Sextonde november.

Det var som ett definitivt bekräftande av att rolleken, bara rolleken, gäller. Stina frågade Men har du några föräldrar? och vi skulle äta fiskgratäng och Silas vred lite på sig i stolen, tänkte efter, log, svarade med eftertanke: Nej, jag har klangpoliser. Vi är dina poliser. Vi får inte säga Nu går vi hem, för då skriker du: BARA polishuset! Jag har nu ändrat det konventionella ”hemåt” till ”polishusetåt”. Det går för sig. Både för honom och för mig.

Och det är meningen att de andra ska höra att det är till polishuset vi ska, när vi hämtar på förskolan. Som poliser.

Varje gång vi säger Silas kommer en rättning. Somliga dagar rättas även andra. Som hos tandläkaren i veckan. Är Silas här? Ett utrop i ett väntrum. Ett svar i en tid: JAG HETER KLANG!

Själv får jag vara glad i kortformen för mitt tillfälliga namn. Istället för att kallas ”Kofots-Karlsson Polisen” kallas jag nu för Koffe. Det kan jag tacka Stina för. Det var hennes förslag, vilket alltså fick bifall.

Varje nattning pratas det om att imorgon är det poliskläder som gäller. Som om det var sylt på en gröt. Eller bara sylt och ingen gröt, ett löfte om det söta.

Och det är helt igenom viktigt. Som när han är med till mitt jobb. Som på den lunchen, då rektorn passerar köket och frågar hur det är att vara med pappa på jobbet. Han heter inte pappa. Det är Koffe.