13 mars.

Sedan sist jag skrev om Jennys och mitt textutbyte har vi hunnit med två samtal. Först var det live i februari, på fiket ”Avenyn” på Kungsgatan i Stockholm, sedan över telefon någon av mars första dagar.

Senast hade Jenny lämnat in en novell och jag slog till med utkastet till en diktsamling som Stina (min sambo alltså) och jag skrivit. På dessa tio-tolv dagar har Jenny fått en novell antagen till en antologi (se där, minsann; hon skickar in grejer). Jag har hunnit återgå till min text från live-samtalet, och har arbetat om en del av den texten. Det är en dialog. En spretig dialog. med omtagningar. I Jennys respons framkom tydligt att det vore ju gött om den kunde utökas, eller snarare fördjupas, eller ännu hellre gå på djupet – med allvaret – nånstans. Lyckas dröja, dra ut på en sekvens.

Utöka? Fördjupas? Sekvensförlängning?
Nej, jag vet egentligen inte vad jag har åstadkommit. Inte mer än att jag har skrivit ny text. Det fanns en detalj som vi uppmärksammade, en nyfikenhetens skarv, och jag har skrivit mer text. Det är allt. Det är sedan textsamtalets roll att säga något om den nya texten. Som ska vara inne om två dagar. Det är allt, det är dags att se det.

14 mars.

Trötta kvällar nu. Ockuperad av annat.

Hittar inte ens texten. Inte igår, inte ikväll.

Har jag hittat på att jag har skrivit vidare? Drömt det?

”Utöka? Fördjupas? … ”

15 mars.

Klockan passerar nu 21 och det är bara timmar till deadline.

Ja, jag tycker så mycket om att respektera deadline. En inre, snarare än en yttre.

Texten är hittad. Det var inte mycket till ny text. Men det syns att jag har arbetat, och liksom lämnat spadarna ute över natten. Det syns att det pågår ett arbete. Och det är sommaren 1989 i det här textarbetet.

Nu ska jag nöjesgoogla om den sommaren, som uppvärmning till kvällens deadline-skrivande.