska, ja på den danska raden översättande fritt i huvudet, flytta texten mellan rader, med raden i sinnet på väg mot ett tåg, på raden och med fingret fingrande på sidan. Många rader

gör mycket,
för eller med
den läsande kroppen.

Jag väntar (mindre) tålmodigt på Frids romandebut Nora eller Brinn Oslo brinn och oroar mig lite (patetiskt) över att den läsningen kommer att skriva om min syn på Familieepos. Så ska ju läsning fungera … Ska, ju.

2. ”Mina vänner försvann, hennes är kvar”, en krönika av Andrev Walden.
Den sista mars publicerades en krönika som började med orden ”Jag har nästan inga vänner.” och jag läste den fascinerat, för det var inte svårt att ta på hur den här texten träffade en öm punkt. Hos många. Framför allt män då. Även hos mig, men inte utan komplikationer. Texten saknar somligt för att just jag ska kunna identifiera mig på djupet med den. Men den sätter stämningen för frågan om vad som gör någon till en vän. Den satte sig i mig. Den sitter kvar som en fråga om att skapa min egen förståelse för frågorna som ligger bakom den texten.

3. Kärlekens Antarktis. I denna läsandets höst fick Sara Stridsbergs fenomenala bok inte den läsning den förtjänar av mig. Här har jag något att återfå senare i vintern.

4. Det mellanmänskliga. Med en strid ström av andra Martin Buber-böcker in i livet är det lätt att glömma den bok som är själva min ”omläsningstopp”. Detta är omläsningens omläsning i mitt liv … sådant det ter sig, sedan mitt barn kom.

5. Frihet av Jonathan Franzen. En bok som jag har tagit i mina händer mer än en gång bara för att genast ge upp. Så nej, jag har alltså inte läst den. Den här fuskar sig in på listan. Jag har börjat läsa den som lunchlitteratur på jobbet. Detta skedde igår, måndagen efter att Fredrik var här på skrivbesök.

******************************************************************************
Inte ens nära listan men ändå böcker jag kan komma att tänka på emellanåt:

Efter att ha läst Waldens krönika i mars såg jag en bok om vänskap i hyllan på det lokala biblioteket. Owe Wikström, en frekvent gäst i radions P1, utkom 2017 med Från ett cafébord i Paris: Om vänskap, tristess och samtalets nyanser. Det blev en sådan där anti-läsning.

Där gick jag och behövde något mer om vänskap – med raden ”Jag har nästan inga vänner” i köttet. Eller jag tror att det är så; jag tror att jag går där och behöver något mer om vänskap att läsa. Tvärtom, tänkte jag, efter att ha funnit noll och intet som var för mig i Wikströms bok. Jag behövde egna ord för saken och frågan, snarare.

Den onödiga samtiden. Jag har inte läst om den på snart tio år. Minns utbytet mellan Gustafsson och Myrdal som briljant. Detta med att de talade över mitt huvud och att uppskatta det. Den genren. I den genren, över-huvudet-genren, mästerlig. Men långt ifrån mitt nu, detta liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s